Makt är sexigt

Det vet vi ju allihop. Män i anständig ålder som glider i gräddfilen. Deras yttranden väcker vördnad och de glittrande backfisharna vid deras sida väcker avund. Tissel och tassel. Limon bak hörnet. Men så tågar damerna in. På tunga positioner; politiker, chefredaktörer, ekonomireportrar. Är det sexigt?

Nja, själva noterar många av dem att de aldrig blivit mindre påraggade än sedan de anträtt toppskiktet. Och på kvinnors självförringande vis nöjer de sig med konstaterandet att detta rimligen beror på deras av ökad ålder nedsatta attraktionskraft. För inte hyllar vi väl grå slingors charm och garvad patina hos det täcka könet. Kvinnor åldras helt enkelt inte med samma värdighet som män, det har vi (läs: männen) kommit överens om. Alltså antas inte makt vara sexigt hos kvinnor, eftersom makt i allmänhet uppnås först i mogen ålder.

Men stopp ett tag! Hur kunde det komma sig att vi fick läsa alla dessa febriga kommentarer om Birgit Friggebos dekolletage på kungamiddagen? Alla manliga gliringar om Gudrun Schymans smäckra ben? Och visst är det nåt visst med Mona Sahlins långa ögonfransar där de gäckar från annonspelarna. Eller Maria Leissners ärtiga leende, hur oemotståndligt är inte det? Fast å andra sidan: ponera att dessa färgstarka ladies satt i snabbköpskassan eller bytte blöjor på långvården. Hade då samma magiska glans satt sprätt på deras behag? Hade vi ens lagt märke till dem? Tveksamt.

Låt oss nu rikta strålkastarna mot nöjesbranschen. Plocka några av de riktigt stora: Barbra Streisand, Björk, Meryl Streep, Juliette Lewis, Cher. Ingen av dessa kvinnor är klassiskt vackra, ett par av dem är rent ut sagt fula objektivt sett. Men vi älskar deras utseenden. Vi har vant oss att förknippa Barbras knöliga kran, Björks aplika drag, Meryls tapirsnok, Juliettes potatisnäsa och Chers hästansikte med framgång. Glamour och status. Sedan döper vi kombinationen till karisma, denna diffusa egenhet som sägs förklara både Jack Nicholsons och Lisa Nilssons egentligen obegripliga sex appeal. Men jag är inte alldeles säker på att jag hade uppfattat Chers magnifika utstrålning som så enastående om det var hon
som stod och blaskade med skurhinken i min trapp en mulen vinterdag.

Min övertygelse är därför att framgång är den trollformel som förlåter allt, från orena drag till att befinna sig på fel sida om fyrtio, ja tillochmed felaktig könstillhörighet får friplåt.

Att synas och höras offentligt skapar alltså en skimrande aura runt människor och detta ganska oberoende av kön och ålder. Nåja, Marit Paulsen och Anne Wibble och en handfull till kan möjligtvis falla utanför ramen vad själva termen sexuell dragningskraft anbelangar. Men ta resten av de kvinnor som ofta syns i TV – varje dag kan man i gatuvimlet finna snyggare snäckor. Ändå har vi åtskilliga herrar som hellre drar sin skinnbanjo till bilden av en TV-kändis än till nån framtida Fröken Sverige-kandidat som passerat i tunnelbanan. Detta har jag fått bekräftat av både taxichaffisar, läkare och högt uppsatta militärer. De får fjong på själva kändisskapet. Återigen handlar det om att ha vidrörts av det offentliga ljusets trollspö. Och vips har vi den – karisman, magin, stjärndammet som gör folk åtråvärda.

Framgång är förvisso inte synonymt med reell makt, om man med makt avser att stå nånstans i toppen på en pengapyramid. Framgångsrik kan även en TV-hallåa räknas som. Eller en utfattig Barbro Svensson. Makt har dock en benägenhet att göra väsen av sig. Synas och höras. Och det är kanske det som gör makten sexig: den spankulerar runt i det offentliga rummet. Och får då givetvis lyskraftens eggande mystik och pondus.

Så jag framhärdar: kvinnlig makt är sexig. När vi stöter på den. Det är bara det att vi inte riktigt vant oss än. Och det har inte heller de framgångsrika kvinnorna gjort. De drar därför felaktiga slutsatser av att inga hannar längre stöter på dem.

Den rätta slutsatsen är följande: om en applåderad och välpositionerad femtioårsflamma inte blir flitigt uppvaktad när hon rör sig i svängen, då har den uteblivna raggningen ungefär samma orsaker som att Miss Åmål inte skulle gå fram och slänga käft med Jan Guillou. Hon skulle nog gärna vilja. Men hon skulle inte våga.

Och för männens del är det ännu värre. Vad har de att komma med? De duger ju i regel inte ens som kuttersmycken.

Amelia 1995