HUR MAN LÄMNAR EN PSYKOPAT

image79
När man lever med en psykopat uppstår då och då små stunder av klarhet mellan den ständiga upptagenheten av hur man ska göra för att få honom snäll. Det är som att kika genom ett nyckelhål och se att det finns en annan verklighet på andra sidan drömmen om att bli lycklig med sin plågoande. Man får en skymt av sanningen.
Man är förtryckt. Han är ond. Han tänker aldrig på nån annan än sig själv. Man är djupt kränkt och fruktansvärt olycklig. Men när man får dessa fasansfulla insikter blir man samtidigt livrädd. För om man tar sanningen på allvar måste man ju dra. Och hur skulle det då bli? Jo, det vet man. Det skulle bli ett helvete.

Sen kommer också helvetet. Helvetet i att lämna en psykopat. För det måste man. Annars förgås man. Det kan mycket väl hända att han lämnar dig innan du hinner lämna honom. Men även det är en illusion. Han vill ha dig kvar i sitt spindelnät likt förbannat. Du är en trasdocka som ska ligga snällt i leksakslådan ifall han behöver dig igen.
Han spinner sitt sockervadd på nytt. The relationship hoover. Mitt ex pudrade mig med sina sötsliskiga melj fyllda av hjärta och smärta. Sa till ett av barnen hur mycket han saknade mig, hur deprimerad han var utan mig. Ringde och berättade att han tänkte på mig hela tiden. Osv, osv.

Det är så de gör. Och nåt händer. Du blir skör igen. Mottaglig. Saknar drömmen. Drömmen du bar på i alla år om att du till sist skulle bli lycklig på riktigt, att grodan skulle bli en prins. Hoppet tänds på nytt. Somliga trillar dit igen. Jag var nära att göra det själv. Tänkte att han kanske hade förstått, äntligen.

Men det är inte bara hoppet och saknaden efter illusionen som gör dig svag. Det är också rädslan. Den invanda skräcken att göra honom besviken och arg har impregnerat hela ditt emotionella register. Du ber honom alltså inte att dra åt helvete. Vågar inte. För då kommer han att hämnas, och det vet du. Riktigt farliga fiender bör man ha nära sig.

Så det tar liksom aldrig slut. Inte förrän DU till sist klipper banden, och klipper radikalt. Sen måste du konsekvent praktisera en enda regel: INGEN KONTAKT! Det kan ta lång tid innan han ger upp, men förhållandet är inte över förrän "Ingen kontakt" inletts. Av dig.

Så lämnar man en psykopat.

Och vad gör du om ormen kommer kravlande igen? Just det. STAMPA! Gå sen. Och se dig inte om.

75 reaktioner på ”HUR MAN LÄMNAR EN PSYKOPAT

  1. Thats the ticket. Stampa på dessa vidriga parasiter tills dem slutar andas. Kvinnomisshandlare, våldtäktsmän, psykopater, barnmisshandlare, pedofiler, spelar ingen roll – pack som pack. Det bästa man kan göra är att betrakta dem som parasiter. Och glöm inte att när värddjuret dör, då sticker parasiten vidare till nästa intet ont anande offer.
    Det du beskriver påminner ruggigt mycket om sekterism. Har du läst ”Himmel och Helvete – Mord i Knutby”, av Terese Cristiansson? Handlar om barnflickans helvetesvandring från ung, osäker och sökande tjej till kallblodig, hjärntvättad mördare.
    Nedbrytningsprocessen är identisk med sömnbrist, pendlandet mellan värme och kyla, och självhatet för att man aldrig duger och tydligen är en totalt värdelös människa. Hur mycket man än försöker så är man inget att ha. Och guds nåd uteblev tyvärr… Festligt värre. Men vem har sagt att det alltid skall vara lätt att leva. Har dock läst att det går bra för Barnflickan idag, medan Ugglan Helge Fossmo ruttnar på livstid. Så kan det gå..
    Jämfört med vissa har man levt ett lätt liv, thats for sure.
    Ha en trevlig helg.. Pannkakor och ett glas rödvin hägrar.. over n out my friend.. /Micke

  2. I det mörkaste av mörker finns alltid en strimma ljus någonstans. Att värna om sitt eget liv och vilja leva sitt liv, utan att bli styrd och plågad utav någon annan är bland det viktigaste som finns. Känslan av att inte duga borde ingen människa få känna. Istället känna att man är värd någonting. Att vara värd en snäll man som behandlar en bra. Alla förtryckta kvinnor, och män, som lever med psykopater måste få hjälp att förstå att dom är värda så mycket mer. Att tillslut resa sig ur askan efter år av ett liv i ett rent helvete. Jag önskar ingen ett liv tillsammans med en psykopat. Glad du tagit dig ur livet med en psykopat.

