Fjortisdotter

Jag har en fjortisdotter. Helt underbar. Hon har följt hela manualen för kvinnliga koder och ägt hela arsenalen av feminina fetischer.

Eftersom hon hade två äldre bröder fick hon ärva deras babykläder. Men så fort hon lärt sig gå lärde hon sig säga ”rosa” (läs: ”låsa”). Varför hon fick upp denna fäbless för rosa kläder och leksaker är ett fall för en klyftig psykolog. Jag bar aldrig nåt rosa, och vi bodde långt från all ära och redlighet, så några flickgrannar med rosa utstyrsel fanns det inte att apa efter. Däremot fanns det rosa leksaker på den gigantiska stormarknaden Plus dit vi brukade bege oss för att göra veckans inköp. Ofta när vi kom hem därifrån visade sig dotterns enorma sug efter rosa. Hennes fickor var sprickfärdiga av stöldgods: nyckelkedjor, kramdjur, pennor och andra pryttlar – allt i denna beklagliga färg. Med bekymrad min iakttog jag dotterns förtjusning över dockserviserna och leksakssminkseten som släktingarna gav henne i julklapp och födelsedagsgåvor. Jag som lekte med bilar, pilbågar och modelljärnvägar när jag var liten och definitivt aldrig gick klädd i rosa klänning eller önskade mig en rosa dockspis förfasade mig alltmer över hur min dotter låg i hårdträning för att i vuxen ålder sitta fast i en hopplös kvinnofälla. Men som den ömma moder jag var kapitulerade jag till sist inför hennes önskelistor och hon fick en rosa dockspis som åtföljdes av en uppsjö cerisefärgade flickprylar.

När denna rosa lilla uppenbarelse hade kört sönder sin rosa dockvagn och växt ur sin skära overall, då stod dataspelsboomen i full blom och bluppande Nintendomelodier från brödernas rum överröstade det mesta. Dottern visade dock inte ringaste intresse för den digitala revolutionen, trots att hennes mamma satt fjättrad dygnet runt med avancerat bildskärmsarbete. Nä, hon kammade håret, lekte med Barbie och till födelsedagspresent önskade hon sig en hamster, fastän vi ville pracka på henne en betydligt dyrare Sega Megadrive.

Hon lärde sig konstfärdiga sätt att fläta sitt hår på. Som tioåring bakade hon sockerkaka. Min dotter var som klippt och skuren att hänga på museum som det sena nittonhundratalets mest stereotypa flickschablon.

Så kom ändå tidpunkten när våra kvinnostigar korsades; hon började sno mina trosor, mitt smink och mina Oasisplattor. Jag fick koppla upp ännu ett telefonabbonemang eftersom det alltid var upptaget hemma hos oss. Hon var tolv och låg på magen i sängen i det näpna flickrummet där hon tuggade tuggummi, tvinnade hårsnoddar och tripplade mina teleräkningar. I och för sig tripplades mina räkningar redan av äldste sonen som nätnördade sig fram genom tonåren, men aktiviteten i cyberrymden fann jag på nåt sätt nyttigare än oral telekommunikation med väninnorna. Själv var jag föralldel heller inte dålig på att belasta teletrafiken den orala vägen, vilket ledde till ständiga bråk mellan henne och äldste sonen om vem som skulle få tillgång till telenätet när jag blockerade en av linjerna.

Den rosa epoken bleknade hastigt bort och en dag blev det blodrött. Min lilla flicka blev kvinna. Hon började klä sig i svart. Och så småningom hördes ett nytt läte från flickrummet. Det var inte telefonfnitter, och det var inte Oasis, Verve eller Blur. Det var gitarr och sång. Och nu rök hon ihop med den näst äldste sonen varje kväll, för nu snodde hon hans gitarr och snickrade ihop små popmästerverk.

Idag, två år senare, är min fjortisdotter en fullfjädrad gitarrist och låtskriverska. Hon som så enträget slog vakt om sin rosa flickdröm, hon som var raktigenom tjej från tånaglarna till hårspetsarna, hon plöjer sig oförtrutet fram längs sin egen högst originella levnadsbana.

Och ingen snubbe messar med henne, var så säkra på det. Med några välvässade väsningar sätter hon vem som helst på plats. Och hon tar verkligen plats. Vad kan man av detta lära? Tja, att valet av leksaker och aktiviteter under barndomen kanske inte har så stor betydelse trots allt.(Min yngsta dotter leker förresten bara pojklekar. Undrar vad det blir av henne.)

Aftonbladet 2000