Kategoriarkiv: Författarskap

DECKARDÖDEN

I tunnelbanan möts jag av en stortavlekampanj med en blond kvinna som skrivit en ny kriminalroman vars titel är Mercurion eller nåt liknande. Har aldrig hört talas om henne.

På en tågresa till Skåne läste samtliga i min vagn Mari Jungstedts senaste, en av de titlar man omöjligen kan missa, ens om man bor under en sten.

Åsa Linderborg tog nyligen upp hela Aftonbladets kulturdel med en analys av Camilla Läckbergs författarskap och blottlade hennes scheman och teman. Igenkänningen handlar tydligen inte bara om de vanliga, hyggliga huvudpersonerna, utan även om upplägget, samhällssynen och mördarnas snarlika motiv.

Förlagen prånglar frenetiskt ut sina deckare, folk grabbar en bok i flykten och vet precis vad de får med sig i hängmattan, samtidigt som allt fler krimförfattare trängs på marknadsytorna. Det är som att bre en klick smör på en allt större macka, men så länge det finns smör kan man nog skrapa ut det på ännu en liten del.

I många år har bokbranschens blöta fingertoppar anat att vinden kan vara på väg att vända, men så länge ingen annan bubbla syns i horisonten pumpar de enträget in luft i den gigantiska deckarballongen. Och nu stiger ett rosa moln upp på läshimlen. En svärm av amorpilar viner ner som små blixtar och hotar att spräcka deckarbubblan.

Ah! utbrister branschen. Vi har sett bokens framtid, och den heter Romance! Romanen 50 Shades of Grey har sålt i 15 miljoner redan, så här gäller det att fånga Cupido och snabbt ersätta brutala mord med ångande knull.

Därför ger jag tips på den ultimata övergångsromanen: Deckardöden!

I Deckardöden kan vi låta två undersköna gestalter – mannen mystisk och mörk, kvinnan oskuldsfull och blond – besöka Gotland, Fjällbacka, Öland, Linköping, Ystad och alla andra avskilda platser där svenska deckare utspelar sig. På varje ställe blir en känd deckarförfattare obotligt förälskad i en av de två romantiska figurerna, och så smäktande är deras kärlek att författarna inte ser nån annan utväg än att i tur och ordning ta sig av daga.

Skulle inte det bli en dödligt romantisk roman? Bokförlag – se hit! Ge mig ett astronomiskt förskott, så skriver jag den!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 6

Kan du inte skriva en sån där vanlig deckare?

Detta och liknande förslag har haglat över mig under årens lopp. Tipsen har varit välmenta och alltid haft underbetydelsen: Skriv en skitbok och bli rik!

Svaret är att jag inte kan. Nu må det vara hänt att det finns folk som anser att jag redan skriver skitböcker, men se det skiter jag i. Jag anser inte själv att det är skit jag skriver. Och jag hävdar, liksom Oscar Wilde, att det är konstnärens plikt att vara högdragen. Men till saken.

Det tycks finnas en allmän uppfattning om att vem som helst kan sätta sig och med vänsterhanden hamra fram en medioker krimroman eller romantisk blajbok. Och att en seriös författare kan göra detsamma för att få ett tillfälligt uppsving i kassan. Jag har haft den diskussionen med några författarvänner, somliga har t o m försökt, men efter några sidor är det stopp. Man tittar tillbaka och vill spy på det strömlinjeformade språket, som bara är transportsträckor mellan händelserna a, b och c. Och man tappar lusten.

Dealen med själva skrivandet är ju formuleringskonsten – att välja exakt det rätta sättet att återskapa en situation/person bland hundra möjliga. Det kan ibland kräva dagars grubbel, eller så steppar man över tangenterna som i trans. Men det kräver alltid att man är INNE i texten, så inne att den är det enda verkliga i tillvaron. Annars blir det ju bara ett kneg att skriva. Detta är på samma gång det mest frustrerande och det mest lustfyllda med författargärningen – detta att den värld man diktar upp är större än livet och viktigast i världen, åtminstone under skrivandets gång.

