Är du sponsrad, lille vän?

Nu är också jag rädd. Tidigare har jag varit en påhejare av Marknaden. Tyckt att vad man än vill ”föra till torgs”, så måste det finnas ett visst marknadsmässigt gensvar. Öppnar man exempelvis en restaurang, kan man inte sätta upp en meny som faller alltför få på läppen, hur nyttig och välkomponerad maten än är. Man måste anpassa sig efter Marknaden, annars får man stänga skiten. Samma med kultur; jag har vänt mig mot den statliga kulturstödspolitiken och ansett att det ska finnas en publik för varje kulturyttrings existensberättigande. Jag har halvt på skämt yttrat att jag bara bryr mig om en sorts kritik, och det är siffrornas kritik. Men nu. Nu är jag skitskraj.

Häromkvällen blev jag nämligen rammad av Marknadens iskalla budskap i form av schwoopande flashande företagslogotyper. De kom farande i luften som knytnävar med hjälp av nån sorts hologramaktig virtual reality-teknik. Det var en galaafton på Konserthuset, kallad Stjärnklart. Föreställningens sponsorer fick en alldeles egen sprakande stjärnshow. Jublande applåder bröt ut från olika delar av salongen där olika skaror av fans satt och tillbad sina favoritvarumärken. Det kändes som om Gud hade övergivit oss och jag var ett prisgivet offer för denna ihåliga marknadsdyrkan. Vilken herre vill du vara ägd av? Marabou? Ericsson? Posten? Disney? Du kanske inte ens får välja, du ska kanske vara tacksam att nåt företag överhuvudtaget förbarmar sig över dig.

Man kan ju tycka att denna kapitalistiska muskeluppvisning bara var en kul grej som dessutom var magnifikt läcker, verkligen hottad och häftig. Bättre än själva den mossiga showen faktiskt. Tycker åtminstone jag som gillar den digitala teknikens finesser. Men det var som om vi alla resignerat och kapitulerat inför den skinande guldkalven. När jag i pausen försökte mig på en kritisk reflektion möttes jag av total oförståelse.

Moderna serietecknare, filmskapare och SF-författare visste inte hur rätt de hade när de redan för snart tjugo år sen började skissa på det kusliga cyberpunkscenariot där man inte kan stava till begrepp som välfärdsstat eller solidaritet. Vi är redan där. Och snabbt gick det. Medan de vuxna grävde ner sig i 68-nostalgi och Herman Lindqvist, blev deras barn koloniserade av marknadstänkandet som spreds via etermedieexplosionen. De enda som också hajade läget var de unga skräpkulturproducenterna och deras unga konsumenter. Filmer som Blade Runner och seriealbum som Hard Boiled är civilisationskritik. Där finns det verkliga ifrågasättandet av att nåt så fundamentalt som människovärdet håller på att gå förlorat.

Det är inte bara jag som är rädd. Vi är så skraja hela högen att vi knappt vågar älska längre i skräck att bli utbytta. Ratade och ersatta av nån med högre marknadsvärde. Och detta är vad som i realiteten händer. Vi mönstras som varor i krass konkurrens med andra varor. Vi lägger oss på analytikerdyschan eller slaktbänken och blir omgjorda efter den senaste designen. För att räcka till – åt vem?

Svar: åt Marknaden. På det stora torget bjuds vi alla ut och på det torget finns bara ett enda predikament. Big is better. Topplistor och flopplistor spikas upp på börsen såväl som på dagis. Inte ens i familjens sköte sitter man trygg nu när skilsmässorna smattrar runt oss. Så var är man trygg?

Jo, under sponsorernas skyddande vinge. Och sponsorerna flyger högt. Däruppe är luften ren och konditionerad. Men varumärkenas stugvärme är bara en modern motsvarighet till äldre tiders feodalt färgade storbruk; patronen försåg familjen med dagligt slit, tak över huvudet, kål och säd, och det bockades och bugades inför överheten. Välfärdsstaten och den fackliga rörelsen höjde emellertid taket och formade tillvaron efter en generell solidaritet som inte byggde på handel. Vi var inte längre ägodelar, vi kunde gå arbetslösa och ändå åtnjuta bastrygghet, vi kunde ställa krav. Är det så idag? Ja, formellt kanske. Men i praktiken ser vi en allt större mängd människor trängas nere i gatusmogen, utan nåd från marknadskrafternas högtflygande logotyper och utan hjälp från ett statligt skyddsnät som fått trasiga öglor.

Redan nu finns privatfinansierade skolor som lovar jobb efter fullgången utbildning. Den som skaffar barn utan att först ha en trygg inkomst (läs: sponsor) anses högst beklaglig och omdömeslös vilket inte minst visar sig genom den ekonomiska politik som drabbar småbarnsfamiljer hårdast av alla. Barn ska också ha rätt till sponsorer (läs: sponsrade föräldrar). Nepotismen är satt i system.

För att ungarnas uppväxt ska bli riktigt tryggad föreslår jag därför att både spermier och ägg ser till att hitta en sponsor innan de tillåts bekanta sig med varann. Det tycks ju ändå vara det livet går ut på. Att montera in en skuldmotor som kan ta oss upp mot stjärnornas fyrverkeri av störtballt designade företagsemblem. Resten – de som inte har förmått skaffa sig en sponsorskuld – de får leva nere i den dammiga skammen. Och skylla sig själva om de inte kan sälja sina barn.

Föräldraguiden 1997