Kategoriarkiv: Gogge

JULESPRIT

Så föll det på min lott att skildra julaftonsfirandet hos moderkakan. Plikttrogen som jag är kommer således mitt utlåtande här.

För att vi inte skulle bli sena hade mödernet krävt vår inställelse redan klockan tolv, vilket gav såväl mig som mina syskon onödig ångest. Med andan i halsen infann vi oss mellan 12.30 och 13.00. Då var mor inte färdig med jullunchen – hon hade räknat med att vi (i vanlig ordning, som hon sa) skulle komma två timmar efter utsatt tid.

Efter inmundigandet av den sedvanliga buffén, till vilken jag beordrats laga rödkål och min äldsta lillasyster den inlagda sillen, vankades allehanda sötsaker som modern påstod var hemlagade men som vi snart förstod var inhandlade på Lidl. Förutom lussebullarna som vi själva bakat.

Att mor varken pyntat med julhyacinter eller annan växtlighet som hör julen till, exempelvis julgran, skyllde hon enkom på de två ömtåliga ”kattkräk” som numera ingår i hennes hushåll. Inte heller nötter gick an att bjuda på, eftersom julens stämningsförhöjande inslag tycks vara livsfarliga för just katter. Vi fick hålla till godo med doftoljor vars aromer skulle föreställa gran och hyacint.

Under Kalle Anka talade alla i munnen på varandra och mamma utbrast för tjugonde året i rad exakt samma fraser vid exakt samma tidpunkt. Min förmodligen blivande svåger försökte koncentrera sig så gott det gick på det som utspelade sig i teverutan. Det gick tills det var hans tur att prova mammas plastbågade glasögon för att min syster skulle se om även han såg ut som en reklamare i dem. Det gjorde han.

Därefter var vi ambitiösa nog att spela ett sällskapsspel, närmare bestämt en frågesport på tonårsnivå. Det hindrade inte min mor från att tro att staden Paderborn var ett kloster men ändå utropa skadeglada tjut när andra svarade fel på mer avancerade frågor. Jag behöver väl knappast nämna att jag vann.

Så blev jag tillsagd att vakta renarna för mor hade fått telepatisk kontakt med tomten, sa hon (blink, blink). Tomten kom med svart sopsäck och mormors röda täckjacka. Han blev bjuden på stärkande Jägermeister i gammal god tradition.

Efter tomtens sorti utbyttes presentminer, somliga ärliga. Sedan försjönk syskonen i djupläsning av de tidskrifter som min äldsta lillasyster skänkt oss i julklapp. Det var Galago, Grazia, Bang, Veckans Nu och Filter. Gissa vilken tidning alla slogs om. Rätt: Veckans Nu. Systern klagade över att hemmafrutrenden diskuterades även i Storbritannien. Vår oömma moder fräste då tillbaka att alla trending topics är importerade från de anglosaxiska språkområdena.

Själv stal min mor en av de noveller från Novellix som jag fått i present av henne och lät sig uppslukas av en socialpornografisk historia signerad Jens Lapidus. Jag sa att hon kunde behålla den, jag hade först trott att Jens i fråga var den litteräre Jens som skriver i Dagens Nyheter.

Den lugna timmen avbröts av att min förmodligen blivande svägerska kom med polsk vodka och lika polska saltgurkor och salami. Det gav stämningen en annan karaktär, inte helt ovälkommen dock.

På det såg vi Sällskapsresan, varvid min mor hånskrattande kallade mig bitter då jag påpekade att jag som barn aldrig fått uppleva en enda charterresa, bara fått vistas på en naturiststrand på Österlen, med kottar som förströelseobjekt.

Vid midnatt försvann min äldste lillebror med min förmodligen blivande svägerska till en katolsk midnattsmässa, min yngste lillebror satte på Sin City och julaftonen var till ända.

God fortsättning, som man säger.

 

Hälsningar från Gogge

VÅR KULTURS UNDERGÅNG

Eftersom moderskapet är så nonchalant med denna blogg ser jag mig nödgad att ingripa för att redovisa årets lussebak.