  3. Jag ryser, får kväljningar och mitt hjärta slår några dubbelslag. Ångesten kryper som myror i kroppen.
    Är precis mitt i ett lämnande av en psykopat. Det värsta är att jag vågar inte stampa på ormen eftersom jag har ormfobi. Och det var just det ”min” psykopat/kärlek utnyttjade för drygt en vecka sedan.
    Han hotade mig med en levande orm och utnyttjade min absolut största fruktan.
    Jag behöver allt stöd jag kan få för att kunna stampa på ormen. Detta är förmodligen bara början på ännu ett helvete.
    Har beställ din senaste bok.
    Kram från ”Fröken Ångest”

  4. Jag måste fråga dig en sak, Unni. Vad tycker du om alla dom här ”Man slår inte” nätverket? Det är väl Lions som har det. För jag undrar om det verkligen bara är män som INTE misshandlar sina kvinnor som är med i nätverket.
    Finns det någon man som skulle erkänna att han slår en kvinna och därför inte är med i nätverket?
    Jag tycker det känns väldigt dubbelt. Bra att det uppmärksammas, men ändå som ett spel för gallerierna…

  5. Du har exakt rätt! Jag försökte i 5 år (silly me…) att lämna ett psyko på ett ”schysstare” sätt, utan framgång eftersom det jag sa inte gick fram eller på nåt sätt så nästlade han sig tillbaka i svaga tillfällen. Till sist – punkt slut och INGEN kommunikation, det enda som fungerat! Eller ja, nån gång då och då dimper det ner nåt sockersött, men väldigt sällan ialla fall… puh.

  6. Man fattar verkligen hur oerhört svårt det är att komma till den insikt och det mod som verkligen behövs för att våga vakna och våga handla. Och man hajar ju hur många som aldrig klarar det, som lever kvar i destruktiva förhållanden och inte pallar att stå upp och värna sig själv i första hand. Det är lätt för folk att säga att det är en viss typ av kvinna som blir slagen och oförstående säga ”Men varför lämnade du inte honom?” Då har man verkligen inte hajat mycket…

  7. Hej Unni!
    Hoppas du förstår hur viktig du är för kvinnor i den debatt du för angående att bli utnyttjad/utsugen av män bara för att de kan det.
    Jag är väldigt intresserad av att få veta vad som gav dig styrkan att lämna. VAr det du själv eller fick du hjälp eller kanske en kombination.
    Jag tror inte att alla dessa män är psykopater utan tror att många av dem har en felkoppling/felstörning i förhållandet till sin mamma och de är enormt rädda för att bli övergivna. De utövar terror och fruktan och nedvärdering för att hålla kvar.
    Du får mig att se klarare på mig själv och hur jag påverkas och det tackar jag dig från hela mitt hjärta för.
    Kram

  8. Tack Maja…//Unni
    Vill upplysa er om att Unni är med på P3 kl 11 och ska prata om sin nya bok..
    Jag har ju undrat över hur någon som JAG, med all utbildning, gott självförtroende och livserfarenhet kan åka dit för en psykopat. Men när du Unni beskrev hur psykopaten behöver oss för att få näring så kan jag förstå vaför även vi ”starka” kvinnor åker dit.
    Folk har frågat så många gånger vad det är jag attraheras av, vad jag älskar!! JAg har inte kunnat svara. Även där kom din förklaring varför man inte kan redovisa vad det är man älskar hos honom.
    FÖR DET FANNS INGEN DÄR´!!
    Kram //Lotta

  9. Unni, jag hörde dig precis på radion (P3-11-kaffet)och jag vill bara säga att du är helt otrolig. Din styrka lös ut genom radion och fyllde hela mitt kök. Jag fullkomligt älskar dig och dina böcker. Ska precis öppna den nya boken och redan nu vet jag att jag inte kommer släppa den förrän jag läst ut den.
    Ha det bäst // Lola

