Barn – jatack, man – nej tack

En kvinna i min bekantskapskrets håller på att åla sig igenom några byråkratiska kryphål för att via liberala Danmark skaffa barn helt på egen hand. Hon vill inte ha den blekaste kontakt med den blivande pappan. Inte nu, inte sen. Han ska förbli okänd. Endast hans säd är intressant. Så pass intressant att donatorn fått uppvisa en fläckfri arvsmassa innan hans spermier kommer ifråga.

Det hela sker med vetenskaplig precision efter en lång rad tester och hälsokontroller även av den livmodersutrustade parten. När så inseminationen är utförd och graviditeten är ett faktum, då bereder sig mamman på ett liv med avkomman utan nån som helst möjlighet till faderlig inblandning. Beslutet har väckt starka reaktioner från omgivningen. Somliga anser kvinnan vara självisk som berövar barnet möjligheten att ta reda på sitt ursprung på faderssidan. Andra tycker att hon är girig som bara vill ha en unge så där hux flux och helt fräckt hoppar över jakten på Den Rätte och alla andra besvärliga relationsumbäranden som de flesta tvingas gå igenom för att uppnå den åtråvärda familjelyckan. Kan hon inte skaffa hund istället? Men hon står fast. Hon vill inte snuvas på möjligheten att bli mor bara för att inga lämpliga hannar korsat hennes väg.

Själv tycker jag att den här kvinnan har ganska bra koll ändå. Om man nu ska vara krass. För hur romantiskt är det egentligen att riva igång Projekt Familjebildning – i verkligheten? Okej, jag medger att det finns en hel del präktiga hygglon bland snubbarna som faktiskt ställer upp med hull och hår när två blir tre. Men alltför ofta har den blivande mamman chockrosa förväntningar på pappans helhjärtade engagemang. Och hon blir förbannad och besviken när han liksom inte är med. Varför ser han inte när ungen håller på att välta en het kopp över sig eller märker när blöjan är fulltankad. Hur kan han vara intresserad av något annat än det som rör detta makalösa lilla mirakel? Ja, fråga inte mig varför det är så, men för pappan tycks det fortfarande finnas en värld utanför spjälsängen. Han är helt enkelt ofta nån annanstans än där mamman vill att han ska vara. I tanken eller i geografin. Och förlåt min pessimistiska slutsats, men ibland tycker jag att det går åt så mycket energi hos mammor när de försöker få in gubben i den barncentrerade familjefållan att det vore skönare för henne om hon redan från början ställde in sig på att sköta det hela själv. Det är krävande så det räcker att ta hand om ett barn. Att dessutom tjata hål i huvudet på en karl är fet överkurs. Så, om Mr Right vägrar inställa sig kanske det trots allt inte är så dumt med en hemlig spermadonator istället.

Veckorevyn 2004

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>