Vi infann oss samtliga trots mors hot om att inställa begivenheten då vi, som hon uttryckte det, var så slöa med att osa. Men hon borde ju vid det här laget veta att vi sällan missar denna snart enda kvarvarande familjetradition innan några i skaran byter namn (modern har redan hotat med detta), bildar ny familj eller flyttar utomlands (även detta har min oömma moder hotat med).

Degen var spänstig och blank som sig bör och vi satte raskt igång med våra formationer. Snart klagade emellertid modern på att vi inte längre skapade ideologiska symboler. Plikttroget åstadkom min mor en penis i vanlig ordning, vilket en av mina systrar genast efterhärmade.

Min förmodligen blivande svåger, systerns pojkvän, formade då en mutta.

Min syster klagade på skapelsen, sa att den var för smal och trång, vilket kanske avspeglade det utbredda manliga önsketänkandet.

När den gräddats kunde emellertid min moder med sin plumpa humor överräcka den åt sin förmodligen blivande svärson och erbjuda honom en – ja, vad tror ni?

Rätt: en bullfitta!

Men inte ville jag göra modern besviken. Hon har ju ältat den ekonomiska krisen hela det gångna året, varför jag gav henne svaret. Ideologierna är visserligen döda, men Mittens rike kvarstår.

Jag bakade alltså dess symbol.

Min äldsta lillasyster svarade genast med att baka Håkan Juholt. Det är bäst att jag nämner det, för porträttet blev inte likt. Vi dividerade ett tag om huruvida Juholt verkligen bär glasögon, det hävdade systern bestämt.

 

Jag undrar jag, om vår Juholt bär glasögon, men om man inte noterat dessa kan det ju bero på annat i hans ansikte som ter sig desto mer skrymmande.

Det tycks som om allt var bättre förr, även Juholt och socialdemokratin, så jag skapade ett Kizz-emblem, men efter gräddning hade det svällt och blivit lika oformligt och vulgärt som återuppståndna band och annan nostalgi.

Ja, det mesta blir bajs med tiden.

Och som för att betona slutet av den väg som såväl vi som vårt tarminnehåll går mot satte min förmodligen blivande svägerska punkt genom att forma en hängsnara.

Märk väl hur gallret ligger som ett hån mot vår fångenskap i en kultur som är dömd att gå under.

Tack för mig! / Eder Gogge

LUSSEBAK VID HISTORIENS SLUT

Modern vår sammankallade till sitt årliga lussebak. Tidigare har hon haft en laissez faire-inställning till begivenheten, dvs hon har låtit oss forma degen utan invändningar. Men i år, med tanke på vad som inträffat i svensk politik, försökte hon förbjuda swastikan. Nå, jag lydde inte.

img_3280 Det resulterade i att moder och syskon bakade två sionstjärnor för varje hakkors.

Förr om åren har även hammaren och skäran formats, och i kommersialismens namn McDonalds-m:et.

Men nu, när ideologierna tycks slutgiltigt döda, kan ni, vid en noggrann titt upptäcka de sociala mediernas symboler, exempelvis Facebook-f:et och Twittervalen. Denna förflackning tvingades jag alltså utstå.

Och för att demonstrera ideologiernas död och historiens slut bakade syskonen socialdemokratiska rosor och moderat-M. De vet inte ens vad en ideologi är.

Mor hade fullt sjå med att säga åt oss att inte baka platta eller smala bullar, då hon hävdade att dessa blir torra som skorpor, men så fort hon vände ryggen till låg nya spretiga skapelser på plåten.

img_3284När verken var gräddade och förvandlade till oigenkännlighet lade sig syskonen i soffan och plockade fram sina redskap för att ägna sig åt att vara sociala på de sociala medierna.

Själv läste jag albumet om Kapten Stofil som mamma fick i julklapp av mig förra året.