  10. Gokväll. Läste ut ”boven..” förra helgen. Nu frossar jag i ”Penetrering” – hittade den till sist! Står knappt ut med karln (Maximillian). Har inte läst många sidor, kanske har jag fel, men påminner han inte lite om verklighetens N? Hur som helst, du är en omkringvandrande gudinna, Unni. Männen borde kyssa dina fötter och kräla i stoftet för att ens få komma i närheten av dig.
    HALELUJA!! // Anette

  11. Psykopater är skickliga manipulatörer. Det är inte så svårt att bli förälskad i dem och när man väl blivit det så är det redan för sent, då är man fångad i deras nät.
    Eftersom de saknar ett eget Jag så snor de ditt, parasiterar på ditt.
    De kollar upp dina ”svaga” punkter, scannar träffsäkert av vad det är Just Du vill ha, behöver, saknar, uppskattar. Och så blir han den som ger dig detta. Han blir Drömprinsen! Han har allt det du tidigare saknat hos en man. Då spelar det ingen roll vilken utbildning du har. Jag känner till en psykiatriker som sitter som deltagare i en stödgrupp för misshandlade kvinnor som skäms mer än de andra deltagarna. Borde inte hon, om någon, klarat av att identifiera störningen hos den här personen hon råkade ut för?
    Det spelar ingen roll hur välutbildad man är om man blir förälskad i en psykopat, han ligger hela tiden steget före eftersom han faktiskt är funtad på det sättet!
    Köpte Unnis bok igår och har läst hela dagen.
    Beskrivningen av det försa mötet, den första träffen gav mig gåshud. Redan där började han att väva sitt nät. Burr!
    Jag grät när jag läste om barnens flytt. Så fruktansvärt hemskt!
    Börjar närma mig slutet på boken och det ska bli intressant att se vad det var som till slut gjorde att det blev ett avslut.
    De här personerna är som en drog, de ger abstinens. Att göra sig fri från dem är som att sluta dricka, man kan inte ta ens en liten klunk för då kan man hamna där igen och man får börja om från början.
    De kan vara så sockersöta när de hör av sig, de vet ju så väl vilka strängar de ska spela på.
    Noll-kontakt är det som gäller, aldrig svara på deras kontaktförsök. OM man svarar så händer det saker, det sätter igång något som man trodde var över. Det känns i hela kroppen, det blir en rent fysisk eller kemisk reaktion.
    Jag har gjort det några gånger och det resulterade i att jag gick ner i knästående ett tag och fick jobba för att ta mig upp igen.
    Det har varit en tuff tid. Mycket tuff.
    Det är läkningen som återstår och som inte är klar.

  12. Hej My..
    Jag är ju egentligen så medveten om allt. Ändå vill man/jag ha det bekräftat hela tiden. Varför jag fastnar i detta, varför det är så svårt att ta sig ur. Men precis som du skriver, dom är som abstinens, en liten ”bit” av drogen och man är där igen..
    Vägen är lång!! Men tack vare gemenskap och förståelse från människor runtomkring som upplevt samma sak kan vi ta oss framåt sakta men säkert.
    Ha d bäst
    Kram//Lotta

  13. Micke, du ska ha en särskild eloge eftersom du är man och stöttar kvinnor. Inte för att det egentligen är så
    konstigt, utan för att det är så ovanligt. Vi behöver fler såna som du! Tack!
    Alla ni andra: Det är så skönt att vi kan dela med oss av de här beska och ibland livsfarliga erfarenheterna. Just nu sitter några av oss fast, andra har just lämnat, åter andra har trillat dit på nytt, andra igen har äntligen rest sig och gått vidare. Vi behöver varandra! Tack för att ni finns allihop! Stor fetingkram från Bunni