Jag vill gärna tro att de författare som skriver dåliga böcker inte är särskilt förtjusta i att skriva, men att de gör det på samma sätt som de skulle utföra ett annat slentrianjobb. De sätter upp post it-lappar och skisser och går schematiskt tillväga, de använder logik snarare än fantasi, som om de brukade en åker. De är arbetsamma och enträgna och de beskriver utan att gestalta. Inget lämnas åt slumpen.

Men jag tror att jag har fel. Jag tror att de som skriver dessa platta historier jobbar på toppen av sin förmåga. De kan inte bättre än så. De måste inte vara kalla och beräknande. Ofta får jag höra den här typen av skribenter tala om sitt skrivande som om de faktiskt ägnade sig åt stor konst. Ja, somliga av dem tror faktiskt att deras alster är viktiga för allmänheten, att de gör djupa avtryck i läsarens världsbild.

Och snart kanske läsaren inte längre kan avgöra skillnaden mellan skönlitteratur och en illa skriven berättelse. Dessa tankar är inte nyttiga för mitt författarskap. De kan smyga sig in medan jag skriver. De kan viska åt mig: Nej, det är ingen idé att fördjupa sig, inte lönt att gå in på längre resonemang, läsaren uppskattar ändå inte överkurs …

Så vem vet? Innan jag ens märkte hur det gick till kanske jag sitter och skriver skit.

(Denna post är speciellt riktad åt Sara Brännholm som skriver så uppfriskande i kommentarsfältet i frågan om det jävla författarlivet.)

JÄVLA FÖRFATTARLIV 5

Litteraturkritiker är, som jag nämnde i förra posten, både kunniga och intresserade, men styrs precis som alla andra av inlärda normer.

Jag brukar roa mig med att föreställa mig en Strindberg av idag – hur skulle hen tas emot av kritikerkåren? Förmodligen på samma sätt som då Strindberg levde. Piskan ven runt honom och många kritiker avfärdade hans prosa som skrikig och rentav undermålig. Idag är han upphöjd till norm. Och en kritikerfälla är just denna, att betrakta litteratur med bakåtblickar. De författare som förvaltar äldre traditioner och skriver efter de premisser som litteraturvetenskapen omhuldar anses vara goda författare.

En annan norm som uppstått är hänsynen till vilket förlag som ger ut en bok. Det finns en tydlig rangordning mellan förlagen. Än idag anses Albert Bonniers förlag vara det förnämaste, tätt följt av Norstedts. Bonniers övriga stora förlag, Wahlström & Widstrand och Forum har en flytande ställning men anses ändå vara av vikt. Natur & Kultur ligger i samma liga. Så har vi mindre men anrika förlag med hög status, däribland Ordfront och Brombergs. Uppstickaren Weyler förlag räknas också som fint (inte så konstigt eftersom Svante Weyler en gång var Norstedts förlagschef). Modernista har med den äran klarat av konststycket att vara kritikergunstlingar, men dras ständigt med ekonomiska bekymmer och det är allmänt känt att Modernistas utgivning ytterst sällan kan nå höga upplagor. (Det kostar pengar och kräver en stark företagsorganisation att tränga sig fram till hårdexponeringens altarplats.)

Ponera då att ett svenskt litterärt mästerverk av en händelse ges ut på ett förlag utan detta höga anseende hos kritikeretablissemanget, exempelvis Damm. Jag kan nästan lova att verket skulle förbigås med tystnad eller avfärdas med avmätt kritik. Man utgår från att förlagen med lägre status får hålla till godo med böcker som de ”fina” förkastat.

Av samma skäl som många kritiker kan missförstå ett manus som avviker från normen kan de starka förlagens lektörer göra det och verket ifråga ges då istället ut av ett mindre ansett förlag. Men hur skulle kritikerna kunna läsa en sådan bok utan att färgas av förlagets sämre ställning i den goda smakens eller succékänningarnas hierarkiska system?

