Kategoriarkiv: Allmänt

TYCKA TURIST TRIST

Kom i samspråk med ett tyskt par i äldre medelåldern som bor högst upp i huset på bilden. De är trevliga, jag brukar se dem vid frullen och vi har gnällt lite tillsammans över den sugiga uppkopplingen som lägger av typ varannan minut.

Men idag bjöd paret mig att slå mig ner vid deras bord. Och strax kom en strid ström av klagomål över detta land som är en av parets anhalter under deras halvårslånga resa kring klotets varmare trakter.

Thailändarna var lata. De städade inte rummet – eller gjorde nåt annat heller för den delen – om de inte blev tillsagda. De slängde inte sopor. Och de skjörtade upp en när man skulle åka taxi. Ett hundra bath per skalle hade de krävt när paret ville åka till Lonely Beach (nästan hela öns längd). Ånej, då fick det vara. Själv betalade jag gladeligen 150 bath för att få färdas dit igår och tyckte det var billigt.

Men nej, det tyska paret skulle inte kunna tänka sig att stanna här en längre tid, beroende på ”kulturen här”.

Jag inflikade att de kanske såg ner på oss, som bara kommer hit och kräver billig service, men fick inget gehör alls. Det tyska paret traggade vidare om hur dyrt allting var. Attityden överlag bland västerlänningar som förlustar sig kungligt med sin hårdvaluta har en märklig frånvaro av självkritik.

Och jag undrar. Tänker de inte på hur thailändarna uppfattar oss? Ju längre tid som går, desto mer växer mitt självförakt. Här ligger feta, fula, tatuerade vitingar i drivor, dricker billig thailändsk öl, får massage och frossar i allt som vita stränder, turkost hav och tropisk värme erbjuder för en ringa slant.

Ibland kommer en ölkaggad gubbe med en näpen, knappt byxmyndig, thailändsk flicka i handen. (Och ändå är detta en ö ganska fri från den prostitution som annars är legio.)

Jag tycker inte att thailändarna här är så vänliga och öppna som många har sagt att de är. Och det gläder mig. I can’t blame them!

På flygplatsen i Bangkok träffade jag en thailändsk kvinna 40+ som rest hit för att träffa sina barn. När hennes man dött för många herrans år sen träffade hon en svensk man som tog hem henne till en stad i Sverige. Nu är han 76 år och handikappad och hjälplös. Kvinnan vill lämna honom men har inte hjärta att ta steget. Hennes händer är förstörda av att hon åker runt på marknader i Sverige och gör små flätor i håret på barn. Med de inkomster hon får av den sysslan försörjer hon gubben.

Det var vad en thailändsk kvinna fick ut av vår västerländska ”kultur”.

HIPPIEHÄLSNINGAR

Egentligen är jag alldeles för varm och sandig och harmonisk för att sitta här på en träaltan i det bästa rummet av alla bästa ställen här på Koh Chang och blogga samtidigt som solen sänker sig över havshorisonten rakt framför mig.

Men here’s the news: Jag är en hippie!

För er som eventuellt blir besvikna över mitt peacefulla sinnestillstånd kan jag ju upplysa om twitterbråket bland SEO-konsulter som uppstått medan jag varit här, efter min senaste krönika i Computer Sweden.

Dock känns det väldigt långt borta. Jag reste alltså till Thailand för första gången i mitt liv och upptäckte, också det för första gången i mitt liv, att lyxresorts är sååå ute, så tacky.

Insikten beror på att jag fick tips om ett ställe av en svensk som bor här. Det var svårt att ta sig dit (som i The Beach), det gick inte att förhandsboka, det såg ut som ett brokigt hippieparadis och – ve och fasa – det var FULLT! Tillbaka på det låtsasfina hotellet triggade min vinnarskalle igång. Aha! Shabby chic! Posh är ute!

Detta har jag ju som boende på surdegssöder länge känt till. Make it simple! Back to the roots! Så jag fortsatte leta och fråga runt. Jag VAR Leonardo Capriciosa, det var knepigt att hitta sin oas, men jag gav mig inte. Vilket äventyr!

Vandrande längs stranden kom jag allt längre bort från solstolarna och de själlösa inkvarteringarna i betongfundament med namn som The Beach ;) , The Bamboo, The Siam Resort osv. Tills jag fick vada en bit i vattnet.