  14. Bunni – tack för fetingkramen – jag engagerar mig gärna för utsatta kvinnor, dock brukar män inte vara välkommna på div jourhem och andra”gömställen” av förståeliga skäl. Om någon blivit totalt sabbad av en snubbe kanske det känns bättre och tryggare att bara ha töser runt omkring sig. Sad but true.
    Någon duktig, driftig människa borde starta en stödsida just om och för människor som lever i sjuka och destruktiva förhållanden där man kan söka tröst, få råd med juridiskt bullshit, och även få hjälp med praktiska grejer. Ja, inte vet jag men det finns ju stödsidor för människor med social fobi, ätstörningar, panikångest, ja whatever. Jag vet dock inte om det finns någon sådan sida för kvinnor som blir slagna? Men onekligen finns det ju mååånga töser som lever i helt vidriga, slavliknande förhållanden. Jag är säker på att minst lika mååånga gladeligen skulle ställa upp och engagera sig där.
    Vänl,,

  15. Till Micke och alla ni andra, det finns flera stödsidor för de som mött en psykopat och kämpar sig loss. Ett, värlsdbäst! är http://www.fagelfenix.se.
    Tjejerna där räddade mig ur ”om jag bara gjort si eller så..” ältandets träsk.

  16. Jag upptäckte väldigt snabbt att mitt ex var psykopat, så jag gjorde slut på relationen innan han kunde skada mig allt för mycket psykiskt och absolut inte fysiskt (även om det inte skulle vara osannolikt att det skulle inträffa längre fram). Problemet nu är att jag förlorat mitt hopp om hela manligheten, kanske mänskligheten. Om en människa är kapabel till att ljuga så mycket, att föreställa sig så kapitalt, ja då vet jag inte riktigt vem man kan lita på. Känns som om jag kommer att leva resten av livet ensam…

  17. Tänkte bara påpeka att jag inte är samma Sandra som Sandra C ovanför. Plus att tecknen på att någon är psykopat inte är jättesvåra att se, men i det samhälle som vi lever i där det är sånt fokus på tvåsamhet, så väljer man ofta att blunda. Jag vet att jag var nära att göra det, eftersom jag efter en längre tids singelskap äntligen skulle få känna mig ”som alla andra”. Men hellre ensam än med en psykopat.

  18. Spelar väl egentligen ingen roll om killen är psykopat eller något annat, mår man inte bra med honom ska man gå vidare, utan honom. Tvåsamhet är överreklamerat!

  19. …ååå inte ett ljud på 5veck , hela kroppen värker abstinensen är enorm..klättrar på väggarna, men jag måste.efter 2,5 år har han sugit ut allt, känner mig så använd..fysskt våld, kränknngar,allt blandat med lagom mycket sockersött… varmt, kallt ris ros…man bryts ner effektivt.unni läste högt ur din bok igår för min 14åring – mamma det är ju som om det vore du..jag grät… fy fan hur har jag hamnat i allt detta jo
    som du skriver genom en enorm passion,attraktion,manipulation
    och det faktum att man tror att de flesta människor
    inte är psykopater och när man fattat… ja då sitter man där livrädd, krossad…

  20. Åh, Liselott.. Känner igen mig så i det du skriver.. Jag har dock varit utan min plågoande i drygt ett år nu men vi var ett par i nästan 9!!! Det går bättre och bättre men den abstinens du beskriver kommer fortfarande då och då.. Hur har de kunnat HJÄRNTVÄTTA oss så att vi i bland längtar så vi går sönder??? Ofattbart.
    Jag läser också högt ur Unnis bok för mina döttrar. De är 17 och 19 år och de säger precis som din 14-åring.. ”mamma det handlar ju om XX!!”
    Vi måste klara det här.
    Jag måste fråga dig Unni. När tar abstinensen slut?
    Stor varm kram till er alla

  21. Liselott..
    Känner med dig eftersom jag är i samma situation. Hos mig har inte abstinenesen hunnit i fatt mig än.. Jag är fortfarande fylld av rädsla och ångest..Rädsla över att inte överleva eller att få abstinens. För mig tog det bara 2 veckor innan hans kontrollbehov blev för stort och han var tvungen att höra av sig. Kom ihåg att det är total avhållsamhet som gäller anars blir du aldrig fri ”drogen” ”giftet” PSYKOPATEN..
    Låt oss tänka på att våra döttrar (barn) behöver sin mamma.. Det hjälper mig i det här..
    Kram från mig till er..

