JULSTÖK

Jaha, så var man åter manad att redovisa nyheter från modersfronten.
Det var dags för årets lussebullbak. Degrumpan var blank men full av celluliter. När vi piskade den slätades celluliterna ut, men då sa mamma att vi skulle akta oss så att inte hemorroiderna kom fram istället. En av mina yngre bröder slutade genast slå.
Julskivan sattes på och numera klämmer alla i med George Michael i "Döööözn’t surprise me". Stjärnorna i Band Aid sålde sannerligen in sin särart. Mamma berättade att Boy Georges bror är mördare, vi trodde att hon sa mördad, men det spelade ingen egentlig roll, fast därefter gled samtalet in på deckarlitteratur, eller rättare: yrkesmänniskor som plötsligt vill skriva en bok, detvillsäga deckare, för det är väldigt praktiskt. Då kan man nämligen skriva väldigt många böcker som väldigt många kan läsa eftersom de aldrig utsätts för några obehagliga överraskningar. I kriminallitteraturen är ju dödsfall inte särskilt obehagliga, bara ett nödvändigt ont ungefär som fossila bränslen.
Saffran i lussebullar.

Min yngsta syster bakade det här året endast hammaren och skäran. Hon skulle nämligen ha sovjetisk fest senare på kvällen och sprang mellan bullbaket och symaskinen där hon sydde en Sovjetfana. Hennes pojkvän hade kosackmundering. Jag invände att det hade passat bättre med skrubbade illasittande denimbyxor eller en fejk-Niketräningsoverall, om han nu ville se sovjetisk ut, men han lyssnade inte på det örat, så jag fick i god gammal tradition se till att baka mina hakkors.

Mamma krävde då en Davidsstjärna för varke swastika.

Min yngsta bror bakade Homer Simpson, i färdigt skick mer lik en dödskalle.

Mor min bakade i vanlig ordning penisar.

Efter tre plåtar fyllda med våra traditionsenliga kreationer hann vi nätt och jämnt proppa i oss en tre, fyra bullar innan vi till tonerna av balalaikamusik blev bortsjasade av min yngsta lillasyster som spände upp sovjetfanan över bokhyllan.
Jag följde min mor till en lesbisk fest och avlevererade henne vid porten till de kvinnliga djuriska lustarna så att hon inte skulle irra bort sig i Stockholmsnatten bland männens djuriska laster.

Därefter tog jag mig en nattlig promenad med mina medhavda bullar som tröst inför det faktum att myten om den tystlåtne hämmade svensken inte är sann. Överallt drog horder av ohämmade svenskar omkring, högljudda och otäckt utåtriktade.
Men mamma har förbjudit mig att slå dem.

Peace, fan!

//Gogge

16 reaktioner på ”JULSTÖK

  1. Den tystlåtna hämmade svensken ÄR sann! Om my god han är supersann! Jag är uppvuxen med endast sådana, förutom en galen styvfar. MEN! De syns inte. De sitter hemma och är hämmade. Tar sig en sup och känner sig lite farliga då, typ. Tittar ut genom sina fönster innan de återgår till soffan och Stjärnor på is.

  2. Unni, nu har jag precis läst ut "Boven..". Medan jag satt och läste frågade min sambo vad den handlade om "Ja, det är nån tjej som jag tror är typ känd, Unni. Men jag vet inte vem hon är, kanske är nån som var känd här när jag bodde utomlands.. Vet du vem det är? Nej, jag har hört namnet men jag är inte säker.. Nej, men hon i alla fall är tillsammans med en kille som är helt jävla sjuk i huvudet. Han förnedrar henne och jag kan inte förstå varför hon är tillsammans med honom. Ok om man har varit ihop en längre tid och SEN visar det sig att han är störd eller blir det eller nåt.. Men han verkar ju tamejfan helt cp redan från början. Jag fattar inte varför hon inte gör slut direkt. Hon har ju barn också och dom får flytta ut bara för att killen vill det. Jag kan liksom inte fatta hur man tänker då. Tanken på att jag skulle ge upp att bo med mina döttrar för en killes skull.. det bara finns inte. Hur kan man vara så? Men hon verkar dricka en del, hon är inte helt klar i huvudet kanske och sen verkar hon ganska ytlig och liksom fast i det där självhävdande kändistänket.. Det kanske blir så då.."

