Glamourgayvärlden

Från Fucking Åmål till riksdagshuset böljar budskapet som snart vi alla kan tralla: Sing if you’re glad to be gay!

Den medialt utnötta rasismen har blivit en second hand-vara på attitydmarknaden, och nu är det homofobin som ska rökas ut. Mona Sahlin går till fräsig attack mot Kristdemokraterna (som genast platt förnekar att de utgör homofobins högsäte) medan den absolut mulligaste av mansgrispublikationer kör en gayspecial. Kändisar gör till synes pliktskyldiga offentliga bekännelser om sin bisexuella läggning. Innan dess har homosexuella kärlekseskapader flitigt avlevererats från skvallerpressen rätt ner i den folkliga mediesmältningsapparaten. Det är rentutsagt ultrahippt att vara gay. Så var finns den homofobi som ska bekämpas? Jo, det avgör man enklast genom att låta honnörshomomanifestationen Ecce Homo göra nedslag på diverse suspekta platser, exempelvis i kyrkor eller i bonnhålan Norrköping. Då blir det liv, ty då vaknar de antihomosexuella onda andarna.

På rasismens tid ägnade man sig åt nåt liknande; tv-team åkte ut i landsorten och gjorde narr av inkrökta svennar som bekymrades över att ha blivit grannar med en flyktingförläggning, och med invandrarvan urban hand arrangerades antirasistgalor i agrara främlingsfientliga Sjöbo där svarthyade på sin höjd återfanns på bild. Är det nån som tycker att rasismen stävjats sen dess? Konstigt nog följer det gayflörtande etablissemanget ändå samma formel idag: det folk inte fattar själva får man helt enkelt slå dem i skallen med. Devisen att alla innerst inne är bisexuella har därmed i uppläxande syfte blivit en offentlig sanning (eller lögn), varför hela svenska folket indirekt råds att å det rappaste regla upp sina garderober så att de äntligen kan komma ut till den öppna sexualitetens gränslösa jaktmarker. För att göra detta möjligt har en i det närmaste sadistisk homohype iscensatts med sökarljuset ständigt svepande över skrymslen där homofobin kan tänkas frodas. Det är homofoberna och inte homofilerna som outas numera, och föralldel – gärna för mig. Häng ut mörkermännen bara, jag skiter väl i dem. Gaykulturen är min vagga och jag älskar den mer än jag älskar mitt barndomshem. Frågan är snarare vad resultatet blir av den homosexhysteri som pågår för närvarande. Att Ecce Homo-utställningen retade gallfeber på en del Norrköpingsbor när den visades där lär knappast ha förbättrat situationen för de homosexuella som faktiskt bor och arbetar utanför den glamourösa Gardellkartellen.

För det andra är gaypropagandan ett utmärkt exempel på repressiv tolerans – man öppnar famnen för homosexualiteten för att sen kunna krama ihjäl den. Den som väl blivit insläppt i salongen kniper i regel käft och gör sig inte längre obekväm. Ett genuint tolerant samhälle, däremot, bejakar avvikelser genom att låta dem vara just avvikelser. Kan inte bögar, flator och transar få vara lite märkvärdiga? Varför i allsindar är vi så rädda för minoriteter och subkulturer? Måste vi integrera och strömlinjeforma tills allt blir av gråbrun jämn Knäckebrohultstandard? Minoriteter har alltid i kraft av sitt utanförskap frambringat en stor skara innovatörer, underhållare, rebeller och konstnärer som då och då kan lösa proppar åt den majoritet som ängsligt men nyfiket sneglar åt dess håll. Om homosexualitet ska betraktas som nåt normalt och trivialt, då väcker den ingen nyfikenhet. Och om nyfikenheten runt de homosexuella upphör, då kommer folk inte längre att urskilja deras röster och därmed inte heller höra deras krav. Och hur glad är man då åt att vara gay?

Aftonbladet 1999