Karriär & barn

Karriär och barn är en dålig mix för kvinnor. Det har vi hört länge. Det har kvinnorna också själva räknat ut, långt innan den deprimerande statistiken poppade upp, och långt innan Göran Persson började klia sig i huvudet och titta bistert på de låga födelsetalen. Varför räcker det inte med utbyggd barnomsorg, pappaledighet, maxtaxa och jämo? Det är ju ändå ett förbaskat gnäll på fruntimren.

Man missade tydligen nåt när man ville underlätta för mammor att förvärvsarbeta. Vi fick daghemsplats och jobb. Men nånstans glömde man att mammor vill må bra. De vill känna att de räcker till. Inte bara i sitt yrkesliv, utan också i sitt moderskap och i sitt kärleksliv. Det är mycket på en gång. Men det funkar ju för papporna. Män med familj upplever inte alls samma vardagsstress som kvinnor. Och de halkar inte efter i karriären. Jag tycker det är här nånstans skon klämmer.

Problemet är egentligen inte ungarna. Inte jobbet heller. Problemet är karlarna. Hur kan det komma sig att pappor slipper så lindrigt undan all den oro som mammor upplever? Varför sackar inte deras löner efter? Varför är inte de helt utschasade om kvällarna och stirrar nervöst på klockan när hon närmar sig fyra på eftermiddan för att de redan då börjar planera dagishämtning, inköp och middagsbestyr? Svar: för att de inte måste. Och än så länge talar jag bara om den rent praktiska ansvarsfördelningen mellan föräldrarna. Vad jag också har förstått, både genom den höga skilsmässofrekvensen och genom samtal med mängder av småbarnsmammor är följande.

Den känslomässiga relationen till barnens far är en av de riktigt enerverande stressfaktorerna i många småbarnsmammors tillvaro. De flesta skilsmässor bottnar i problem som uppstod kring första barnets födelse, och kvinnan är i regel den som tar initiativet till en skilsmässa. Att orka med krävande och griniga småttingar efter jobbet är en sak. De klarar sig inte utan omsorg. Men när det faller på kvinnans lott att också ta huvudansvaret för kärlekslivet, då får hon ett energislukande problem för mycket. Åtskilliga pappor drabbas av svartsjuka när barnen dimper ner i tvåsamheten. De har svårt att tåla att komma i andra hand. Sånt är väldigt frustrerande för en relation där barnen måste få stå i centrum. Det är normalt att omställningen från att vara två till att bli tre och fler skapar en liten kris. Men om pappan inte mognar in i sin nya roll, då permanentas krisen. Och här kommer nästa krux i kråksången.

Jag anser att kvinnornas dilemma med att kombinera moderskap och karriär i grunden är en plånboksfråga. Vi värderar alla samhällsinsatser i pengar. Om mödrar tar större ansvar för avkomman än vad fäderna gör ska de väl i allsindar också kompenseras ekonomiskt för detta. Jag undrar uppriktigt när vi ska sluta nedvärdera mammors omsorg om de små och börja inse att det är ett samhällsnyttigt arbete som ger klara meriter. Den kvinna som i lugn och ro fått sköta om sina telningar utan karriärhets och pengabekymmer är både lämplig och motiverad att kliva ut i arbetslivet när ungarna är lite större. Då är det pappornas tur att ta över. Vill de inte ställa upp med sin tid får de ställa upp med pengar. Låt det kosta för männen att sätta sprätt på generna! Det ska vara dyrt att få en mor till sina barn. Hon ska inte behöva lida ekonomiskt för att hon ägnar tid och kraft åt resultatet av två människors parningsakt.

Det får räcka med pappadaltet nu, tycker jag. Det enda oprövade kortet i den här leken är att låta fäderna betala för mödrarnas inkomstbortfall och för den barntillsyn hon behöver när hon vill satsa på yrkeslivet. Avtalsreglerar vi familjebildningen på det här sättet, då kan jag ge mig den på att moderskapets status höjs. Vilket i sin tur är en förutsättning för att kunna äntra karriärbanan fast man har satt barn till världen. Om modersomsorger blir värdefulla och prismärkta kommer mammorna att bli värdefulla på arbetsmarknaden också. Och kanske blir då männen mer klara över vad de ger sig in på innan de glatt och obekymrat bränner av sina laddningar. Den fattiges enda nöje kan annars stå dem väldigt dyrt.

Amelia 2002