I ett litet språkområde som Sverige finns också andra fällor. Den kulturella ankdammen är reserverad åt en liten klick som hålls samman med band som inte enbart är professionella utan även har inslag av erotik, släktskap eller vänskap. Antingen är du inne eller också ute. I denna enhetliga grupp pågår ett ständigt ömsesidigt bekräftande av gemensamma normer, och outtalade överenskommelser om vad som är flavour of the month. Författare, kritiker, redaktörer, kulturchefer, förlagsfolk och medieprofiler sitter vid samma bord, går på samma mingel, sitter i samma priskommittéer etc.

Det här gäller såklart inte bara bokbranschen, alla branscher påverkas av kamaraderier och vänskapskorruption. Men vore det egentligen inte rättvisare om man mörkade avsändarnamnen – såväl förlaget som upphovsmannen – på samtliga manus under perioden innan boken når marknaden? Tänk vilken osäkerhet som skulle uppstå. Tänk vidare, om även återförsäljare och distributörer endast fick utgå från de kommersiella och/eller konstnärliga kvaliteterna hos en bok när de gör sina beställningar. Då skulle vi kanske få se en helt annan bokmarknad än den vi har idag.

Fast då skulle förmodligen de internationella bästsäljarna ta över hela marknaden, för dem går ju inte att hemlighålla. Synd. Livet är orättvist.

Visste ni förresten att George Bernard Shaw fick sina fem första romaner refuserade? Sedan, när han blivit gammal, tilldelades han både Nobelpriset och en Oscar.

JÄVLA FÖRFATTARLIV 4

Professionella kritiker är för det mesta både bildade och pålästa och har ett brinnande intresse för kultur.

Men majoriteten av dem är låsta vid konvention och tradition. Dessutom vill de tillhöra flocken och försäkrar sig ständigt om en grundläggande samstämmighet i vad som utgör god smak.

Den goda smaken omfattar även stil och attityder hos personerna bakom verken de ska bedöma. De vill gärna känna att konstnären är ”en av dem”. Undantagen utgörs som regel av manliga skitstövlar – den sortens oborstade typer som Thorsten Flinck kan sägas representera. Dessa män blir exotiserade och uppburna. Samma utsvävande liv och asfaltdoftande appearance godtas inte lika lätt när det gäller kvinnor.

Kvinnliga konstnärer bör helt enkelt bekräfta kritikernas norm – de får visserligen beskriva utanförskap, ångest och bedrövelser, men inte leva ut dem på samma sätt som män. Inte bråka och slåss, knarka, supa och missbruka sex. Helst ska de inte heller ha sex appeal.

Kritiker är som sagt konventionella. Och hur ska de då kunna upptäcka och uppskatta det som faktiskt är nydanande?

Mer om detta i nästa post.

So long!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 3

Var var vi? Jo, jag nämnde i förra posten det här med att person och verk inte kan skiljas åt.

I längden skymmer det sikten. Vilket märks tydligast i de fall av kommersiell litteratur där författarnamnet täcker minst halva omslaget. Men även i finrummet kan upphovsmannen ikoniseras så pass mycket att kritikerna blir blinda inför själva verket.

På samma sätt låser man fast negativa uppfattningar vid personen bakom alstret. Då spelar det nästan ingen roll vad författaren i fråga åstadkommer. Kritiker och läsare har redan bestämt sig för vad de tycker utan att ens behöva öppna en bok.

Jag vet inte om det inträffat, men det vore ett intressant experiment att sätta ett enormt respekterat författarnamn på en roman skriven av en utskälld författare. Hur skulle kritiker och läsare då uppfatta innehållet?

I nästa post ska jag ta upp några av de fällor som många kritiker fastnar i.

Hej svejs!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 2

Det är oundvikligt att intressera sig för människan bakom ett verk man gillar. I vissa fall kan rentav en konstnärs levnadsöde framstå som ett konstverk i sig, som i fallet Arthur Rimbaud eller Oscar Wilde. Wilde ville göra ett verk av sitt liv, sa han, och skildringar av hans sorgliga öde har blivit minst lika mycket lästa som hans alster.