Sen dök Amsterdam upp. Eller Christiania. Och överallt var det fullt! Förstår ni hur hett det är att vara hippie!

Men jag envisades. Jag gick och gick. Hit kunde ingen taxi ta mig, för vägen hade för längesen virat sig upp runt berget.

Och jag föll utmattad ihop i receptionen på Rock Sand. Jo, de hade alldeles precis fått ett ledigt rum. Fast utan toa och dusch. Sånt fick man sköta i allmänna utrymmen.

Make it simple, sa jag ba. Och när jag kom in i rummet med skrubbat plankgolv, en säng, bara en säng, och en balkong mitt ute i havet höll jag på: Ååååhh, åååhhh, åååhh i en halvtimme eller så.

Jag är framme i flashpackparadiset. Jag är en hippie!

Hippy hippy shake – kan ni höra the Byrds? Och förstår ni varför jag var tvungen att tanka hem The Beach (ja, här finns snabb Wifi) och se om den? Och måste jag verkligen åka hem?

 

KONFORMISMENS DIKTATUR

(Personerna på bilden har inget med texten att göra)

Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm tå och risken finns att du aldrig blir förlåten. Ja, risken är faktiskt stor att du blir utfrusen ur den sfär där den kritiserade hämtar sin världsbild.

Därmed har opinionsbildaren egentligen redan bevisat sin osjälvständighet. För att återställa ordningen, dvs den självbild som säger till smak- eller åsiktsdomaren att hen är en fritt tänkande individ som minsann står utanför grupptrycket, måste störande element (de som hävdar motsatsen) rensas ut ur gemenskapen.

För att legitimera denna utstötning behöver man omdefiniera den misshagliga sanningssägaren och även själv tro på denna definition. Den som kritiserat opinionsbildaren blir då inte bara en som kritiserat en opinionsbildare/makthavare. Personen ifråga beskrivs som ”bråkig”, ”konstig”, ”korkad”, ”paranoid”, ”missanpassad” – en som sabbar den goda stämningen.

På så vis upprätthålls den egna åsiktshegemonin och opinionsbildarna kan fortsätta bekräfta den smak och de åsikter/värderingar som bildar ett sammanhållande kitt hos dem som äger tolkningsföreträdet.

För att ytterliga stärka den egna gruppens rättrådighet utses ofta en fiende som sägs utgöra ett hot mot de demokratiska ideal som den homogena och inflytelserika gruppen anser sig omfatta. En vi-och-dom-känsla har skapats.

Den egna och ”rättänkande” gruppen har nu lagt beslag på den ”goda moralen” och den ”goda smaken”. Men för att inte känna sig så maktfullkomliga som de faktiskt är måste de inbilla sig själva och varandra att de är vågade och rentav rebelliska, att det är DE som går mot strömmen.

Vi vill gärna inbilla oss att historiens misstag inte ska upprepas av oss och många säger sig befara ett naziåtertåg i o m de främlingsfientliga missnöjespartier som nu intar Europas parlament. De beskylls för att förenkla och spela på folks rädslor. Men vad gör de rättrådiga? Förenklar inte de när de tror att en ny fascism kommer intrampande med marschstövlar? Tänk om den nya fascismen smugit sig in i samtidens strukturer, i själva etablissemanget som så ihärdigt stöter bort de systemkritiska?

Ja, tänk om en ny diktatur kan komma att utgöras av mediernas sektliknande, konformistiska arbetsplatsanda, av deras egendomliga urvalskriterier när de lyfter fram sina nya stjärnämnen vars uppdrag endast tycks gå ut på att antingen leverera grava förenklingar eller spy ur sig simpla och illa underbyggda elakheter.

Jag måste nog säga att jag är mer rädd för Alex Schulman än för Jimmie Åkesson, även om båda gossarna är medieprodukter.

Det som inspirerade mig till att skriva detta inlägg var Lena Andersson, som alltid tänker ett varv längre. Här ett utdrag ur hennes DN-ledare:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Så: Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Update: Bengt Ohlsson skriver om något angränsande i DN, nämligen om att det som ofta kännetecknar makthavare är att de vägrar erkänna sin makt. Makten ligger alltid någon annanstans.

