inte mitt fel!

Res på er! Ni är anklagade allihop! var det någon som yttrade i ett manifest för längesedan. Jag skulle vilja uttrycka något liknande: Lägg er! Ni är skyldiga allihop! Jag anser med andra ord att det är dags att återuppliva den moraliska skulden inom vår individuella räckvidd. Som barn av vår moderna tid har vi nämligen fått lära oss att alltid hitta ursäkter för vårt beteende – ”Det är inte mitt fel. Skyll inte på mig.” Att erkänna felaktigt handlande tycks vara en i det närmaste outhärdlig kapitulation. Politikerna lär oss detta nästan dagligen. Och vi är ofta mycket angelägna om att befria även andra från skuld.

Vi ingår alla i en sorts skuldsymbios. Du förklarar mig fri från skuld, jag förklarar dig fri från skuld. Ingen av oss bär ansvaret för våra misstag, syndabocken är istället något betydligt mer avlägset och diffust: barndomen, arbetslösheten, drogerna, de frånvarande fäderna, segregeringen, eller varför inte ”Systemet” kort och gott? Därmed blir vi offer. Att vara offer är OK, trevligt är det förstås inte men moraliskt sett är det OK. Mona Sahlin-affären är ett bra exempel; att hon dabbade sig med betalningarna var inte hennes fel! Många röster höjdes för att rena henne från den moraliska skuldbördan. Hon blev ett offer. Ett offer för en medial klappjakt. Eller för sina levnadsomständigheter: Hon gjorde som hon gjorde på grund av att hon är småbarnsmamma, yrkesverksam och saknar hemhjälp. Dessutom hade hon haft det svårt. Och visst – alla dessa förklaringar stämmer, de har säkerligen bidragit. Men skulden?

I ett sensationellt rättsfall i USA för några år sen blev en kvinna frikänd sedan hon haft ihjäl sin man – den höggradigt förmildrande omständigheten var PMS. Detta låter ju som en rövarhistoria, men vi kan ta ett mer generellt och väldigt svenskt exempel. Föräldrar som lämnar ett mycket litet barn på dagis, inte av främst ekonomiska skäl, utan av karriärsskäl, får inte lastas moraliskt för detta. Den som hävdar moral i detta sammanhang – att barnens bästa borde komma före vårt eget bästa – begår det värsta av brott, ty då ger man (observera: ger man) alla hårt tyngda förvärvsarbetande kvinnor skuldkänslor. Och ingen är ju personligt skyldig, ”Systemet” är möjligtvis boven i dramat.

Som spädbarn fick jag mat endast var fjärde timme, däremellan fick jag ligga och skrika. När jag som vuxen frågade mina föräldrar varför de gjorde så fick jag nöja mig med att ”Man skulle det på den tiden, Dr Spock sa så, alla gjorde det”. Ingen är moraliskt skyldig till sitt eget handlande.

Jag tänker provocera duktigt nu, så håll i er. Abort är mord.
Nu kryper det nog i mångas hårrötter. Men jag vidhåller. Abort är mord. Själv har jag gjort två aborter. Jag har alltså mördat två embryon. Jag har valt att låta fem embryon bli fullgångna, men faktum kvarstår. Jag har dödat två gryende människoliv. Och det är mitt ”fel”, jag bär skulden. Jag vet precis varför jag gjorde det, mina motiv var högst plausibla. Men jag bär skulden ensam. Och det är hit jag vill komma.

Från den stund vårt vuxna liv inleds gör vi oss skyldiga till diverse försyndelser av varierande grad. Mycket få människor kan klamra sig vid lakanen under livets sista få andetag och ärligt se tillbaka på ett liv utan skuld. Vi handlar fel, vi gör varandra illa, avsiktligt eller oavsiktligt, men det är vi som gör det. Så länge vi inte vill medge vårt moraliska ansvar blir vårt kors allt tyngre. Då ligger det nära tillhands att lämpa över det på någon annan – allrahelst ”Systemet”. Eller också lättar vi på trycket genom att kokettera med våra moraliska snedtramp. Kanske vi presenterar dem som något ädelt eller emancipatoriskt. Jag kan ju hävda att jag är en fri modern kvinna som inte vill behöva förlita mig på en man, att jag vill ha min beskärda del av frihet, pengar och framgång och att abort är en av kvinnans viktigaste rättigheter. Och detta är sant! Jag tycker verkligen att abort är en viktig rättighet. Kvinnor har för övrigt i alla tider dödat barn, av fullt förståeliga skäl. Det kan tyckas ofattbart grymt idag att nomaderna regelmässigt tog kål på den ena av alla nyfödda tvillingar genom att kasta dem utför stup eller lämna dem åt rovdjuren. Likaså fanns det stammar som dödade barn med handikapp. Men de gjorde det av rimliga orsaker, liksom vi här i Sverige för inte så där värst längesedan lämnade spädbarn till änglamakerskor. Idag har vi tidigarelagt gränsen för vid vilken tidpunkt det är lagligt att med flit släcka ett människoliv. Men vi gör det likväl. Dödar. Och denna handling har aldrig begåtts utan bävan, ångest och sorg. Dessa känslor följer varje abortbeslut. Men då rusar skuldsaneringspatrullen ut och försäkrar ”Du har rätt att bestämma över din kropp. Du ska inte behöva ha skuldkänslor!”.

Varför inte? frågar jag. Varför är vi så rädda för skuldkänslor? Jag vill bestämt hävda att skuldkänslor är en värdefull tillgång. De är kopplade till våra samveten. De manar till eftertanke och självrannsakan. Det är genom att inse vår personliga skuld som vi får möjlighet att slipa vår framtida moral. Vi gör oss kvitt gamla bördor. Efter skuld finns nämligen gottgörelse och därefter försoning.

Hur gottgör jag då mordet på mina två embryon sedan jag nyttjat den lagliga rätten att bestämma över min kropp? Jag gör det genom att försöka se till att det inte upprepas, detta är det självklara. Men jag gottgör också genom att respektera allt levande och genom att försöka handla därefter. Inga människor är perfekta, vi är här för att lära oss och därför gör vi dåliga saker ibland. Men om vi inte vill ta på oss ansvaret för våra missgärningar – hur kan vi då ta på oss förtjänsten av våra välgärningar?

Göteborgsposten 1996