I efterhand är denna grekiska tragedi, som Wildes liv kom att förvandlas till, kantad av romantiska föreställningar. Lika himlastormande var inte verkligheten. Vem vill egentligen byta med honom? Visst har han blivit odödlig, men var det värt det?

Det finns en utpräglad idioti hos många konstnärer, som föreställer sig just denna eviga hågkomst men lever som råttor – ja, som kanske just därför lever som råttor. Konsten blir större än livet. Idag är denna övertygelse mindre vanlig. De flesta författare vill leva det goda livet och anpassar sitt skapande därefter. De aktar sig för att provocera och trampa på fel tår och som belöning får de antingen stora rikedomar eller också får de sola sig i kritikernas gunst, vilket så småningom även det brukar leda till ekonomisk välgång.

Men även när det gäller samtida framgångar brukar dessa vara avhängiga personen bakom verken. Hur det hänger ihop ska jag skriva om i nästa post.

Vi hörs vidare.

JÄVLA FÖRFATTARLIV

Tänkte bara knattra ner lite lösa tankar från dag till dag och se hur det funkar. Och jag uppehåller mig kring kärnan i mitt liv – mitt författarskap, som jag sen länge varit gift med.

Idag kan jag också blicka tillbaka och göra små utvärderingar utan den blindhet som kallas nuet. Men det är inte bara bakåt jag kikar. Nuet är ju i regel väldigt påträngande.

Jag studerar i vanlig ordning min husgud Oscar Wilde i alla hans vinklar och vrår. Och häpnar över hur fattig han som regel var. Jag läser också om de sågningar hans första diktsamling fick i pressen. Han beskrevs som ”icke nydanande” och omoralisk. I mångas ögon var han en laughing stock vars livsstil, uttalanden och utseende frekvent parodierades.

Det känns på nåt sätt trösterikt, för i mina mörka stunder tycker jag att jag själv blivit väldigt nedsättande behandlad. Finns det egentligen nån betydelsefull konstnär som kramats av samtidens legitimerade smakdomare?

Strindberg, som vi ständigt hyllar och lyfter fram, även han levde långa perioder i armod, gav upphov till avsmak och förklarades bort med en fnysning. Det sades att han inte var ”en riktig författare”, att hans böcker var ”tråkiga” etc – klassiska härskartekniker.

Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas fick heller inget gott mottagande av kritikerkåren. Och så där fortsätter det.

Varför har kritiker så svårt för att upptäcka, eller rättare sagt bejaka det som bryter mot normen? En evig fråga som jag kanske återkommer till.

Hopp!

 

SKRIVKRÄMPOR 8

Usch, varför påbörjade jag denna långa redogörelse för begynnelsen av mitt skrivarliv? Leker jag Min kamp?

Men okej, tärningen är kastad, så här kommer fortsättningen på förra posten om mina skrivkrämpor:

Fiasko, ja. Min roll som föredragshållare på diverse konserthus i Sverige tillsammans med namnkunniga komiker, publicister, hälsoguruer o d inleddes med ett magplask. Jag befann mig på bokmässan i Göteborg med den missnöjda arrangören i luren och fick helt enkelt ta tjuren vid hornen. Eller ”kuken i vacker mun”.

När jag återvände till Stockholm ringde jag därför upp de damer som uttryckt sitt ogillande via fax (ja, det var FAX man använde) till anordnaren.

Det visade sig vara något av det bästa jag gjort. Damerna i fråga var vänliga och förklarade vad de ansåg otillfredsställande med mitt anförande. Det var då jag bestämde mig för att en gång för alla strunta i manus och istället bara tala fritt ur hjärtat. Denna färdighet kom inte automatiskt, även det krävde övning. Men det blev åtminstone bättre.

Så var det hindret övervunnet. Men min roman, Regnbågens tid, detta sorgebarn som min förre förläggare förutspått vara fördärvligt för min karriär, låg nu ute på den s k marknaden.

