Låt Gud byta kön

Jag är ledsen men det här projektet känns lite kalt just nu. Kärnfamiljsprojektets varumärke ser naggat ut, skylten hänger på sniskan och ingen verkar ha tid eller idas sätta den på plats.

Det sägs att kvinnorna har flyttat fram sina positioner; vi har Jämo, kvinnoforskning, varannan damernas och vi har dagis, preventivmedel, bidragsförskott, liberal abortlagstiftning och sexuell frihet. Tänk, vad härligt: att i denna bästa av alla världar få växa upp som honkönad. I plugget finns det tjejdata med tid reserverad för endast flickor så att också de har chansen att lära sig hantera ett joystick, begreppet jämställdhet får de i sig med modersmjölken och sen har de alla möjligheter att bevittna dess praktiska tillämpning genom de smattrande grälsalvorna kring diskhon när mamma och pappa reder ut vems tur det är att göra vad. Under tiden kan dottern grunna på när och med vem hon ska testa kådisarna som skolsyster delat ut. I TV-rutan poppar tidens kvinnoikoner fram: Agneta Sjödin, Mona Sahlin och Lotta Engberg, vem vill man likna? På gatan exploderar löpen med budskap som rammar skrevet – ”nyheter” om kvinnor vädras helst i könets mörker. Och så rätt vad det är: pang ut i det bländande livet. Om tuttarna duger kan man ha turen att få dekorera omslaget till en grabbig mjukporrtidning, det sägs vara bra för karriären. Karriär bör flickan under alla omständigheter hinna med innan det blir dags för ungar. För sen mina damer… Sen duger varken tuttar eller karriär. Jag ska inte hymla. Sätt barn till världen och schwoop! skynket faller ner.

Det trista när man möter unga barnlösa kvinnor i debatten är deras aningslöshet. De säger, typ, att ”varför skulle jag ställa upp mer på hushållsarbete än vad min kille gör, det är väl i såna fall mitt eget fel om jag drar det tyngsta lasset” osv. Visst stumpan, men vänta bara, tänker jag såklart men det säger man ju inte för det köper de inte. För det är ju det där med barnen. Ska det låta så när ungarna sitter skitiga och hungriga i en svinstia och karln är ute och drar några pilsner? ”Varför skulle jag ställa upp på att handla och laga mat och byta blöjor och avlägsna smuts och bakterier och trösta gnuttar mer än vad han gör, ja varför ska jag överhuvudtaget vara hemma i den här messen när inte han är det – adjö ungar, nu drar jag ut på stan.” Skjut dig i munnen, baby. Vi är där igen. Valet är inte givet. Tvåsamhet blir ensamhet.

Kvinnofällorna är många, men barn är den största. Innan dess, OK man kan bli klappad på huvudet och rumpan men det är uthärdligt i jämförelse, för innan dess har man ganska stora möjligheter att kapa åt sig sin beskärda del av det enda som tycks betyda nåt idag. Yrkesframgång. Efter fortplantningen däremot får i regel kvinnans yrkesmässiga avancemang ett snöpligt slut. Många kan ha oturen att tio år fulare och tio kilo fetare stappla ut på en kött- och arbetsmarknad med bagaget fullt av krossade drömmar och hungriga ungar. Och ett stort hål i både hjärta och plånbok. Mannen, pappan, är förmodligen i full färd med att svinga sig uppåt mot de förföriska takmålningarna i maktens kupoler, ivrigt påhejad av den nya kvinnan. Exhustrun stöter på glastak i marknivå. Då gäller det att trolla med knäna. Och vi är faktiskt många som gör det.

Men är detta jämställdhet? Hur kan det komma sig att mammor alltjämt offrar sin karriärmöjlighet för att sköta barn och frisk man? Vad är det som hindrar en normalbegåvad kvinna från att bete sig exakt som männen när ett sånt beteende belönas så frikostigt; framgångens sötma strilar fram som ur ett ymnighetshorn – ära, pengar, bekräftelse och en ny och fräsch partner. Nej jag vet. Alla män är inte såna men de blir tyvärr alltfler. Och hälsan tiger som bekant still. Nå, men vad hindrar kvinnan? Hon kan väl dumpa barnen hos karln och delta i ratracets generösa vinstmaskin. Svaret är: samvetet hindrar henne. Moralen. En mor behöver ytterst starka skäl för att bortse från barnens behov. Ser inte pappan deras behov måste mamman träda in och lägga sina egna behov åt sidan. Av moraliska skäl. Därför tror jag att kvinnan generellt står närmare Gud, hon är helt enkelt mer andligt medveten.

Därför bör Vår Herre byta kön tills balansen rättat till sig. Varje mor är otröstlig när hennes barn dör. Detta är den goda civilisationens pulserande hjärta, anser jag. Mänsklighetens grundläggande uppgift blir då att göra livet tryggare för avkomman. Hur hanterar vi egentligen den detaljen idag? Jo, vi överlåter omsorgen åt kvinnan, vare sig hon utför den i hemmet eller inom vården. Men tacken är som sagt klen, både räknad i pengar och i personlig status. Och hon uppehåller denna för människan så viktiga funktion likt förbannat. I det här finns faktiskt ingen för ögat synlig rättvisa. Finns det nån bekräftelse så kommer den genom andra kanaler – samvetet, den inre friden, den emotionella närvaron. Men vi är också av kött och blod, och den materiella orättvisan är alltför påfallande världen över. Fattigdomsromantik florerar endast hos dem som har sitt på det torra.

Jag tycker mig se två utvecklingslinjer idag. Den ena leder till ett scenario där barn, sjuka, handikappade och gamla pardonlöst lämnas i sticket, en djungel med andra ord (dit vi för övrigt redan är på väg). Den andra är ett andligt uppvaknande som redan kan skönjas hos framförallt kvinnor. En icke-auktoritär andlighet som yttrar sig genom konkreta handlingar och smittar av sig på lagstiftningen. Och inte är det då en slump att just kvinnor bär fram dagens new ageströmningar. Finns det ingen rättvisa måste det åtminstone finnas en mening, tänker många av oss och lyfter ögat mot himmelen.

Kvinnor är barmhärtigare än Gud var det nån som sa. Men om nu Vår Fader får bli Vår Moder och den feminina principen värderas högst ett tag, då behöver inte kvinnor längre vara barmhärtigare än Gud för då kommer de kvinnliga sysslorna att bli så oerhört inflytelserika att männen trängs runt spisar, ungar och diskbaljor. Och då kan vi ju börja ha kul ihop.

Hertha 2000