ALEX SCHULMAN VIFTAR MED SIN SOLFJÄDER OCH LÅTSAS VARA FIN DAM

Jag yttrade mig negativt i en kvällstidning om Ranelids medverkan i Melodifestivalen vilket väckte ont blod hos några av hans tillskyndare, däribland Alex Schulman, som twittrade följande:

”Så märkligt att unni Drougge – mästerpajasen numero uno, urmodern av pajasar – kallar Ranelid för pajas för att han ska vara med i schlagern”

Denna tweet följdes av en annan:

”Drougge är inte bara obegåvad, vilket man får vara. Hon har äcklig hållning i det allra mesta. Allt hon tycker och är – jag är motsatsen.”

Och sedan denna:

”Jag ska aldrig mer nämna namnet Unni Drougge, i tal eller skrift. Det är ett löfte! Jag känner mig åderlåten varje gång det händer. Nu: nog.”

Så bra – då kan Alex återgå till sin vanliga syssla: att smöra för män i underhållningsindustrin. Det gör han ju så bra, för det kräver ingen intellektuell förmåga. Det kräver bara ett utvecklat luktsinne som leder honom fram till det för tillfället rätta rövhålet att slicka.

Alex kan nämligen inte förstå varför det av många uppfattas som tragiskt att Ranelid, en gång uppburen författare, rasat ner i det folkliga lättunderhållningsträsket. Den insikten kan man kanske inte begära av en kille som började sin bana med en skvallerblogg och sedan fortsatte synas i teveunderhållningens lågvattenmärken, exempelvis Paradise Hotel.

Här är en längre artikel där jag mer utförligt försökt redogöra för problematiken runt Ranelid.

Men jag har, nota bene, inget principiellt emot människor som livnär sig som nöjesjournalister, teveprogramledare etc. Problemet uppstår när en skvallerbloggare får hybris och tror att hans blajiga omdömen är värdefulla utsagor bara för att de når ut till många och bara för att han sällan blir emotsagd av det hov som svärmar kring honom eftersom han ligger med kungen.

Ligger med kungen?

Ja, just det. Alex Schulman går att likna vid Madame du Barry, en ung kvinna med stor social begåvning som arbetade sig upp från att vara sällskapsdam och biträde i en modebutik till att bli älskarinna åt diverse framgångsrika män, vilket mynnade ut i att hon blev Ludvig XV:s kurtisan. Kungen gjorde henne till sin mätress och hon fick sedermera stort inflytande.

Men även om Alex Schulman fått kungens gunst, viftar med sin solfjäder och låtsas vara fin dam är han egentligen en gatflicka.

Sedan är det förstås en annan diskussion om huruvida Madame du Barry förtjänade sin position. Mig veterligen var hon i alla fall inte en elak mobbare. Men det är Alex.

MER AVUND ÅT FOLKET!

Tänkte skriva lite om avund, ett begrepp som ofta och gärna används som argument mot kritik. De är bara avundsjuka, brukar den kritiserade och dennes tillskyndare utbrista. Den påstådda avunden gäller i regel utseende, rikedom, status, exponering och makt. I och med att kritiken avfärdas som simpel avundsjuka blir den detroniserad och det går inte längre att ifrågasätta den som tilldelats orimliga favörer.

Sällan kopplas avund samman med begreppet rättvisa. Ändå borde varje folklig resning inbegripa ett visst mått av avund: Varför ska just den samhällsklassen eller gruppen vältra sig i överflöd? Har de verkligen förtjänat det?

Det är när grunden för vissa individers och gruppers upphöjelse och privilegier känns felaktig som avunden faktiskt är ett välbehövligt bränsle för förändring. När utseende, ärvda titlar, hot, fusk och rövslickeri ligger bakom framgång växer avunden ur en moralisk övertygelse, ur en djupt förborgad rättvisekänsla.

Ändå är det förvånansvärt få som ger uttryck för detta rättvisebehov. Folk må vara avundsjuka på grannens villa, bil, lönekonto etc, men i stort sett tycks svennepung nöja sig därvid. Tillräckligt många begapar underdånigt och generöst kungahuset och bidrar villigt till den stora medieindustrin runt detsamma. Den lättroade massan (vad nu denna består av) sitter framför undermåliga underhållningsprogram och flinar snällt åt tramsiga skämt. De beundrar nyrika kändisar som visar upp sina smaklösa hem som de kunnat skaffa sig just pga massans penningstarka beundran.

Ja, folk är snarare toleranta än missunnsamma inför vissa gruppers särställning. I detta vilar visserligen något vackert – tolerans och generositet är ju fina mänskliga egenskaper – men det finns också en beklämmande aspekt hos den medgörliga massan. De är inte tillräckligt avundsjuka!