Medieintresset var inte lika stort som vid mina två tidigare boksläpp, vilket troligen berodde på att den inte gick att härröra till mitt eget liv. Jag hade således inga mumsiga detaljer ur mina privata skrymslen att förse journalisterna med. Romanen fick stå för sig själv. Men Andra sidan Alex åkte upp som en raket på bokhimlen och när jag sedermera kuskade runt och talade om mitt författarskap på diverse bokaftnar, bibliotek och kulturella tillställningar hade jag ändå blivit en känd svensk författare.

Under tiden som följde kände jag mig däremot SKAMSEN över den stackars Regnbågens tid. Den hade väl inte gått jättedåligt, jag minns att den faktiskt åkte upp på pockettoppen en tur. Men ändå – jag fick inget riktigt grepp om vad läsarna tyckte.

Varenda gång jag mötte publiken räckte dock en i klungan, vanligtvis en ung tjej, upp handen och frågade varför jag inte talade om just Regnbågens tid. Förvånat frågade jag om hon hade läst den. Ja, det hade hon, och hon älskade den!

Detta inträffade regelbundet och så småningom publicerades en lyrisk artikel på Sydvenska Dagbladets kultursida om boken. Det var en docent i litteraturvetenskap, Inger Littberger, som skrivit artikeln och hon kallade boken ”omvändelseroman”. Denna litteraturvetare kontaktade mig senare och sa att hon höll på med en avhandling där Regnbågens tid skulle få en framträdande plats.

Vilket också skedde. Avhandlingen blev en bok, och på något sätt fick så även min första missförstådda roman en plats. Min första missförstådda roman, ja.

Det skulle nämligen komma ännu en, långt senare. Men det är en annan historia. Efter Regnbågens tid gav jag ut Heroine och man kan säga att jag var back on track. I det läget hände dessvärre något i mitt privata liv som lämnar mycket i övrigt att önska.

Men också det är en annan historia.

Summan av kardemumman är, att när jag valde att mot välmenta råd och alla odds ge ut Regnbågens tid, lämnade jag den trygga vägen. Och därefter har jag nog aldrig låtit tryggheten vara min ledstjärna.

Regnbågens tid avgjorde mitt öde. Den kom till mig som en passion. Ni som känner mig rätt vet vad mitt förhållande till passion är: Jag har inte en chans.

SKRIVKRÄMPOR 7

Ja, nu är väl spänningen olidlig, he he. Jag hade ju lovat att berätta hur det till slut blev med den där konstiga romanen som bara kom rasslande ner från universum.

Som jag betraktade som ett mästerverk.

Som mitt förlag refuserade.

Som ett annat förlag valde att ge ut.

Min nye förlagschef var en hygglig prick, en som man kunde festa med. Det gjorde vi. Vi festade en hel del, och förlaget bjöd in mig till begivenheter jag tidigare inte kände till existensen av. Det händer nämligen mycket bakom kulisserna i bokbranschen. Bokhandeln anordnar stora dragningar, lokaliserade på diverse hotell och värdshus runtom i landet. Dit bjuds de större förlagen att berätta om sin kommande utgivning. På kvällarna är det middag, fest och gamman. En sådan kväll drog Per Hagman, jag själv och några till runt i en liten håla för att hitta hålans hottaste klubb. Det blev en pizzeria med jukebox. Vi vande oss vid att i ett pyramidalt bakfullt skick hålla vårt lilla anförande om senaste romanen vi skrivit. Vid nästan alla sådana bokhandelsträffar var Björn Ranelid med. Redan då var han underhållande, särskilt i sitt sätt att dansa tryckare. Damerna åt ur hans händer. Minst.

Min söte förlagschef hade precis fått sidbrytningsprogrammet Quark Xpress. Han övade sig på min roman, som nu blivit betitlad Regnbågens tid. En ganska fjösig titel. Det hade nog varit bättre att kalla den Operation Lynx. Hur som helst (ni märker att jag är författare, va? kommer liksom aldrig till saken…) – min förlagschef typsatte och sidbröt boken på ett lite olyckligt sätt. Texten blev pytteliten. Inte så bra. Omslaget blev också skitfult. Men jag höll till godo, ännu darrig efter mitt förra förlags avvisande.

