Barnfamiljer

Ta en helt vanlig småbarnsfamilj. Det är ingen vacker syn, eller hur? Se deras dåliga hållning, deras håglösa miner, deras praktiska frisyrer, praktiska kläder, praktiska skor samt praktiska övervikt. Kilona lägger sig som tjocka årsringar runt de skriande nödår som småbarnstiden utgör. I trängseln bland bajsblöjor, spädbarnsspyor, gallskrik, streptokocker, tappade nappar och rinnande glassar görs ack så tappra men o så lönlösa försök att skapa trivsel. Man åker på semester men då får Lillan feber. Man går på restaurang men då gör Putte i byxan. Man försöker desperat få till en herdestund men då vaknar Kajsa av en mardröm.

Mardröm ja. Trots babylycka, trots jublet i bröstet då Putte lär sig gå, Lillan går på pottan och Kajsa börjar prata, trots den oresonliga kärlek man känner till sin avkomma, så håll med mig – det var inte riktigt så här man väntade sig att livet skulle bli. Säg annars varför de flesta skilsmässor har sin upprinnelse just under denna tröstlösa prövning.Att vara småbarnsförälder är i regel fetmande, förfulande och ibland också fördummande. Och tro för guds skull inte att jag slapp undan.

I nära ett helt decennium fick min man se mig i en mundering bestående av en från början violett men efter tusen tvättar gråtonad batikmönstrad plyschdress som oformligt skylde en mage i varierande grader av grossess. Min egen utsikt var inte mycket bättre. Barnafaderns ständiga outfit bestod av blåochvitrandiga trikåer med gällivarehäng och de skylde nödtorftigt en tilltagande isterbuk. Hans utstyrsel hade hål på knä och bak, min hade fläckar av skiftande kulör och valör. I dessa fodral hasade vi oss fram genom åren och de olika etapperna av foster- och småbarnsutveckling. Skulle inte förvåna mig om vi luktade illa också, där vi vadade bland blöjor och smutstvätt. Undra på att det gick som det gick.

Problemet är att det ter sig lönlöst att försöka vara snygg och fräsch när man har små krabater krälande över knäna. Vem skulle få för sig att ha en Guccidräkt eller ens en kemtvättskrävande kreation från Kapp-Ahl när man jämt överraskas av spädbarnsrapar som sipprar från axeln och neråt eller blöjor som plötsligt svämmar över på ena låret? Hur håller man en frisyr i skick när det lilla snoriga pyret använder ens hår som handtag eller näsduk? Ärligt talat – när såg ni senast en välekiperad och ondulerad smärt småbarnsmamma såvida hon inte var försedd med barnflicka?

Men sen händer nåt och har man tur hinner det hända innan separationen hunnit före. Lillan kan torka sig, Putte kan läsa och Kajsa är ute och cyklar. Man ser sig i spegeln och inser att nåt bör göras. Och man gör det. Rätt som det är kan man behålla en frisyr intakt, man kan gå i upprätt tillstånd och man kan tillochmed bära städad klädsel. En tid senare börjar man undra var barnen håller hus; man träffar dem ju knappt. Och så rotar man i gamla fotoalbum och utbrister med ett riskabelt anslag av nostalgi: Så fort det gick! Vart tog alla de ljuva småbarnsåren vägen? Följande dag sneglar man ner under spetstäcket i en av de svindyra och pråliga barnvagnar som passerar. Man ser inte åt den sjavigt klädda och glåmiga mamma som drar vagnen. Man tänker istället att visst vore det väl härligt med en sån där liten klimp. Tills man bänkar sig på en servering för att avnjuta en sallad, och en småbarnsfamilj klumpigt bökar sig fram för att genast omvandla ett av krogborden till skötbord. Då kan i lyckliga fall antikroppar aktiveras. Man tänker: Aldrig mer!

Har man fortfarande abstinenser kan läget bli akut. Då är en Ving-semester till en barnfamiljstät hotellanlägging att rekommendera. Där kan man få sig en avskräckande snabbrepetition av småbarnsårens miserabla realiteter. Hjälper inte det, tja – då är man förmodligen obotlig, och det är bara att ta om’et från början.
För visst är de härliga, de små liven… (Men hjälp, vad säger jag nu!?)

Aftonbladet 1999