  22. Ja, Lotta.. Barnen behöver oss och DET måste vi kämpa för. Så onödigt många år som de fått stå tillbaka pga PSYKOPATEN. Hur ska DE förstå när man själv inte gör det.
    Ja, Noll kontakt är det enda rätta. Jag bytte alla telenummer och har inte kontaktat honom på drygt ett år. Han har däremot ”råkat” komma förbi trots att han bor drygt 2 mil härifrån.. Nu skyller han på att han går och klipper sig strax intill min bostad… *suck*
    Håller han sig bara härifrån går det lättare… Hoppas jag slipper se honom någonsin mer i livet..
    Kram

  23. Du har gjort det rätta Gittan, bra jobbat. Jag längtar tills jag kan säga att det har gått ett år utan att jag haft någon kontakt. Som du säger, så länge dom håller sig undan och inte hör av sig så ska det gå.. Vi ska vara BRA FÖREBILDER för våra barn..
    Kram

  24. Helt otroligt. Allt stämmer in på mitt förhållande.
    I 3 år har jag försökt komma ifrån mitt ex. Mina vänner sa till mig flera ggr att han var en psykopat och jag visste innerst inne jag med att de hade rätt. Har ju läst så mycket om just detta. Han har gjort mig så illa både fysiskt men mest psykiskt. Att han är narkoman och kriminell gör inte saken bättre.
    Varje gång som jag velat avsluta så dröjer det inte mer än 3 veckor så hör han av sig igen. Jag klarar inte att stå emot. Dock berättade han att han nu fått diagnos psykopati/borderline, och då var det som en polett trillade ner. Jag har hela tiden sökt ngn sorts bekräftelse på ånger mot allt han gjort på mig men nu vet jag att jag inte kan få det i o m att han inte är kapabel att känna det. Nu ska jag bryta ALLT. Ingen mer kontakt. Jag ska klara det denna gången.

  25. Håller tummarna för dig Jenny. Om jag klarat det gör du det!
    Har du möjlighet att byta telenummer som jag gjorde är det en klar fördel. Det är nämligen inte lätt att stå emot att svara eller läsa sms om han hör av sig.. Jag vet.. :(
    Kämpa nu!
    Styrkekram från mig
    Gittan

  26. har läst era svar på mitt med. finns det ngn som vill prata på tel.Gittan du som kände lika dant!? man kan inte tjata sönder sina vanliga vänner de fattar inte…kommentarer typ var glad att du är av med honom etc.min advokat har skickat brev… så nu börjar det stora helvetet inför rättegången!!! är livrädd
    kram alla ni som vet vad som händer med en människa, när någon man älskar delar ut lagom portioner sockersöt kärlek varvat med beräknande iskyla..vi måste stötta varandra

  27. Mycket bra skriven artickel, man måste ha praktisk kunskap får att träffa så mitt i prick, alltså själv varit nära en Psykopat.
    Det finns kvinnliga psykopater, tro mig, de slår inte lika hårt som män men de är rena häxorna.
    En psykopat är expert på att manipulera och ta överta andras hjärnor och stackars de som låter sig luras.
    Trånande äldre män är lätta offer för yngre kvinnliga psykopater, med spelad ömmhet och förljuget sex får de offren att känna sig älskade.
    Det slutar med mannens ruin och nästa offer är redan utvalt.

  28. Men om man har gemensamma barn? Då kan man knappt bryta kontakten. Om han inte är fälld för nåt lär man knappast få enskild vårdnad heller. Suck.

  29. Jag har ett barn med en person och jag har kommit till insikten att han har psykopatiska drag. Jag kan inte klippa banden och bryta kontakten. Jag måste ha kontakt med han då vi har gemensam vårdnad.
    Tacksam om Du, Unni, har erfarenhet om hur man går vidare i detta fall.
    Tack för din öppenhet.
    mvh
    Katarina

