Dåliga mödrar

Såg en film häromsistens som handlade om ett gammalt franskt gruvsamhälle. Dagens generation var dock inte gruvarbetare eftersom näringen var nedlagd och befolkningen drabbad av extrem arbetslöshet. Den sociala misären var så påtaglig att inte ens mödrarna orkade ta hand om sina barn. Jag stannade upp när jag tänkte så. ”Inte ens mödrarna…” Det var detta som upprörde mest. Mammorna söp eller skaffade våldsamma styvfäder. De var så fattiga att de inte kunde betala för skolmaten. De kunde oftast inte heller sörja för el och hyra.

Barnen var skitiga, hungriga och frusna, eftersom strömmen stängts av i deras bostäder. Sysslolösheten ledde till att en del föräldrar inte fann nån mening med att stiga upp på morgnarna, varför barnen inte kom iväg till skolan så att de kunde lära sig läsa och räkna.

När även mammorna sviker, då rämnar rubbet. Och vi fokuserar på deras bristande omsorger. Varför säger man inte: Inte ens papporna brydde sig om att hålla barnen rena och mätta. Nej, papporna hade svikit för längesen. Men är det inte där sammanbrottet tar sin början? Jag tycker ofta det är ett under att mödrar står pall efter detta kolossala svek som pågår världen över i såväl slott som i koja – farsorna super, slåss eller håller sig undan. Somliga kvinnor och barn drabbas enbart psykologiskt, men de psykiska skadeverkningarna är det i regel mammorna som får reda upp och det är också de som får skulden för barnens lidande.

Filmens tragiskt förfallna samhälle kan betraktas som ett pilotstudium. Så går det till slut om inte män i större utsträckning börjar ta ansvar för återväxten. Den dagen då också kvinnorna skiter i barnen ligger vi riktigt risigt till. Varje övergivet barn är en potentiell sprängladdning och blir de tillräckligt många kommer hela civilisationen att flyga i luften. Och då blir ungarna dyra i ordets värstingbemärkelse.

Aftonbladet 2000