Under tiden skällde mor på oss för att vi, enligt henne, var tvungna att påpeka var femte minut att hon tillhör en annan generation. Hon tar det som en förolämpning. Det skulle inte Kapten Stofils kära Lädernuckan göra.

Vi undrar fortfarande när mamma ska växa upp.

Hälsningar från Gogge

img_3282

img_3281

IDENTITETSKRIG

Jag tittade in på kortvisit hos min postmoderna mor och blev omedelbart tvångsförflyttad till hennes dator för att fylla ”tomrummet i hennes blogg” som uppstått på grund av hennes ”hektiska liv”.

Det finns säkert många med mig som finner frånvaron av min mors yviga närvaro högst angenäm. En ödmjuk person som jag, Gogge, ser ingen poäng i den kultur av självförhävelse som åtskilliga forskare nu riktat ljuset mot. Dessa forskare drivs av en ängslig flört med allt de uppfattar som nytt. I en tid då immateriella tillgångar kommit att bli ett kapital slåss västerländska storstadsinvånare inte längre om fysiska territorier eller mäter sin status med ägodelar.

De slåss istället om identiteter. Om att ”bli sedda”, som det vulgärt kallas. Den kvasiintellektuella debatten går ut på positionering. Och svenskar har blivit högljudda och gapiga. De vill inte bara synas, de vill även höras. Detta är olidligt.

Min oömma moder håller givetvis inte med mig. Hon älskar att vi i vår norra avkrok börjat resa oss från potatisåkern och jantelagen. Att vi ”tar plats” och vågar vara ”för mycket”.

Det är en sak att min mor ständigt låter, att hon i en evig självbespegling måste kommentera allt hon företar sig om det så bara är ett toalettbesök. I hennes närhet har man alltid hjärtat i halsgropen. Men när detta högljudda påkallande av uppmärksamhet pågår såväl på den mediala arenan som på gator och torg blir det som att leva med konstant katastrofberedskap. Kan man inte förbjuda människor att höja rösten förutom när det verkligen är fara å färde?

Min oömma moder gapskrattar åt detta. Skrattar och smaskar till sig på knät så att det låter ännu mer. Jag håller för öronen men lyckas ändå uppsnappa hennes hyllning av att vi närmat oss det sydeuropeiska temperamentet som bättre passar henne. Jag fnyser. ”Det går väl inte att jämföra en nordisk primitiv drängmentalitet med en högtstående mama mia-kultur”, säger jag.

Mor min tar det givetvis personligt. ”Skulle jag vara drängig?” frågar hon. Men ögonblicket därpå öppnar hon fönstret på vid gavel, lutar sig ut och ryter åt byggjobbarna som renoverar grannhuset att nu får de fan sluta bullra så förbannat, hon kan inte arbeta annars. Jag tror inte att de hör henne. Däremot kan alla som står på gatan konstatera att hon är galen. ”De verkligen njuter av att väsnas allt vad de orkar”, muttrar hon ilsket. ”Är det deras enda sätt att få uppmärksamhet?”

En motorcykel utan ljuddämpare accelererar på gatan nedanför så att det låter som om den är på väg in i huset. Mamma håller för öronen och skriker.

Jag går. Då förvandlas mamma till den ömsinta modern. Hon vill kramas. Jag står orörlig. Detta evinnerliga kramande!  Jag berättar att jag läser en ny bok av Ernst Jünger. Hon säger att hon är stolt över mig. ”Ja ja, jag är din son”, svarar jag. Hon framhärdar. ”Och jag knarkar inte”, lägger jag till. Då säger hon att jag är autistisk.

Och jag går ut i gatuinfernot där de lånade identiteterna står som spön i backen, där färska tatueringar trängs på en allt mindre ledig hudyta, genmanipulerade hundaccessoarer trippar intill nyblivna mammor på väg till gymmet med barnparkering och där fyrtioåringar åker bräda. Jag vägrar ens se åt dem.