    Anyway, det jag vill säga är att jag inte kan förstå alls hur du tänkte, inte på något sätt faktiskt. Men jag beundrar dig för att du vågar berätta. Jag beundrar dig för att du har överlevt detta och att du lämnade honom tillslut. Jag sträckläste din bok , den är fantastiskt välskriven och jag kommer rekommendera den till alla jag känner. Själv ska jag söka upp dina tidigare romaner och läsa dem.

    Tack för en fantastisk läsupplevelse.

    Kram och ta hand om dig!

  3. Å, tack, Sofia! Tack som fan! Nä du, jag begriper inte ens själv hur jag kunde gå med på alla dessa sinnessjuka eftergifter. Det blev som att jag var tvungen att löpa linan ut, det gick överstyr så fort och jag var utpumpad och kärlekskrank och ensam med ett jätteansvar. Men ändå fattar jag inte. Det var väl därför som jag var tvungen att skriva Boven. Och jag märkte efter reaktionerna att jag tyvärr inte var ensam om att låta mig förnedras och utplånas i kärlekens namn.

    Idag hade det aldrig kunnat hända, synd bara att jag behövde gå genom en skärseld för att få upp ögonen.

    Massa kram på dig! / Bunni

  4. sofia: Man kan aldrig förstå exakt varför en människa gör de val hon gör. Men man måste förstå att det finns saker man inte förstår istället för att döma folk utifrån sin egna lilla livserfarenhet som är byggd på snälla förhållanden och pålitliga människor.

    "Klart man gör slut med någon som är elak"

    Så sa jag också innan jag själv träffade Mr Svin.

    Man lär så länge man lever. Vissa lär tidigare och andra senare.

  5. Du gjorde mig sömnlös inatt, Unni!

    Den gångna natten ägnade jag åt att sträckläsa "Boven-boken". Det som var tänkt att vyssja min patologiska insomnia till en stunds ro under några kapitel, blev istället en orgie i Drougge.

    Jag har läst, begrundat, smakat på orden,gråtit men också skrattat en smula…när jag mitt i det nattsvarta hittade små subtila passager av befriande kolfärgad (jiddishk humor).

    Millenieskiftet spenderade jag spenderade jag i soffan med mina barn, i feberångande influensa.

    Jag såg dig på TV då, tillsammans med ja…Jag minns att jag tyckte du verkade så spröd och bräcklig då. Inte alls som den Unni-bild jag målat upp om dig…Om jag inte minns fel så skålade du för kärleken till ja-du-vet…Vet inte varför, men det gav mig en underlig känsla.

    För att inte bli än mer bombastisk eller pompös, vill jag inte strö en massa superlativ – men din bok, Unni, som jag läste ut vid femsnåret imorse, den ska jag bära med mig länge, länge i tankarna.

    Den berörde mig.

    Jag är väldigt glad att du finns och att du lever!

    Kram och shalom!

    /Sofia W

  6. Kanon inlägg! Fastnade dock för ett särskilt stycke… det om att människor vill läsa deckare, dödsfall är inte så skrämmande i deckarvärlden… men i livet så är det ju det.

    Jag har fått uppleva detta på nära håll sedan mina döttrar dog efter förlossningen pga förtidig födsel.

    Många vågar inte prata om det och sedan jag började göra detta så har många andra kommit fram som tystats av andra. Varför skall vi inte kunna prata om döden i livet när vi kan prata om döden i böckerna?

