Den nye mannen

Så har ännu en internationell kvinnodag vädrats ut och vi kan lugnt ägna oss åt årets återstående 298 internationella mansdagar. Det har skojats om att manligheten är en utrotningshotad art, och uppenbarligen ligger det en kärna av skräck i skämtet. Männen manar därför till mangrann resning och blickar segervisst fram mot ännu ett patriarkalt milennium.

Den senaste strategin inom denna muskulösa maskulina uppslutning är det kurtiserande fjäsket – if you can’t beat them, join them (detvillsäga kvinnorna). Tillochmed Jan Guillou har gått och blivit feminist på gamla dar och han sitter i styrelsen för Kvinnoforum som bland annat driver tjejverksamheten X-ist. Mediejippot White Ribbon utgör ett annat färskt exempel. Dit anslöt sig genast de folkkära sextontaggarna Ingvar Karlsson och Sven Wollter, varpå de kraftfullt deklarerade sin aversion mot kvinnovåld. Minsann. Så ädelt, så tappert! Ungefär lika modigt som att vara emot rasism, barnaga, incest eller rånöverfall. Och till intet förpliktande. ”Min kille är helt underbar, han slår mig inte.” Ojdå.

Ännu en ny uppstickare i den manliga revanschbranschen är den uppgraderade versionen av plyschpappan som nu också fått ett eget forum vid namn ”Dunder Pappa”, en glättad publikation som uppehåller sig kring drypande bekännelser runt faderskapets sötma och sälta. Även i muskelmassmagasinet ”Men’s Health” har en pappahyllning klämts in. Det finns en manlig variant av ”pussy power”, som innebär att barn ofta får figurera som gullig rekvisita att kokettera med. Detta är för övrigt ett inoljat brudraggarknep och det ligger nåt tillkämpat i den snopplösa ömsintheten. Syftet tycks vara att charma kvinnorna snarare än männen, och frågan är varför.

Min tes är att den moderne mannen verkar ha förlorat kompassen i jämställdhetsorienteringen och han står nu vilsen och bölar ”Men jag då, var kommer jag in?” In vill han uppenbarligen och valet står mellan hjärterum och stjärterum. Den falang jag nyss beskrivit försöker med sentimentala toner tränga in hjärtvägen. Mansrevoltens övriga deltagare lägger sig i en annan fil och har siktet inställt på ett lägre beläget hålrum, närmare bestämt på skrevnivå. Hål finns också att fylla; marknaden trånar efter tuttar, bilar och penisretare i en salig soppa att svinga ölbägaren till. Fenomenet har döpts till ”blokelash”, och det riktigt sprutar krogfylla ur dess vitala tidningsorgan.

Som ett mer raffinerat skott i skrevet fungerar också den senaste tidens återupplivade styckmordsrättegång med anledning av boken ”Döden är en man”. Fram kliver rikstjurarna med Leif GW Persson i spetsen och tar tillfället i akt att ge igen för den massiva effekt på opinionen som boken ”Catrine och rättvisan” gav för många år sen, då sympatierna föll på den utsatta sexmördade kvinnan och hennes närmaste.

Vad är det då denna högljudda maskulinism vill oss? Männen dominerar ju alltjämt politiken, medierna och kapitalet. Kanske har de märkt att när damerna tar sig ton blir det inte lika mysigt i stugorna längre och därför gör karlarna vad de kan för att få krypa intill den gamla goda brasan igen. Men vill den nya mansrörelsen hitta glidmedlet till kvinnornas innersta glöd, krävs det mer än att de fixar blöjbyten lika flinkt som de zappar med fjärren. Jag blir heller inte charmad vare sig av adrenalindrivna lyxåk eller av en utebliven smocka. Nej minsann, småsmulor vare oss till ingen nytta – ge oss istället hälften av världens samlade brödproduktion. Leverera den helst till dörren, för då är chansen god att även den mest inpiskade feminist öppnar. Och hon kommer då äntligen att bli varje mans dröm: tacksam, glad och – kåt.

Aftonbladet 1999