IDENTITETSKRIG

Jag tittade in på kortvisit hos min postmoderna mor och blev omedelbart tvångsförflyttad till hennes dator för att fylla ”tomrummet i hennes blogg” som uppstått på grund av hennes ”hektiska liv”.

Det finns säkert många med mig som finner frånvaron av min mors yviga närvaro högst angenäm. En ödmjuk person som jag, Gogge, ser ingen poäng i den kultur av självförhävelse som åtskilliga forskare nu riktat ljuset mot. Dessa forskare drivs av en ängslig flört med allt de uppfattar som nytt. I en tid då immateriella tillgångar kommit att bli ett kapital slåss västerländska storstadsinvånare inte längre om fysiska territorier eller mäter sin status med ägodelar.

De slåss istället om identiteter. Om att ”bli sedda”, som det vulgärt kallas. Den kvasiintellektuella debatten går ut på positionering. Och svenskar har blivit högljudda och gapiga. De vill inte bara synas, de vill även höras. Detta är olidligt.

Min oömma moder håller givetvis inte med mig. Hon älskar att vi i vår norra avkrok börjat resa oss från potatisåkern och jantelagen. Att vi ”tar plats” och vågar vara ”för mycket”.

Det är en sak att min mor ständigt låter, att hon i en evig självbespegling måste kommentera allt hon företar sig om det så bara är ett toalettbesök. I hennes närhet har man alltid hjärtat i halsgropen. Men när detta högljudda påkallande av uppmärksamhet pågår såväl på den mediala arenan som på gator och torg blir det som att leva med konstant katastrofberedskap. Kan man inte förbjuda människor att höja rösten förutom när det verkligen är fara å färde?

Min oömma moder gapskrattar åt detta. Skrattar och smaskar till sig på knät så att det låter ännu mer. Jag håller för öronen men lyckas ändå uppsnappa hennes hyllning av att vi närmat oss det sydeuropeiska temperamentet som bättre passar henne. Jag fnyser. ”Det går väl inte att jämföra en nordisk primitiv drängmentalitet med en högtstående mama mia-kultur”, säger jag.

Mor min tar det givetvis personligt. ”Skulle jag vara drängig?” frågar hon. Men ögonblicket därpå öppnar hon fönstret på vid gavel, lutar sig ut och ryter åt byggjobbarna som renoverar grannhuset att nu får de fan sluta bullra så förbannat, hon kan inte arbeta annars. Jag tror inte att de hör henne. Däremot kan alla som står på gatan konstatera att hon är galen. ”De verkligen njuter av att väsnas allt vad de orkar”, muttrar hon ilsket. ”Är det deras enda sätt att få uppmärksamhet?”

En motorcykel utan ljuddämpare accelererar på gatan nedanför så att det låter som om den är på väg in i huset. Mamma håller för öronen och skriker.

Jag går. Då förvandlas mamma till den ömsinta modern. Hon vill kramas. Jag står orörlig. Detta evinnerliga kramande!  Jag berättar att jag läser en ny bok av Ernst Jünger. Hon säger att hon är stolt över mig. ”Ja ja, jag är din son”, svarar jag. Hon framhärdar. ”Och jag knarkar inte”, lägger jag till. Då säger hon att jag är autistisk.

Och jag går ut i gatuinfernot där de lånade identiteterna står som spön i backen, där färska tatueringar trängs på en allt mindre ledig hudyta, genmanipulerade hundaccessoarer trippar intill nyblivna mammor på väg till gymmet med barnparkering och där fyrtioåringar åker bräda. Jag vägrar ens se åt dem.

I fönstret står min mor och vinkar. Vem hon är nästa gång jag hälsar på vet jag inte.

tecknad-unni
Så här har någon uppfattat min mor ...
... och så här har en annan avbildat henne. Ad hoc.
... och så här har en annan avbildat henne. Ad hoc.

2 reaktioner på ”IDENTITETSKRIG

  1. Ja du. Det är inte alltid så lätt att veta vem man är.Och det är inte säkert att man är samma idag som man var igår och vem man är i morgon är ju spännande att se.
    Fast man är rätt likadan ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.