    Ännu en gång, tack för ett kanoninlägg som faktiskt fick mig att dra på mungiporna…

  7. Nä, nu när jag läser min kommentar så låter den lite väl hård och dömande. Det var min spontana reaktion som jag skrev ner direkt efter jag läst ut boken, kanske borde ha censurerat mer för jag vill inte göra någon illa. Sen kanske det är jobbigt för dig Unni att jag stolpar in här och "påminner" dig om denna jobbiga tid och understryker hur jag inte kan förstå dig. Rätt ego av mig faktiskt!

    Och även om jag inte skulle vilja kalla min livserfarenhet "liten" så har jag, som du Eisa inser, ingen erfarenhet av att bli misshandlad i ett förhållande. Däremot har jag haft ett destruktivt förhållande med en kille som var kokainmissbrukare och jag gjorde inte slut direkt (vilket jag borde..)utan genomled ett extra år innan jag fattade galoppen. Min förklaring har hela tiden varit att jag var ung, naiv och ekonomiskt beroende av honom. Det var därför jag inte kunde lämna honom direkt trots att jag mådde dåligt av att vara tillsammans med honom.

    Jag antar att jag inbillar mig att ålder(mognad), moderskap och framgång/berömmelse skulle göra att man vägrar försätta sig i en sån situation. Men jag medger, jag vet ingenting om detta. För det är ju självklart inte bara unga fattiga kvinnor utan barn som blir misshandlade av sin partner…

    Min känsla när jag satt och läste var "men va faan, hitta på nåt kul med din dotter istället" eller "men du har ju vänner som bryr sig, skit i psykfallet" eller "ring polisen NU". Jag ville bara skrika till dig Unni att du har ett schysst liv, du är extremt begåvad och snälla, låt inte den där jäveln förnedra dig så. Men nej, det är nog inte så enkelt tyvärr.

    Igår satt jag och googlade lite på ja.. allt rabalder som följde efter din roman kom ut och jag blir så jävla förbannad. En tröst är dock att du verkligen satte alla kritiker på plats med ditt välformulerade inlägg.

    Kram och ta hand om dig!

  8. Tack, tack, tack, söta fina rara ni!

    Sofie, jag tycker inte att du varit dömande. Jag förstår fullt hur man kan ställa sig de frågorna du haft. Så, tack igen.

    Och Melissa: det är absurt att dödsfall som strös ut över deckarlitteraturens sidor inte får vidröras i verkliga livet när de inträffar på riktigt. Då ska man minsann inte besvära folk med döden. Kram till dig, din tragedi är ofattbar och du är stark som kan leva med den, särskilt i det här hysch-hyschandet.

    Sofia W: Schalom, schalom på dig! 😉

  9. "Nästan alla kvinnliga egenskaper som sticker ut betraktas som avvikande. Bråkighet är ett epitet man får på sig när man för upp frågor som inte är bekväma och säger ifrån. En man som bråkar betraktas dessvärre som tuff, eller macho."

    Sagt av Carina Lundberg Markow.

    Bra eller hur?? Kram Anette

  10. Jag röstar för snoppen- den var riktigt fin. Sen på tal om ingenting så fick jag dessa sms idag: Som man bäddar får man ligga,Som man raggar får man ligga samt den man ligger med får bädda . haha. kramar

  11. Hej igen. jag har varit inne och läst ett äldre blogg inlägg från Unni-september 2007- HUR MAN LÄMNAR EN PSYKOPAT. Jag är inne i lämnandet av en man som misshandlat mig fysiskt och psykiskt( oerhört mkt psykiskt) . Jag försöker,försöker och försöker.. Vågar inte ens säga att jag vill avsluta. Min fråga är nu, hur har det gått för alla er som skrev i kommentarerna till Hur man lämnar en psykopat.. Även ni som ej skrivit där eller som är inne i ett lämnande får gärna skriva ngt. Boven boken diskuteras inte lika mkt just nu här.. den boken kommer alltid att vara aktuell,så nu undrar jag om ni vill dela med er lite hur ni gör/har gjort. Många kramar från en trött helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.