Krönikor

Att skriva en text är journalistikens egotripp

En av författarskapets biverkningar är att man då och då anlitas som krönikör. I regel en angenäm syssla. Krönikan är nämligen en uttrycksform som är osedvanligt anspråkslös. Det krävs inget större kunnande, det krävs inte ens alltid ett tyckande. Och du tillåts vara totalt självcentrerad – att skriva en krönika är journalistikens egotripp. Scenen är din.

Själv har jag använt krönikans spaltutrymme som en experimentarena i ordfäktning. Jag kastar ut en tes i hetluften och testar om den håller. Detta måste inte betyda att jag alltid helhjärtat står bakom åsikten jag för fram. Mitt syfte är snarare att väcka liv i en fråga och att störa de opinionsbildare som tillskansat sig det såkallade problemformuleringsprivilegiet. Det kan därför ibland verka som om jag slår mot mina egna (vänstern, gayrörelsen, feminismen), de grupper som är min historias vagga. Men jag skulle faktiskt önska att debattklimatet inte var så kyligt, att lite mer temperament kunde få finnas i offentligheten, i synnerhet den offentlighet som vill bekämpa förtryck och värna om mångfald. Vi måste få bråka lite mer i detta konflikträdda lilla land!

Så, här har ni en bunt bråkiga krönikor