Lars von Trier-knölen

Lars von Trier är redan geniförklarad tusen gånger om, så det omdömet behöver jag inte upprepa. Vad som däremot förvånar mig är att hans kvinnosyn sluppit så förhållandevis lindrigt undan den riktigt hårda kritiken. Vad är det som egentligen skiljer hans beskrivning av kvinnan från den vi utan att blinka fördömer inom hårdporrgenren?

I von Triers bägge storfilmer ”Breaking the waves” och ”Dancer in the dark” gestaltas en kvinna som under de mest förödmjukande former offrar sitt liv för sin nära (obs: hankönade!) kära. Hon är endast en behållare för mannens vingar, och dessa kan inte förlösas förrän hon gjort sin Golgatavandring och dött på självförsakelsens kors. Hon må vara övermänskligt ädel och tapper, men hon är spelets absoluta förlorare.

Jag kan utan vidare lapa i mig skönheten i von Triers egensinniga filmkonst, men jag kan inte frossa i den sadistiska njutning han klär av sina kvinnor med. Kameran är skoningslöst närgången och bilderna dröjer plågsamt länge vid ett naket lidande ansikte.

Vi instämmer gärna i att en p-rulle där en kvinna blir fistad analt av en grov hamnarbetarnäve visar ett sjukt beteende. Få sunda kvinnor utsätter sig väl för detta. Men de kvinnliga offerlammen i snillets förpackning framstår som sakrosankta, som ett bevis på den högsta kärleken. Utan spår av självbevarelsedrift far de oerhört illa och deras kroppar bryts ner tills döden uppfyller deras hetaste önskan – mannens hälsa och välmående.

Det är frestande att spekulera i von Triers uppväxt. Man kan lätt föreställa sig antingen den lille sonens djupa skuldkänslor över en självutplånande mor, eller hans hämndlystnad på en totalt självupptagen modersfigur. Och alla är vi väl mer eller mindre sysselsatta med att kapa navelsträngar. Men måtte Gud förbjuda att såväl von Triers som grovporrens djupt störda kvinnokaraktärer uttrycker ett i hemlighet dyrkat kvinnoideal!

Aftonbladet 2000