I fönstret står min mor och vinkar. Vem hon är nästa gång jag hälsar på vet jag inte.

tecknad-unni
Så här har någon uppfattat min mor ...
... och så här har en annan avbildat henne. Ad hoc.
... och så här har en annan avbildat henne. Ad hoc.

KLOTTERMUTTER

Mor spelar förnärmad för gallerierna
Mor spelar förnärmad för gallerierna

Min mor brukar säga till mig att jag skriver bra, att min vägran att sätta mina tankar på pränt är slöseri med talang. Eller ”waste of talent” som hon hellre uttrycker det. Hon är – om ni inte uppmärksammat det redan – en av alla dem som tror att orden blir mera värda om man översätter dem till engelska. Engelska är för dem som idag kallar sig intellektuella vad latin en gång var för de lärde.

Skälet till att mamma berömmer mitt skrivande är dock lätt att genomskåda. Hon gör det varje gång hon beordrar mig att skriva en bloggpost för att hon själv inte hinner. Och innehållet hon strängt  känner ni säkert till: Mutter über alles.

På en av hennes väggar är ett stort inramat fotografi uppsatt. Det föreställer henne själv. Bredvid sitter fem pyttesmå bilder. De är på oss syskon. Sådan är valutan.

Men idag föreslog mamma att jag skulle publicera mina egna åsikter på ett större forum än en betydelselös blogg, närmare bestämt på Newsmill. Då blev jag grovt förnärmad. Ett klotterplank! De publicerar ju vad som helst. Till och med min mor. Mamma kallade mig då snobb och sa att på Newsmill skriver alla – politiker, forskare, näringslivsrepresentanter … Just det, svarade jag. Kreti. Och Pleti.

Jag sa att det enda jag skulle kunna tänka mig att skriva på Newsmill är en artikel om att man borde avskaffa Newsmill.

Jag fick värma linssoppan själv.

Mamma håller nämligen på med en artikel. För Newsmill.

DAGENS MOR

Modern skyller på att hon är opasslig, men det är inte det. Hon vill istället bli omskriven. Så, i utbyte mot en portion av den linssoppa hon i finanskrisens tecken tillagar varje kväll fick jag tjänstgöra som bloggare. Det är inte utan att man får lust att instämma i dilettanten Schulmans DN-artikel häromdagen. Om det inte vore så att Schulman och min mor är alltför lika.

De är så tröttsamt dagsaktuella.

Min mor är faktiskt den mest dagsfärska människa jag känner. Ungefär som Expressens debattsida. Dagens nonsens.

Hon har i-Phone. ”Think different” – hmmm.

Hon talar sig varm för internet. Originellt?

Hon skriver böcker. Tänka sig.

Hon har vänner som klappar ihop för att deras aktieportföljer klappat ihop.

Och hon frotterar sig med sina likasinnade läsare.

unni-martina-borlange

Min mamma är helt enkelt ett fullständigt förutsägbart barn av sin tid. Och nu har jag gjort mitt. Nu hör jag hur hon skrattar högt och förtjust av mitt inlägg. Så förutsägbar är hon. Jag vet ju att hon kommer att skratta åt mina dessvärre korrekta iakttagelser. Hon säger att jag är gammalmodig.

Men jag råkar bara vara intellektuell. Och nu, om ni ursäktar, kommer jag att återgå till att läsa om DDR:s halvledartillverkning.

/Gogge

BIPOLARITÄT

Åter tvångskommenderad att fylla mors blogg med nonsens. Själv har hon ont om tid, påstår hon. Hon har nämligen alltför många förpliktelser via tidstjuven internet. Hon utgjuter sig stönande över hur många Facebookmeddelanden hon dagligen måste besvara. Om alla mejl med bifogade halvskrivna alster som hennes läsare vill att hon ska uttala sig om. Kvinnor som läst hennes senaste bok (eller för alla del, laddat ner) och nu vill veta hur de ska göra sig av med sin ”bov”.

Ovanpå det har hon engagerat sig i tvenne politiska rörelser.

piratbild

Den här …

fibild

… och den här.

