Feminismen sviker barnen

Många unga kvinnor väljer idag bort barnafödande till förmån för yrkesmässig frihet. Att uppleva barn som ett positivt inslag i vardagen är en sällsynt lyx. Barn upplevs snarare som en källa till ångest och frustration och en stor ekonomisk belastning för både samhället och den enskilde. Hur påverkar detta barnen och hur påverkar det moderskapet? Och var står feministkåren i den här frågan? Dagens feminister tycks vara fullt sysselsatta med porr, prostitution, utvikningsbrudar och teoretiska schismer om hur ”kvinnlighet” uppstår. Inte heller de har tid för barn.

Familjen fungerar inte längre som den var tänkt: ett gynnsamt växthus för avkomman och ett säte för otvungen gemenskap, avkoppling och intimitet. Hemmet har istället blivit ett stort glupande gap av skriande måsten. Familjen är ännu ett krav, ännu en sten på lasset i ett samhälle som ställer oerhört stränga krav på medborgarna. Att hantera ett familjeliv är numera fråga om prestation det också.

Om familjen då inte längre förmår förse oss med den emotionella näring vi behöver för att kunna tackla de krav en rörlig och orolig arbetsmarknad ställer på oss – hur formar det barnens grundtrygghet och självkänsla? Stressymptom drabbar även de minsta nuförtiden. Att arbeta med barn och unga har också fått allt sämre social och ekonomisk status. Att vara förälder ger ingen status alls, i synnerhet inte för mammor vars chanser drastiskt försämras på alla marknader eftersom det betraktas som ett handikapp att vara småbarnsmamma. Föräldraskap innebär en belastning som slår åt alla håll. Barn står i vägen för allt och alla. Följaktligen föds det alarmerande få barn just nu och skilsmässofrekvensen stiger. Familjen har kort sagt drabbats av burnout.

Men familjen är ett område som politiskt intecknats av högerpopulistiska missnöjesfalanger, ett färskt exempel är Haider som lyckades vräka in en överväxel just på familjens befarade sönderfall. Jag tycker feminismen sviker de kvinnor som trots usla odds kämpar för att försöka utöva ett gott moderskap. Barn och föräldraskap borde vara en av kvinnorörelsens hjärtefrågor. Det är visserligen inte en strikt kvinnlig angelägenhet att skapa hyfsade villkor runt ungarnas uppväxt, men småbarnsårens infernaliska tillvaro tycks vara ett problem som berör främst mammor, liksom det är mammor som lider störst ekonomiskt nederlag vid skilsmässor. Och hur vi än vrider och vänder på det, tycks barndomen vara en ofrånkomlig styrmekanism när det gäller vårt vuxna beteende. En hygglig uppväxt blir därmed en god samhällsinvestering. Det må råda delade meningar om hur vi bör organisera omsorg och fostran av barn och om hur viktig kärnfamiljen är i detta avseende. Men en sak tycker jag vi kan komma överens om: mammor som lägger ner större engagemang i barnens välbefinnade än vad papporna gör ska inte straffas ekonomiskt för det. Och kalla mig särartsfeminist eller livmodersromantiker eller bakåtsträvare eller vadsomhelst, men försök inte slå i mig annat än att en mor märker om hennes ungar blir försummade, och hon lider om tid- och pengabrist hindrar henne att åtgärda det. Ropa gärna in papporna om de finns kvar. Men vi bör tänka efter medan tid är. Den moderna mamman kan både läsa och räkna – varför ska hon rycka in som en barmhärtig samarit för barnens skull och därmed avstå från det överflöd som vederfars den andra upphovsmannen till avkommans genkombination? Måhända förivrar jag mig nu, men jag har ärligt talat svårt att förstå varför inte även familjebildning borde garderas med fallskärmar och silkessnören. Kanske inte mångmiljonbelopp är möjliga, men med tanke på det riskprojekt en nutida familj utgör vore det väl inte så konstigt om en rundlig ekonomisk ersättning kunde tilldelas den förälder som satsat mest på barnen och som efter ett skilsmässohaveri står kvar med det tyngsta lasset. Hursomhelst vore det verkligen fy skam om det föräldramissnöje som surnar i så många svenska hem ska bli ett fall för Göran Persson eller Alf Svensson eller ännu värre – ett fall för nån nymornad högerpopulist. För det här, damer, det är tamejtusan ett fett fall för feminismen.

Aftonblade 2000