Helvetet kan vänta

Det är som att försöka få ner två stora badbollar i en för liten bag. Så fort du fått ner den ena hoppar den andra ut. Jag talar om att logga in barn och karriär i samma lopp kring lyckans sol. Vi står där och knölar och lirkar med våra två otympliga infernon. Tills vi upptäcker att vi hamnat i ett dubbelt helvete och att solen faktiskt blivit en skärseld.

Jag skulle därför vilja rikta en fråga till alla er som lever i detta dubbelhelvete: har ni själva valt att leva så? Vill alla Sveriges moderna jämställda föräldrar verkligen ha denna hjälp-vad-är-klockan-dagis-hämtnings-lämnings-rusning-till-jobbet-jäkt? Vill vi prompt lämna bort våra barn innan de lärt sig prata och knappt lärt sig gå?

Vadå valt, säger säkert många. Vi måste ju jobba för brödfödan. Jodå, svarar jag då. Men medan vi gör det, tar ju någon hand om barnen. Mot en lön som i regel tas ur den allmänna kassan. Om vi hårddrar det, skulle väl i stort sett samma ersättning kunna utgå till den mamma (eller pappa) som själv ser efter sitt barn. Varför räknas barnomsorg som ett arbete bara när den pågår på en institution? Arbetet är ju detsamma. Fick man lön för detta arbete var det än utfördes under barnets mest tillsynskrävande år, skulle vi inte valt annorlunda då?

Jag hör genast ordet. Kvinnofälla! Men vad är skillnaden mellan ett ekonomibiträde på ett daghem och den kvinna som står vid sin egen spis i hemmet? Återigen: de gör ju samma sak, förutom att den kvinna som arbetar i sitt hem ofta har betydligt mer varierade arbetsuppgifter. Jo, men arbetet på ett daghem är mer effektivt – eller hur? Två tre vuxna på, vad är det nuförtiden… 15 barn? Eller 20? Eller 30? Ånej, nån måtta får det vara. Just det: omsorgsarbete kan inte rationaliseras på samma sätt som inom industrin, för då blir det plötsligt inte effektivt längre, då får småttingarna för lite uppmärksamhet och blir otrygga och understimulerade och vad det för med sig vet vi föräldrar. Men daghem stimulerar barnen mer än vad en enkel förälder kan göra, det har vi fått höra mycket om. Okej, men vad är det för slags stimulans som är viktigast under barnets första två tre år? Genuint känslomässigt samspel, eller förskolepedagogik? När Alva Myrdal lanserade sin ”storbarnkammare” befarade hon att barn inte fick tillräcklig mental näring av håglösa indolenta mammor i torftiga hem. Idag har bildningsnivån och den materiella standarden höjts så att knappast några barn under tre år skulle sakna stimulans i en normalsvensk hemmiljö. Och dessutom återstår ju ett par års dagisvistelse för de ungar som varit hemma under sin tidiga småbarnsperiod.

Ja ja, tänker väl många nu. Men jobbet då? Ingen arbetsgivare har väl lust att anställa en kvinna i fertil ålder om de vet med sig att hon plötsligt försvinner ur leken i tre år, kanske tillochmed under ett par omgångar. Just precis. Arbetsmarknaden är ett framrusande tåg som sällan gör några längre anhalter, där gäller det att hänga på innan tåget försvinner i fjärran. Och för kvinnor med toppenjobb är valet givet. Jobbet är såpass viktigt för dem att de accepterar dubbelhelvetet. Men den kvinna vars arbete består i att hälla dragéer i påsar på Marabou i Sundbyberg? Är valet lika lätt för henne? Om hon nu hade ett val, vill säga. Att koppla av från monoton stress under ett antal år för att sköta ett hushåll vore kanske inte det totala nerköpet för en del kvinnor (eller män). Somliga upplever med all rätt sitt föräldraskap som mer unikt än sitt jobb. Och varför skulle inte föräldraskap och skötsel av hem och hushåll räknas som något utvecklande och berikande, som en värdefull merit? Idag har en kille i 25-årsåldern större chans än en jämnårig kvinna att få anställning. Kvinnor under barnalstrande år är inte lika disponibla som män på arbetsmarknaden. Men en dam som varit hemma under sina barns första år och är färdig med barnalstrandet – varför väger inte hon tyngre än en 25-årig kille? Hon har på heltid organiserat en arbetsplats, detvillsäga ett hem, under budgetansvar och äger dessutom den efterfrågade förmågan simultankapacitet, numera kallad ”multitasking”. Den arbetsgivare som inte ser resurserna hos en sådan kvinna är utan tvivel korkad. Och vem säger för övrigt att inte den unge mannen inom ett par års tid blir den som får stanna hemma och snyta ungar och ta hand om sjukt barn?

Hade arbetsmarknaden anpassat sig efter familjernas verkliga önskemål hade vi kanske inte behövt leva i ett dubbelhelvete. Då hade åtminstone ett av helvetena kunnat vänta. För varifrån kommer övertygelsen att vi alla måste göra allting samtidigt? Man springer helt enkelt inte lika fort med en parvel eller två under armen, varför då inte ta en sak i sänder? En kvinnas liv är långt, längre än mannens. Arbetsmarknaden kan invänta vår fulla kapacitet istället för att låta piskan vina när vi ändå inte kan ge allt.

Jag vet. Jag ger en massa mammor skuldkänslor nu. Alla som har jobbat medan barnen var små. Men det har jag också. Jobbat som en blådåre. För att jag hade ett stimulerande arbete som jag älskade och där jag var mycket betydelsefull. Jag har också varit hemma i flera år, hos mina äldre barn när de var små. Då hade jag ett yrkesliv som tillät detta. Bägge valen står jag för; de gagnade familjen som helhet bäst. Och det är vad jag menar: vi kvinnor är fullt kompetenta att själva avgöra vad vi och våra barn mår bäst av vid varje given tidpunkt i våra liv.

Vi ska inte hacka på varandra för de val vi gör, för kan vi bara välja så väljer vi det rätta. Låt oss kämpa för att få den friheten!

Föräldraguiden 1997