Hetero, men queer

Inte förrän queer-begreppet på allvar trängt in i den svenska prosan fick även jag en titel i de sexuella minoriteternas lexikon. Jag är hetero men jag är queer.

När gayvärlden öppnade famnen för mig var jag en förvirrad artonårig studentska som tyckte att jag äntligen hittade hem. Haket hette Gay House och var inte mycket rymligare än en telefonkiosk. Jukeboxen slukade mynt som utlöste Tina Charles, Abba och Harpo, och trånsjukt följde jag de söta fjollornas intränade discobump på det pannkaksstora dansgolvet. Under sommarmånaderna rullade hela Gay Houseklientelet på vinglande cyklar ner till stranden framåt morgonkröken. Solen steg och promillehalten sjönk medan vi hoppade i plurret och lät våra nakna kroppar smekas torra av den ljumma brisen från kontinenten. Och jag var sååå begeistrad i de vackra androgyna gossarna. Jag hade ju glömt min könstillhörighet, man gör lätt det i gaysällskap. Men de undersköna ynglingarna tände på män, inte på mig och mitt feminina yttre. Här ligger mitt dilemma. Jag är ju ganska grabbig, vilket kan skapa förvirring hos mina heterosexuella kavaljerer. Jag kan laga mat och föda barn – visst. Men jag kan också ta plats i det bullriga pittstimmet.

För många handlar jämställdhet om att diska, för mig handlar jämställdhet om rätten att få slippa tänka på vilket kön jag tillhör. Att vara jämställd är att få vara sig själv. Fjollorna attraherade mig för att de hade stake nog att bejaka sin kvinnlighet. Kanske har jag en lesbisk sida som kickar igång på feminina drag hos killar, eller också är jag innerst inne en bög som tänder på killar. Skit samma. Jag har inga problem med att samsas med ”mesiga” killar. Men många män blir skrämda när jag talar uppskattande om deras mentala mjukdelar. Tänk om de är ”omanliga”!? Och så reagerar de med att förtrycka mannen i mig, och kvinnan i sig själva. Det är då jämställdheten havererar.

Jag har några gånger förundrat sett på hur den supergulliga och lite veka killen genomgått en metamorfos till att bli en stereotyp mansgrisig grobian, bara för att visa mig vem som är karln på täppan. Det enda han bevisar är att han blivit en tupp på en dynghög. Under dyngan har han begravt allt det som gjorde att jag föll för honom.

Flera undersökningar om kvinnomisshandel pekar på att mannen som slår ofta är bisexuell. En misshandlad kvinna är inte sällan driftig och kompetent (”manlig”). Tragiken i dessa förhållanden tror jag delvis ligger i rädslan att inte motsvara könsrollerna. Mannen pryglar sin ”kaxiga” partner och blåser upp sin manliga dominans, samtidigt som han straffar sig själv för sina föraktade feminina aspekter och kvinnan för att hon inte strikt följer den kvinnliga manualen.

Jag är övertygad om att många landar mjukt i sina könsroller. Det finns kärringar som trivs med att valla ungar och pynta radhuset och det finns gubbar som känner sig tillfreds med att meka med bilen och knega hem kulorna. Alla är inte queer.

Men jag är queer, och jag är förbannat led på att bli straffad för det. Träffar man mig får man helt enkelt ta kuken i vacker mun och acceptera att det kan finnas stake i även lilla jag.

QX 2000