Jämlikhetens ironi

Nu ska vi väl inte kvirra så mycket om jämlikhet mellan könen längre. Vi har blandat och vi har givit. Den moderna kvinnan har åt den moderne mannen skänkt rätten att vara fåfäng och ständigt osäker på sitt yttre. Ätstörningar har således spritt sig bland det yngre manliga beståndet som ängsligt står framför spegeln och kletar med frisyrgelén innan de vågar möta världen. Vi har också delat med oss av den en gång klassiskt kvinnliga psykopatologin; det som tidigare kallades för hysteri har nu fått benämningen panikångest och symptombärarna är ofta hankönade.

Vidare har vi med varm hand överräckt det skvallriga och ostrukturerade telefontjattret åt killarna. Vilka är det som jämt bubblar i sina små mobilmanicker på gator, krogar, fik och bussar? Ganska nyligen läste jag också om en undersökning bland skolungdomar, där det framkom att flickorna pluggar ambitiöst och målinriktat medan gossarna går och drömmer om att bli upptäckta. Detta stämmer väl överens med iakttagelsen att den största expansionen i modesvängen just nu sker på herrsidan. De manliga modellerna blir allt fler, och androgynt sköna pojkar används som visuellt godis på samma sätt som man förr smyckade bilkylare med läckra damer.

Vad vi kvinnfolk fått i gengäld är ett rikt sortiment av stressåkommor. Vi drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, magsår och annat smått och stort som tidigare var förbehållet herrar i karriären. Tobaksrökning och högkonsumtion av rusdrycker ägnar vi oss numera åt utan att skämmas. Kvinnlig alkoholism är idag betydligt mer utbredd än förr. Vi är medandraord i vår fulla rätt att skåla och skråla och i förbifarten kan vi sopa med oss en pojkpudding som väntar på att bli upplockad. Sedan står vi på näsan i dammet, disken, tvätten och maten och gormar om jämställdhet så vi skrämmer slag på den stackars nervöse moderne mannen. Han har ju fullt upp med att vara söt.

Aftonbladet 2000