Så till sist kom då boken ut. Jag mådde aparsle. Jag hade gjort slut med killen jag trodde var mitt livs stora kärlek och gick ännu omkring med den där pilen i hjärtat. Jag hade blivit anlitad att delta i en föreläsningsturné, och första gången gjorde jag fiasko. Jo, det är sant: Fiasko. En hel rad i den stora konsertsalen reste sig och gick.

Hela jag var ett vandrande fiasko. Tyckte jag.

I nästa post får ni läsa mer om hur det blev.

SKRIVKRÄMPOR 6

Så var vi då framme vid detta märkliga som inträffade när det mesta såg ganska dystert ut. Samarbetet med exmodellen blev alltmer ansträngt av skäl som jag av hänsyn till henne inte vill redovisa här. Men ett av skälen var att jag blev hals över huvud tokförälskad i en snubbe som hängde på en ”hemlig klubb” som exmodellen tog med mig till för att jag bättre skulle förstå hennes omständigheter. Modellen varnade mig för att gå vidare med killen som fick mig att nästan förångas av köttets heta lustar. ”Vill du ha hål i huvudet”? frågade hon. ”För det är allt du kommer att få av honom.”

Jag kunde ändå inte motstå lockelsen. Men efter två galna sommarmånader stekte jag snubben, fastän jag fortfarande var upp över öronen kär. Det handlade nämligen om liv och död, och jag valde trots allt livet. Även relationen med den före detta supermodellen gick tobaksvägen. Just det kändes dock enbart som en lättnad.

Den kraschade kärleken gav mig emellertid idén till romanen Heroine, som jag fyllde hålet i huvudet med. Det var första gången jag upplevde skrivandet som en plåga. Jag grävde och grävde i ett sår som bara blev större, jag smakade på krutet för att omvandla smärtan till prosa. Jag hade en pil i mitt hjärta som inte gick att dra ut. Eller också ville jag ha den där för att ge autenticitet åt det skrivna, det där har jag aldrig riktigt kunnat reda ut, hur mitt skrivande fungerar. Ibland misstänker jag att jag ställt mig vid kanten på den vassa eggen, gått ut i krigszonen med flit för att sedan bli omplåstrad av orden som beskriver skadorna.

En tröst, om än klen, var att det nya förlagets marknadschef hade ett vidlyftigt konto med vilket hon utrustade mig med en exklusiv garderob. Plötsligt trippade jag omkring i Armaniskor, Guccikjol, Moschinokostym och en uppsjö svindyra plagg som min skrala kassa aldrig skulle ha tillåtit. Marknadschefen hade unnat sig själv samma lyxinköp, vilket innebar att jag inför varje evenemang fick checka med henne vilka persedlar hon ämnade ha på sig så att vi inte skulle bära identisk klädsel. (Hon fick sedermera sparken då hon förbrukat typ åtta årsbudgetar på ett halvår, men det är en annan historia.)

Men det började surra kring pocketutgåvan av Andra sidan Alex. Den hade legat ute ett tag och ingenting hade väl direkt hänt. Förrän det där hände som är så ovanligt att man får betrakta det som ett mirakel när det väl sker: word of mouth.

Alexboken spreds via mun mot mun-metoden. Jag tror knappast att det förra förlaget, eller pocketförlaget som ingick i samma koncern, hade räknat med denna gatans egen smakdemonstration. För boken fick ingen marknadsföring, det var läsarna själva som hittade den. Plötsligt låg den på tio-i-topp och blev snabbt slutsåld. Förlaget hade ingen beredskap, så det gapade tomt där boken skulle ligga. Sedan mötte de givetvis upp med nytryckta upplagor.

Det kan tyckas som en ödets ironi att förlaget som dissade min tredje roman inte riktigt hade väntat sig en succé med den föregående. Samtidigt hade de ju på sätt och vis rätt: Den inslagna vägen var en vinnarväg.

Men där stod jag, med en roman på väg ut som enligt expertisen stack av från vinnarvägen. Och hur det gick med den ska jag avslöja i nästa post.