Den fulla mamman

När Gudrun nyligen slog igång sina dryckesvanor igen återuppstod den diskussion som ständigt ackompanjerat kvinnans frigörelse: hur bör en dam föra sig? Uppenbarligen blir ju ”törstiga” kvinnor mer socialt degraderade än manliga svajmastar. Vissa hävdar att detta är en jämställdhetsfråga i så motto att en hondjävul har lika stor förbannad rätt att supa skallen i splitter som en mansgris. Och vi har också fått nya årskullar av bitchiga donnor som minsann kan kröka som en hel karl. De kvinnliga alkoholisterna har under tiden blivit fler. Ändå väcker det starka känslor när en dam skyltar med hög promillehalt – i synnerhet om hon har uppnått mogen ålder, och ännu mer i synnerhet om hon är en moder. Antingen kan man tolka denna lättväckta avsky som kvinnoförtryck, eller också som ett erkännande av moderns makt.

Mammornas oinskränkta inflytande över avkomman har på senare tid starkt ifrågasatts. Av somliga feminister och av en högljudd skara pappor som med regeringens benägna bistånd fått hävda fadersrätten på ansenligt medieutrymme. Det slår mig då gång på gång när jag besöker könsmarknaden att där gäller en stående ”damernas”. Hur vi än vrider och vänder och psykologiserar och jämställer, så är det kvinnan som ännu har den överlägsna rätten att välja vems barn hon vill sätta till världen. Hon förfogar i ett givet läge över ett embryos liv eller död. Om man frågar en kurator på en abortklinik vad kvinnan grundar sitt abortbeslut på, så får man höra att det i förvånande utsträckning har att göra med mannen. Bedömer kvinnan barnets far som en bristfällig partner, ligger abort nära till hands. Och då har hon som regel redan haft ett par goda möjligheter att sålla. På raggningsrotundan sker en första utgallring och när herdestunden är ett faktum kommer preventivmedlens vara eller inte vara. Men ibland väljer kvinnor fel och tar fan i båten. Då är det vanligtvis hon som ror båten för att ta’n i land. Och om det inte går är det oftast hon som dumpar fanstyget när hela båten är på väg att sjunka. Kvinnan tillämpar sin makt att välja. Av detta lär sig barnen något. De lär sig i bästa fall att lita på moderns omdöme. De lär sig också att modern är den som fattar livsavgörande beslut. Jag tror att denna vetskap sitter djupt ympad i vår kultur: att kvinnor har makt, både före och efter att moderskapet inletts.

Det är inte en slump att frånskilda mammor statistiskt dröjer med att engagera sig i en ny relation. De mammorna blir inte valda. De väljer. Och de väljer kräset. Men de mammor som fortsätter släpa hem uslingar, den femte tokigare än den tredje, hur påverkar de sina barn? Jo, de väcker samma känslor till liv som en överförfriskad och ostadig dam gör i salongerna: Hon har tappat fotfästet. Hon är inte klok. Och kvinnor ska vara kloka. För när en full kvinna så tydligt, genom hela sin hållning och sitt kroppspråk signalerar att hon vacklar, då gör också vi andra det. Jag är långt ifrån den första att våga påstå att hela samhället skulle störta samman den dag kvinnor slutade knepa och knåpa med de osynliga sömmarna. När en dam då rumlar in i salongen rund under fötterna, väcks känslan av förfall till liv. Hon personifierar rädslan för att en livsavgörande stabilitet håller på att rämna. Trots ett systematiskt förtryck av kvinnan som pågått i årtusenden, står hon nämligen för det mesta pall. Eller gör hon det? Att ta till berusningsmedel är ofta ett desperat sätt att försöka bemästra rättmätig ilska. Därmed bemästrar man en del av sig själv. Ur denna heliga vrede borde vi hämta kraft istället. Kraft att inlägga vårt veto, precis som vi gör i abortsammanhang och vid bardisken. Vår vämjelse inför den kvinnliga alkoholisten kan vara sund. Vi ser bojorna runt hennes fötter, den hämmade styrkan. Och den styrkan kanske är vårt enda hopp. För den dag kvinnorna släpper fram sin otyglade ilska och samfällt vräker ut ett rungande NEEEEJ! över mänskligheten, den dagen kommer vi att kunna ana vidden av vår makt. Vår möjlighet till abort och skilsmässa är bara ett embryo, men det innehåller som alla friska embryon varenda nödvändig förutsättning för en gynnsam utveckling. Rätten att vara dyngrak hör inte ihop med denna utveckling.
– Så vi ska inte supa, systrar! Vi ska slåss!

Föräldraguiden 1997