Semesterkommers

Var på Mallis med småttingarna nyss. Förutom att ön envisades med att behålla en grafitgrå sur hatt under hela besöket avlöpte semestern annars precis som våra tidigare vistelser i Medelhavets chartergetton. Vi vadade med andra ord runt i en utspydd sörja av hitlistemuzak, kulinariska bottennoteringar, plastpyngel, textiljuggel och allsköns krimskrams.

När solen behagade utebli framstod detta utbud tydligare än normalt eftersom poolaktiviterna ersattes med planlöst strövande bland butiksstånden som maniskt upprepade sin själlösa repertoar gata upp och gata ner. Ungarna var dock överförtjusta och tiggde pesetas i parti och minut. På kvällarna förde de vilt ståhej med sina nyförvärvade blinkande, snurrande och tjutande plastmanicker. Jag frågade mina unga representanter för den kommersiella generationen varför de var så köpgalna och fick ett förnumstigt svar: ”Vi är barn, mamma! Vi blir glada av plast!” Jag föreslog då att vi nästa år stannade i stan och ägnade våra två semesterveckor åt att köpa tingeltangel på Drottninggatan och Stor & Liten. Sen kunde vi ju åka och bada på Eriksdalsbadet. ”Nääää!” ropade kidsen i kör. ”Vi vill åka på semester.” Plötsligt insåg jag att en urtöntig keppa med soldriven fläkt har en speciell sorts magi när den inköps flera hundra mil hemifrån. Shopping är en utrikesaffär för stora som för små, så enkelt är det. Och vad vore en modern semester utan shopping.

Småttingarna har följaktligen erövrat sin årliga dos plastpryttlar som nu täcker golvet i lägenheten. Och min garderob fick även i år påfyllning av ännu ett lager obrukbara högklackade vinylskor och kortkorta syntetklänningar. Solbrännan fixade jag till på en spansk kärringgrill. Och när vi kom hem hade vi varit på semester. Detvillsäga: gjort av med en smärre förmögenhet på skräp. Jag har med åren kommit att förstå vad folk menar med att de inte har råd att åka på semester. Ett torp och ett stycke natur gör väl inga glin glada.

Aftonbladet 2000