Kvinnor föder för få barn

Barnafödandet sjunker till rekordlåga nivåer. Kvinnor i framgångsbranschen avstår helt från moderskap. Men ojdå. Det är väl glasklart varför så få vill åta sig den otacksamma sysslan att tjänstgöra som barnalstrerska idag. Barn är ju den största kvinnofällan.

Professionellt sett är det extremt ostrategiskt att yngla av sig. Det är illa nog att vara kvinna i fertil ålder. Vad spelar förlegade reformer som föräldraförsäkring för roll när en arbetsgivare står inför valet att anställa en 25-årig ambitiös kille eller en 25-årig superskärpt tjej om tjejen bekänner att hon har planer på att bilda familj. Till en käck påläggskalv behöver man inte ens ställa den frågan, för man vet: nyblivna farsor jobbar järnet. Överhuvudtaget sätter ett föräldraskap inga särskilt märkbara spår i en manlig karriär. En kvinnlig karriär däremot blir i regel ganska avslagen i samband med det ”välsignade tillståndet”. Jag kan inte klandra arbetsgivaren för att han föredrar en ung svansviftande man på språng framför en ung kvinna ruvande på en massa färska och hungriga äggceller som närsomhelst kan börja jäsa. Hur kan man kräva att ett profitglatt företag ska sponsra den som i ett flerårsperspektiv blir minst produktiv, detvillsäga en presumtiv småbarnsmamma.

Ja, det är orättvist och annat har jag aldrig påstått. Ännu hopplösare ter sig utsikten att fortplanta sig om vi tar en titt på den privata orättvisan. Jag kan ibland höra feministiskt bestyckade flickor utbrista att de ”tänker minsann inte stå för nån jävla markservice”. De ska ha ett jämställt förhållande. Ät skit med sked baby, tänker jag då. När du sitter med en unge kan du slänga upp hur många paroller du vill, men vad hjälper det om gubben är ute och stökar med polarna eller jobbar över till sent. Ska du lämna både ungen och svinstian då? Nej, det gör man inte om man är morsa. Alla snubbar är förvisso inte skitstövlar, men inte förrän man fått barn vet man säkert vad för typ man har att göra med. Att skaffa barn med ”fel” karl är ett av de värsta missöden en kvinna kan råka på, och det händer inte så sällan. Skilsmässostatistiken talar sitt tydliga språk. Varför ska en ung dam då ta den oerhörda risken att plötsligt behöva resa sig ur ruinerna av en raserad familj med en knatte under armen och springa för livet med kraftigt försämrade chanser både på arbetsmarknad och köttmarknad. Klart smarta kvinnor avstår från att spela med så höga insatser.

Vi kan föralldel ta oss en titt även på de mindre egoistiska motiven till att hoppa över barnafödandet, nämligen den röriga tillvaro som väntar åtskilliga svenskfödda småttingar. När Alva Myrdal lanserade sitt recept mot att barnen fick en ojämlik start i livet ville hon genom sin ”storbarnkammare”, som hon kallade detta förstadium till dagis, skydda de små oskyldiga liven från indolenta och obildade mammor som inte kunde ge sin avkomma tillräcklig stimulans i hemmen. Idag föser vi istället in stora ungskockar i den ekonomiskt hårdbantade barnomsorgen där bakfulla killar med alu och popstjärnedrömmar sitter av sin tid i väntan på nåt bättre. Inom den allmänna dagis- och fritisverksamheten behöver man inte längre nån utbildning för att få jobb. Under tiden yrkesarbetar de numera bildade mammorna för att få familjeekonomin att gå ihop och försöker sen i utmattat skick ge glina några smulor av ömhet och omtanke.

I ett samhällsklimat där det, åtminstone i lönehänseende, är mer värt att sköta bilar än att sköta barn och där barn enbart är ett hinder är det direkt oklokt att avla ungar. Säger en som värpt ur sig fem! Jovisst vänner. Men mina telningar kläcktes under åttiotalet. Det var en tid av kraftiga barnbidragshöjningar, flerbarnstillägg, generösa bostadsbidrag och diverse föräldraförmåner. Vi som nästan mutades att bli mammor vid detta blomstrande decennium blev under det följande nittiotalet plötsligt betraktade som parasiter. Vi som sen skilde oss mitt i babyboomens backlash upptäckte också att villkoren för singelmammorna kraftigt försämrats, inte minst eftersom underhållsbidraget legat på samma nominella nivå i tio år.

I USAs övre medelklass har en ny sorts vårdnadstvist uppstått. Istället för att bägge vill ha vårdnaden om barnen slåss föräldrarna om att slippa vårdnaden om barnen. De framsynta par som låter bli att sätta sprätt på generna slipper billigt undan. De kan leva livets glada dar som ”dinkies” – double income no kids. Belöningen är ymnig. Varför då binda ris åt egen rygg? Ni gör rätt i att vägra föda, kvinnor!

Aftonbladet 2000