Avtalsreglera föräldraskapet

Det föds för få barn, muttras det von oben. Men jag tar det rakt av: Kvinnor ska tamejtusan inte spola pillren och rycka ut spiralerna bara för att producera kanonföda åt Göran Persson. Varför ska vi yngla på kommando när föräldraskap har blivit en black om foten? Vi lever i ett totalt barnfientligt samhälle där det knappt får märkas att vi satt sprätt på våra gener.

Ettåringar stoppas in på personalglesa och barnöverbefolkade dagis och vi förväntas vara tacksamma. Småbarnsfamiljerna jagas ur hem och hus av det grinande hålet i plånboken, för att inte tala om singelmammorna. Vad är poängen? Fler och fler har börjat ställa sig den frågan när oket som läggs på småbarnsföräldrarnas tillvaro blir alltmer synligt. Ser inte Persson & co det? Fattar inte dessa höga herrar och damer att vad som plågar de flesta småbarnshushåll är brist på tid. Och tid kostar. Folk har inte råd med tid.

I mitt önskesamhälle är därför föräldraskap en lika helig ko som arbetet och den tid som denna samhällsinsats kräver ska vara värd sin vikt i reda pengar.

Under barnets tre första år bör full valfrihet råda. De som vill ha tillgång till professionell barnomsorg ska få det, och de som vill ha en förälder hemma på heltid eller två på halvtid ska ha rätt till det, med bibehållen inkomst. Att vårda barn är ett värdefullt arbete och det ska synas på prislappen. Därför vill jag också höja barnomsorgspersonalens löner kraftigt. Den som torkar andras barn i stjärten ska ha en saftig morot. Och den som sköter egna småttingar ska få göra det i lugn och ro. Ingen arbetsmarknadspiska får vina över småbarnsåren, för arbetsgivarna har äntligen fattat att det är en solklar merit att ha tagit ansvar för hem, hushåll och ungar under ett antal år. Ett sånt arbete kräver multitaskingkapacitet, tålamod, disciplin och god planeringsförmåga – kvaliteter som efterfrågas på de flesta arbetsplatser. Frånvaro pågrundav sjukt barn minskar dessutom när yngsta barnet inte längre är så infektionskänsligt.

I de fall familjen splittras av en skilsmässa ska en ekonomisk fallskärm utlösas för den förälder som är minst bemedlad. Föräldrarna ska alltså stå på en någorlunda jämställd materiell standard tills barnen är myndiga. Den förälder som tar huvudansvaret för avkomman efter en separation bör kompenseras ekonomiskt för detta av den andra föräldern. Det blir ju rätt mycket övertidsarbete för den som ensam snyter ungar och utför markservice efter ordinarie arbetstid. Den notan ska också betalas. Här hör jag motvilliga knorranden från manliga lönekonton. Men då vill jag åberopa åtskilliga utsagor från farsor som plötsligt blivit tvungna att sköta både jobb och småungar utan kvinnlig medverkan. Oj, oj så svettigt. De hinner ju inte med jobbet och ekonomin blir lidande.

Jaha, tänker väl någon. Så nu när det har blivit ett avlönat jobb att sköta småbarn – vem ska finansiera denna nya lyx? Ja, vem finansierar vårt alltmer mjukvarustyrda samhälle? Människor får fett betalt för att sitta framför bildskärmar och mecka med information vars samhällsnytta är tvivelaktig. En god start i livet är väl i det perspektivet en värdefull ”mjukvara”. Trygga uppväxter är nog de bästa antikropparna vi kan bidra med för att minska kostsamma följder av psykiskt lidande hos barn i stressade småbarnsfamiljer. Höjd status och ekonomisk trygghet för engagerade föräldraskap är ett steg i rätt riktning. Och i vår avtalsfixerade kultur blir säkert inte formaliteterna så kvistiga. Avtal och kontrakt regnar ständigt ner över vardagen. Det är pensionsfonder och teleabbonemang och låneförbindelser och gud och tjocka släkten. Jag vill se en avtalsreglerad familjebildning där omsorg om de små och deras miljö skrivs in som ett riktigt arbete. Med en riktig lön. För det är det värt om vi tänker lite längre än vad politikernas nästippar räcker.

Föräldranätet 2002