Kärringbjäbb

Få saker gör mammor så upprörda som när andra mammor utger sig för att vara experter på hur barn bör förlösas, matas och skötas. Vi hade barnomsorgsdebatten som skuldtrippade alla karriärmammor och fick dem att skarpslipa sina argument om kvalitetstid. Anna Wahlgren kompromissade bort sitt negg om daghemsvård i den reviderade upplagan av ”Barnaboken” för att inte avskräcka de yrkesarbetande småbarnsmödrarna.

Sen rasade striden om hormonerna. De som framhöll barnafödandets och amningens ”naturlighet” om man bara lät bli att störa den biologiska processen väckte ilskna reaktioner hos mammor som genast kände sig diskvalificerade för detta ”naturens hormonspel”. Nu har det predikats om kejsarsnittets förträfflighet och det förlegade i att genomgå de klassiska födslovåndorna. Jag som födde mitt första barn med hjälp av kemins och teknikens alla finesser och kände mig totalt snuvad och osäker på vad min egen kropp klarade av, valde att därefter lära känna mina egna fysiologiska mekanismer vilket resulterade i att jag kunde föda säkert i mitt eget hem, utan vare sig fruktan eller svår smärta. Jag skulle ha uppfattat ett planerat kejsarsnitt som ett nederlag för min kvinnliga självkänsla. Men jag skulle aldrig drömma om att pracka på andra mammor mina egna prioriteringar. Vad är det som gör oss fruntimmer så benägna att göra politik av våra högst privata livsval? Och varför blir vi så provocerade av vad våra medsystrar anser vara det bästa för barnen om vi själva har valt annorlunda?

Det finns ett område i livet där vi faktiskt inte behöver konkurrera och det gäller vårt moderskap. Det enda man behöver göra för att bli en hygglig morsa är att lära känna sina ungar. För då fattar man, att för en gångs skull är man unik och oersättlig. Vare sig man sprättar upp buken, gör karriär eller trillar köttbullar.

Aftonbladet 2000