Förstår ni NU vad jag menar med att min mor är bipolär?

Mama mia / Gogge

VÄRLDSLITTERATUR

bokvrldskarta_40797090
Denna förvrängda världskarta visar hur många böcker som ges ut per år i olika länder. Observera att Nordamerika och Storbritannien är lika stora, att Japan är lika stort som Kina, och att världskartan är helt ihopsnörpt i Mellanöstern och Centralasien.

Jag delger er detta för att bilda er en aning mellan min mors pirat-agitationsanfall.

Och tro henne inte om hon påstår att jag inte är medförfattare till hennes senaste bok. Det var jag som räddade den från att bli ett rent pekoral.

/Gogge

DU FULA, ONDA 80-TAL

I detta perfekta väder har min moder ålagt mig att som straff skriva ett inlägg för att underhålla hennes blogg.

Det började med en glass på Medis. Jag berättade då att jag sett ett inslag på teve från mitten av åttiotalet med henne och min far då de talade om Sammanslutningen av medvetet arbetsskygga element – SAMAE – som de grundat för att reta upp hederliga medborgare. Eftersom detta är historia kunde min mor fördra att jag drog på smilbanden. Hon bekände också att hon var väldigt ful på den tiden, och jag instämde helhjärtat. Jag sa att hon såg både ful och ond ut.

Då blev mamma plötsligt upprörd. Det är tyvärr sådan hon är. Oberäknelig. Det hjälpte inte att jag intygade att alla var fula på åttiotalet och att min far såg ut som en palsternacka, hon tyckte att jag var stygg mot henne. Och hon köpte ännu en trekulorsglass som hon tröståt under buttra förebråelser av min elaka tunga.

Till sist fick hon rådfråga Linus, som sin vana trogen öste positiva superlativer över henne och bedyrade att hon bara såg ut som man gjorde på åttiotalet. Men min yngsta lillasyster tog ner mamma på jorden igen och hävdade sakligt att hon inte bara såg ful och ond ut, utan också hade en ännu mer utpräglad Dan Beckman-dialekt då än nu.

Vår mor beskyllde oss då för att lida av Aspergers. Jag svarade att bara för att vi inte låter som en kongaparad eller som karnevalen i Rio, behöver vi inte nödvändigtvis vara kalla, hämmade och autistiska. Min syster instämde lugnt i detta.

Men då hotade mamma med att vägra laga middag om jag inte tjänstgjorde som bloggvikarie. Och givetvis var villkoret att jag enbart skriver om henne och inte om den högintressanta bok om Titos Jugoslavien som jag för närvarande läser.

Så, håll till godo.

/Eder Gogge

BORTOM LIVSPUSSLET

På påskmiddagen hos modern ville hon dryfta fildelningsdebatten. Givetvis har hon sällat sig till piratlägret för att fjärma sig från dem hon kallar stofiltöntarna. Hon tvingade mig också att se Lords of Dogtown, en film om de unga idioter som dessvärre skapade skateboardhysterin genom att det rådde torka på amerikanska västkusten under mitten av sjuttiotalet. Torkan förbjöd villaägarna att fylla sina pooler, och tråkigt nog upptäckte brädåkarna att det gick att utveckla den bullrande konsten på poolbottnarna.

Jag har väl inget principiellt mot unga människor, men jag föredrar de äldre, även om jag inte nödvändigtvis vill se dem utan kläder. Den ålderskategori jag konsekvent undviker är livspusslarna.

Men mor min, som lämnat livspusslet olagt, har gått i barndom och vi är inte ens jämnåriga längre. Jag är äldst, för att inte nämna klokast. Så, om ni ser min mor komma åkande på en bräda, var vänliga och ring polisen genast. Hon är för omogen för att hantera en skateboard och skulle således utgöra en allvarlig trafikfara.

Det är till och med bättre att hon twittrar med livspusslarna.

Själv läser jag en god bok, som det anstår en stofil.

Tack för mig / Gogge