Mannen som pappa

Många hävdar envist att mamman är viktigast för barnen. Det kan inte stämma. Pappor är hur viktiga som helst. De förstör ju livet för massor av barn. Ska man klara den bedriften måste man väl ändå ha en enorm betydelse. Och sen är pappor alldeles förträffliga när det gäller att undervisa sina söner i mansgriseriets ädla konst. I generation efter generation förmedlas patriarkatets stolta ideologi.

Men nu tycks de gyllene undantagen vara på frammarsch. De senaste åren har det nämligen mullrat till rejält bland alla dunderpappor. Steg för steg flyttar farsorna fram sina positioner. Just nu har vi som bekant ännu en diskussion om föräldraledigheten som borde delas ännu mer rättvist. Tidigare gällde det frågan om gemensam vårdnad efter en separation. Mannen skulle inte längre behöva befara att bli portad från umgänget med sin avkomma bara för att dörren slagit igen mellan honom och barnens mor. Den mamma som saboterar pappans umgänge riskerar numera att bli fråntagen vårdnaden, punkt slut. Ropen skalla, pappor åt alla.

Och pappaupproret trumpetar vidare med en skara dekorativa och framgångsrika män i fronten. Kvinnan ska minsann inte ha monopol på barnen, de ska dela med sig. Pappaupproret går således under rättigheternas, inte skyldigheternas, fana. Att delta aktivt i barnens vård och fostran presenteras som ett privilegium. Och kanske är detta ett smart punggrepp på alla de svikare som gladeligen håller sig borta från hemmets bojor.

Ty farsor sviker, det står ristat i sargade hjärtan hos kvinnor och barn. Över generationerna rasslar svekets kalla kedja, hugger till och drar vidare medan giftet sprider sig hos dem som blir kvar. Det går knappt en dag utan att han gör sig påmind, den man som satt detta socialt ärftliga virus i omlopp. Närmare bestämt – den frånvarande fadern.

Den frånvarande fadern kallas nu hem. Den klassiske actionhjälten som inte har tid med familjelivets futiliteter när han är ute och räddar världen känns passé. Den ansträngde karriäristen som måste jobba över när chefen knäpper med fingrarna har inte heller samma pondus som förr. Och den tvättäkta skitstöveln som rätt och slätt bara sjappar, han får skämmas desto mer.

Samhället har helt enkelt inte råd med en massa frånvarande fäder längre, nu när vi sett hur de påverkar det uppväxande släktet. Genom sin fysiska eller emotionella frånvaro ger fadern ett tydligt budskap till de små: de är inte värda hans engagemang och omsorg. Och så tar ungarna med sig den negativa självbilden ut i livet. Inte sedd, inte viktig. Låg självkänsla ligger bakom så gott som alla sorters destruktiva beteenden. De skadeverkningar som bristen på närvarande och omtänksamma farsor åstadkommer, direkt och indirekt, skulle troligen ge varje samhällsekonom kalla kårar om man räknade om dem till reda pengar.

Därför behöver pappa komma hem. Det här är nämligen enkelt: Pojkar som växer upp med hyggliga farsor blir hyggliga mot kvinnor och barn, medan flickor som blir väl omhändertagna av sina pappor sällan kommer att tolerera respektlöst bemötande från män. Och att vara en hyfsad farsa är då rakt ingen orimlig uppgift för en simpel karl. Mest handlar det om att hålla sig hemma. Och ge fan i att supa och slåss. Glöm det där med kvalitetstid. Att komma hem och vara snäll när andan faller på ger inga avgörande meriter. Att däremot bara befinna sig inom räckhåll i vardagen kan vara gott nog. Jag skulle rentav kunna sträcka mig så långt som att hävda att det är bättre att jämt ha en lite halvknäpp eller skittrist farsa inpå sig än en som bara dyker ner ibland och gör sig till med avancerade lekar. Ju mer ungar får se av sin pappa, desto mer nyanserad, ärlig och mänsklig blir relationen. Ur detta triviala samspel växer tillit, som så småningom blir självtillit.

Kan nån då berätta för mig var de mammor håller hus som inte vill ha en sån far till sina barn, en man som för det mesta är hemma på fritiden, tar hand om sjuka ungar, läser sagor, borstar tänder? Var bor de kvinnor som inte vill dela med sig av barnens vård och fostran? Jag vet ingen. Däremot vet jag många som blir dömda att härska ensamma över minstingarnas väl och ve därför att de helt enkelt inte har nåt val. Skulle de ta sig samma friheter som papporna skulle barnen gå under. Mamman är trots allt den som stannar när karln rymmer iväg till karriären, krogen eller knullet. Tillåt mig tvivla på att pappor tigger och ber om att få torka snor och bajs, stanna hemma från jobbet med griniga och sjuka barn eller om att ta på sig hälften av det totala ansvaret efter en separation. Det är nog snarare så att de måste tvingas till det à la Kramer vs Kramer, eller luras till det med fluffiga floskler om rättvisa.

Men om nu lagstiftning och social ingenjörskonst kan bilda antikroppar mot ansvarslösa och frånvarande fäder, då är jag definitivt med på noterna. När familjebildning och tillökning kräver stora försakelser även från männen, då kanske de äntligen förstår vad de ställer till med när de glatt och obekymrat sölar med sin säd.

(Aftonbladet 2004)