Störst gåva, svårast uppgift

Går det att skylla allt på barndomen? Brott, missbruk, eller att ett förhållande gått i kras? Ja, i en viss mening går det att belasta uppväxtbetingelserna för handlingar senare i livet. Inte så här: ”Jag måste ge mina barn stryk, för jag fick själv stryk som barn.” Men så här: ”Anledningen till att jag använder fysiskt våld som uppfostringsmetod är att jag själv blev utsatt för systematiskt våld.”

Man kan alltså förklara – men inte försvara – så gott som allt vårt vuxna beteende med vad som inträffat under vår barndom. Hur vi reagerar på motgångar, hur vi hanterar kärlek med mera, är något vi lärde oss som små. Men trots att psykoterapi blivit en religion, trots all medvetenhet om barndomens avgörande inverkan på våra liv, så tycks förutsättningarna för att skapa gynnsamma uppväxtvillkor bli allt sämre. Samtidigt får vi rapporter om ökat drogmissbruk och ungdomsvåld. Det här är ingen moraldrapa, för jag har då inte direkt lyckats leverera en idyll åt mina fem telningar. De har fått sin beskärda del av skilsmässa, skrik, försummelse, stress och taskig ekonomi. Jag är en rådbråkad storstadsmamma som jagas av tidsbrist och neuroser. En som försöker kombinera arbete och kärlek och ständigt misslyckas. Barnen tar på sig skulden, liksom jag själv en gång gjorde när mina föräldrar stretade på med sina liv utan att se hur jag egentligen mådde.

Vi vill så gärna ha barn, men verkar inte fullt så beredda att betala priset. För priset är att våga bli vuxen. Och det är inte särskilt kul att vara vuxen i en tivolikultur. Att sätta barn till världen är att ge avkall på sina egna lustar. Det kräver en osjälviskhet och en uppoffring som varken ger pengar, njutning eller framgång och som inte visar sig förrän kanske tjugo år senare. Kanske utan ens ett tack. Ändå är barn den största gåva vi kan få om vi bara vill se den. Tänk vilket förtroende som läggs i våra händer när vi håller i den nyfödde. En sådan makt vi förvaltar som föräldrar! Det är insikten om detta unika inflytande som fått tillochmed mig – denna bedrövliga, självcentrerade och hysteriska människospillra – att ibland stanna upp och känna intensiv värme och ödmjukhet när jag möter den troskyldiga blicken från ett av mina barn. En blick som talar om hur prisgiven han eller hon är inför mina nycker och hur barnet ändå litar på just mig. Vi haltar genom livet och får våra törnar. Blir övergivna, utbytta och prismärkta av partners och arbetsgivare. Men i barnriket är vi kungar och drottningar, ibland bestialiska jättar, men alltid oersättliga. Som mamma är jag den självklara ledaren – är inte det en ovärderlig gåva, en kick? I ett enda av alla de sammanhang där jag ingår är jag icke utbytbar och det är i egenskap av jordens medelpunkt för min avkomma. Det ledarskapet varar livet ut, inte bara medan barnen är små. För när de är vuxna är det framför allt vad jag (och pappan) lärt dem som blir deras verktyg att hantera kärlek, kriser och konflikter med. Deras självaktning har jag lagt en av de viktigaste grundstenarna till. Det jag försummat kommer de att leta efter och kanske aldrig finna, eller med möda och smärta bygga upp på egen hand.

Jag är ingen familjefundamentalist i den bemärkelsen att jag längtar tillbaks till den borgerliga kärnfamiljen som så mycket byggde på kvinnans underkastelse. Tvärtom tror jag det finns en mening i att dagens familjekonstellationer är så bräckliga, för ur dessa växer kanske en ny sorts gemenskap fram. En gemenskap där omsorg blir ett honnörsord. Förmodligen behöver vi först se vad bristande omsorg får för konsekvenser för samhället. Inte förrän då kan vi återvända till den sunda civilisationens kärna: en optimal möjlighet att ge barnen en god start. Det krävs egentligen inte så mycket mer än att se och att lyssna på de liv vi själva frambringat. Om vi gör det medan de är små kanske vi slipper se ännu en hel generation trängas framför TV-kamerorna där vilka kvalifikationer som helst går hem, bara de är sensationella nog. Massmord, exempelvis.

Föräldraguiden 1997