Att hysa avund innebär nämligen att man anser att man SJÄLV är värd de förmåner som objektet för avunden åtnjuter. Avsaknad av avund måste således inte enbart betyda att man är storsint. Det kan lika gärna vara mindervärdeskänslor. Och vad har vi för glädje av dem? Vad det privilegierade skiktet tjänar på folks underdånighet är ju givet, men vad tjänar den demokratiska utvecklingen på det?

Mer avund åt folket!

JAN GUILLOU – BROBRÄNNAREN

När det gäller svenska mediemonster står sig samtliga slätt i jämförelse med Guillou, vars häpnadsväckande hybris tycks förvärras för varje pojkrumsfantasi han fäster på papper. Själv har jag länge bortsett från tokfransens alla utspel. Efter att jag gav ut Bluffen tyckte jag nämligen att jag gjort mitt. Man får liksom leva med att gubbens gränslösa ego löper amok som en medial tumörsjukdom – det har med underhållningsvärde att göra. Vi behöver några knäppgökar att dra på smilbanden åt, och Guillou är en av dem.

Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ”skickad” att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. Därefter läser han historia för högstadiet, plockar samman de mest rafflande episoderna och placerar dessa i några bröders öden. Man får osannolika sexskildringar ur Afrikas djup, för sådant känner Guillou till utan att ens ha läst Joseph Conrad. Det räcker ju med historia för högstadiet och hans egna pojkdrömmar.

Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?

Jans antiintellektualism når nya bottennoteringar när han dessutom får uttala sig i P1 om nobelprisvinnaren och poeten Thomas Tranströmer vars verk han aldrig läst eftersom denne skriver ”obegripligt”. Nu har ju Jan yttrat om även mina böcker att de är obegripliga, vilket jag givetvis tar som en komplimang, men någonstans i detta, att Guillou tillåts uttala sig om en älskad nobelprisvinnare han aldrig läst, upphör underhållningsvärdet. Läs mer om det här.

Är det en sorts normaliseringsprocess svenska medier genomgått när det gäller Guillous plumpa elakheter, fräcka lögner och aggressiva påhopp? Det är som att låta skolans värste mobbare få avbryta lektionerna med att moona, jaga ut läraren och tända eld på studiematerialet.

Jag säger som någon unge i den första Arn-filmen: Lägg av! Det är inte roligt längre. (För, visst talade man så på 1100-talet;) Om Jan Guillou inte gör annat än att bränna broar – varför ägnar sig då så många runt honom åt att reparera dem?

DUM, DUMMARE

När jag talar eller skriver om fördumning tror kanske vissa att jag ser ner på människor som saknar akademiska meriter. Så är det inte. Fördumningen brer ut sig i alla samhällsskikt, förmodligen ganska jämnt fördelat. Man behöver inte ha en lång utbildning för att vara intelligent och vice versa.

Vi hade en diskussion i mitt program som handlade om elithatet. Johnny Olsson och Anna Troberg var gäster. De hävdade att huvudskälet till att så många av tidningarnas nätkommentarer är plumpa och dumma beror på att hela utbudet i pressen i stort sett är plumpt och dumt. Som man ropar får man svar. Typ så.

Och jag får nog hålla med om detta. Men vad händer då med vår demokrati om nivån på det offentliga samtalet blivit så låg att förenklingarna tagit överhanden? Om vi mest ägnar oss åt ickefrågor, som uppfunna trender, politikers klädsel eller käbbel om huruvida Anne Heberlein blev utnyttjad av sin förre förläggare – hur får vi då syn på den större bilden, den som verkligen kan säga oss något om vår samtid?

Ja, hur blir det om även de intellektuella sänker nivån på sitt uppdrag i någon sorts ängslan att beskyllas för att vara elitistiska? Om kultursidor och ledarutrymmen vigs åt kvasidiskussioner om Jan Guillous senaste pojkrumsfantasier och Dolph Lundgrens biografi recenseras på bekostnad av en bok med litterärt värde och angeläget budskap?

När alla i offentligheten ägnar sig åt publikfrieri – kan vi då vänta oss annat än att kulturlivet och de viktiga politiska frågorna dränks i populism? När allt som serveras är recyklade självklarheter och när all legitim underhållning bygger på ”igenkänning” – kommer vi då att överhuvudtaget kunna förstå det avvikande, det nyskapande, det främmande? Kommer vi ens att märka om demokrati och yttrandefrihet beskärs när utbudet endast bekräftar det vi redan vet och när det krävs att nya befattningshavare ska ha samma värderingar som sina föregångare?

