Frivillig barnlöshet

Jag satt nyligen på en trerätters där min manlige bordskavaljer först skröt om hur han jobbade inälvorna ur sig på sitt företag och därpå pladdrade på om att den verkliga megahiten i livet var hans ungar. Barn som han rimligtvis bara råkade stöta på under en ytterst begränsad del av deras vakna tid. Runt bordet uppstod som så ofta ett evigt kackel om barn och de få som saknade denna begåvningsreserv – de barnlösa – var därmed utestängda.

Jag, som kvantitativt övertrumfar de flesta moderna föräldrar, började käfta emot. Varför måste man nödvändigtvis sätta barn till världen? Och varför är föräldrar så förbannat stolta över att de lyckats fortplanta sig? Deras vardag består ju mest av tidsbrist och skuldtripper, och avkomman står där i vägen som en stor ångestblaffa. Göran Persson som under åttiotalet drastiskt rustade ner barnfamiljernas ekonomiska villkor dundrar nu om att landet behöver höja nativiteten. Till att börja med tycker jag att vi kan tänka efter om vi överhuvudtaget är lämpliga som föräldrar i det här samhällsklimatet. Att sprida sina gener är väl ingen bragd i sig, det gör varenda sketen fluga. Ändå sitter de barnlösa och nästan skäms.

Men jag vågar påstå att en av de största tillgångarna för mina ungar är just mina barnlösa vänner och min frivilligt barnlöse pojkvän. Det är de jag rådfrågar när jag har problem med att vara morsa, inte sjutton ber jag en annan frustrerad morsa om vägledning, åtminstone inte om jag vill se till barnens bästa. Vi föräldrar är så fullspäckade av de krav och plikter som föräldraansvaret medför att vår egen barndom utgått ur sortimentet. Ändå tycks egna barn vara ett villkor för att uttolka barns behov, men jag tycker det är dags att de barnlösa vuxna får bli barnens talesmän. De kravlar inte själviskt runt i en fet klegga av dåligt samvete. Så ni som inte ynglat av er kan gott ta er ton. Vi andra är för insnöade för att minnas hur det var när vi var små och bara ville ha kul.

Aftonbladet 2000