Sällan har vi väl stått inför så stora utmaningar som nu, med ekologisk och ekonomisk kris, teknikskifte, brutal kommersialisering, ökat psykiskt lidande, teknikskifte, folkliga resningar och politisk förvirring. Det är nu vi skulle behöva ett nytänkande.

Men tänkarna måste ju försöka vara som folk är mest, och därför fortsätter vi slå in öppna dörrar istället för att sparka upp nya.

Om detta ska vi tala i måndagens Radio 1 kl 13 – 15. Lyssna på 101,9 eller på webben eller podden.

ATT DOPPA PENNAN I GIFT

Alla outar sitt privatliv. Men när vi doppar pennan i gift – vad händer då?

Självbiografin är den nya fiktionen. Även de kritikerrosade författarna fläker ut sina liv. Alla blottar sig. På bloggar, statusrader och i tidningskrönikor får man kika in i de intimaste hudvecken – allt ska ut! Ingen penna är för slö för att rispa upp de privata skrymslena. Finns det egentligen några gränser för vad som kan outas på de sociala forumen och i litteraturen?

Ämnet i min pratshow på Radio 1, måndag 13 – 15, 101,9. Välkommen att lyssna och ringa in på 0200 11 12 13!

KNARK OCH KÄNDISSKAP

Alla dessa kändisar i knarkskandaler – Flinck, Plura, Persbrandt, Kleerup, Ljungström, Lindholm m fl, m fl – säger de oss något? Är det så att kända personer med kreativa yrken behöver sinnesförändrande stimuli mer än vanliga dödliga?

Jag har säkert uttryckt denna tes förut, men jag tror att hönan kommer före ägget, det vill säga de som söker sig till yrken som baseras på publik bekräftelse hade ”en skruv lös” redan in the first place. Ta en titt på författare, politiker, artister, konstnärer och andra ”stjärnor”. Har någon av dessa haft en trygg och harmonisk uppväxt? Ingen jag känner till, i alla fall ingen värd att kallas stjärna.

Behovet av att uttrycka sig i offentligheten, stå på en scen, utöva makt, väcka beundran eller rentav fasa, detta behov kommer sig av en brist. Det kan vara brist på närhet, gemenskap, värme, kontinuitet, uppskattning etcetera. Kort sagt: det själsliga tomrum som uppstår av att inte bli sedd måste senare i livet fyllas med något. Men aldrig går tomrummet att fylla med det som från början berövats oss. Det enda man kan åstadkomma är en tillfällig lättnad.

Den bristfällige söker förgäves efter det förlorade paradiset, känslan av att vara fylld och hel. Det sker genom kärleksförbindelser, sex, farliga sporter – allt som kan förhöja livskänslan. Den enklaste genvägen till denna artificiella lycka är droger. Inte ens stor berömmelse – det den bristfällige strävat mot – brukar vara tillräckliga plåster på såren. Amy Whinehouse och Heath Ledger var ju inte direkt på fallrepet när de OD:ade.

Men vulgäruppfattningen av stjärnors och kändisars knarkande och supande är att de behöver drogen för att koppla av från anspänningen deras krävande yrken orsakar. Det där är rent nonsens. De sökte sig till yrket av samma skäl som de söker sig till berusningen. Hönan först, ägget sedan, tack.

Detta och narkotikapolitik i allmänhet ska måndagens program i Radio 1, 101, 9 handla om. Måndag alltså, 13–15.

Nu går programmet dessutom att podda, även repriserna.

SIST MEN INTE SÄMST

Min ambition är att komma allra sist i Tjejmilen.

Jag gör det av sympati för alla kvinnor som känner sig misslyckade för att de inte tränar som blådårar.

Att röra på sig ska vara lustfyllt och opretentiöst, men att tävla gör oss stressade. Vi jämförs alldeles för mycket med varandra redan som det är.

En långpromenad i vackra omgivningar och i goda vänners lag är nyttigt för både kropp och själ och det finns ingen anledning att flåsa och stressa.

Jag vill uppmuntra alla kvinnor att nästa år delta i denna dampromenad på sina egna villkor.

 

Därför tänker jag gå sist i mål i årets Tjejmilen!