  30. Det är på ett sett en pervers lättnad att läsa om så många andra i samma situation. Men man är väl i behov av stöötning som istort sett uteblir. De som eventuellt finns i början då man på allvar gör det slutliga brytningen av förhållandet med psykopaten antingen tröttnar eftersom det är en historia som alldrig får ett slut då man har gemensamma barn.Där man tvingas till kontakt av samhället som istället blir Psykopatens hantlangare och istället sköter våldet mot en. Han lyckas projesera sin sjuka sida på en självsom blir någon som är besvärlig när man försöker skydda sig själv och sitt barn. Som han igentligen hatar lika mycket som mig. Men inlindat när andra ser på är så söt fast endå det är många gånger så uppenbart även då men de är liksom förförda av honom. Andra även stora delar av ens familj och vänkräts blir så småningom hans lakejer och plötsligt är det jag som är ond. Vi försöker överleva här i helvetet alla mina försök till samarbete motarbetas jag blir hotad förföljd baktalad överenskommelser hålls inte. Flicka far mycket illa hos honom i mellan åt. Han är sexuellt gränslös. Han invardear henne vaje gång det gått så långt att hon skräckslagen vägrar åka vilket jag då lir anklagad för umgänges sabotage. Han dra r rättegångar han infiltrear såväl bup som sociala myndigheter. Det är helt absurt hur han lyckas få dem att skydda alla fakta i hans betende som finns att tillgå upprepade bevittnade våldsamhet. hur han i flera olika sammanhang berättat olika sakr som nu helt plötsligt aldrig sagts. Han leker med flickans liv och med mitt. En del av min familj har jag lyckats få tillbaka andra inte en del är rädda en del har infiltrerat sig begått egna övertädelser så att han har hållhakar. han underminerar och sår lögner sätter upp folk emot mig som även hotar mig fysiskt och med ord detta använder han sedan emot mig se en sådan dålig miljö det är runt henne. Hela tiden. År efter år. Jag umgås enbart med folk på annan ort nu mer talar om så lite som möjligt är beredd på att det mesta tar slut eftersom han hela tiden lever för att sabotera vårt liv. Hotar flickan då hon berättar anser soss att det är jag som påverkar henne negativt. Hans lögner blir sanningen och då jag värjer mig eller påvosar svad som igentligen händer eller försöker förklara sp blir jag den hemska mamman som har ont av att den stackars pappan bara vill vara pappa. Eller som han utrycker det. Min dotter har rätt till sin pappa.. och så lägger han huvudet lite på sned med tårfyllda ögon och ser lidande ut när hans blick möter familjerättens socchefen som han gjort till sin vän. Alla försvara honom och hör inte hur absurt det de själva säger låter. De ser inte hur deras egna ord gång på gång går emot varandra i alla deras utredningar som de anser är kompeten genomförda. Fast sanningen är att allt material som det har som talar för hans psykopatiska läggning och hur han utsätter oss det tar man inte med. Man bara stumtar i det. Man vägrar tala med flickans en del iidag vuxna syskonn som själva blivit utsatta av honom så väl av hans sexuella gränslöshet där anmälningar lagts ned. Att han försökt strypa en av döttrarna jag har tillochmed hans uttalande om det inspelat på band. JAG FÖRSÖKTE INTE STRYPA HENNE JAG TOG ETT STRYPTAG…JAG SLÄPPTE JU NÄR HON BÖRJADE GURGLA. Eller hur han bemöter mig när jag ifrågasätter hur han kan ta våran flicka till sin egen mamma som han inte bar för mig utan för fler myndigheter däribland soc verksamheter detaljerat brättat hur hon utsatt honom för sexuella övergepp under hela hans uppväxt. de kan skriva om den idiella stöd grupp där han varit medverkande i . Och nu säger man att han har kommit över det nu ochkan därför lämna vår dotter till henne. Det är helt totalt sjukt.mm Det har gått så långt att jag inte längre arbetar har inga pengar vår försörjning är långt under existens minimum. Någon hjälp med försörjning får jag inte. Myndighetrna kräver att jag hela tiden rättar mig efter allt det vill att jag ska gå med flickan till möten med dem dekan ringa kvällar titidgare till min erbetsplats följde efter oss på semester då jag lyckats ordna fem dagar på ett läger för mig och barnen. Då åkte det med och utredde där fast det sedan tog nästan ett år tills det var klart. Idag har han efter senaste iMan anklagar mig och hotar med fosterhem om vi inte samarbetar och samtidigt har han dragit mig i rättsprocess i två år där han vill ha hela vårdnanden och att jag knappt ska få träffa henne. Att hon bott med migi hela sitt liv att han överhuvudtaget inte brydde sig om henne då vi bodde ihop. Att han ingen förståelse för henne ochhennes behov. Att han är en ad han säger ”föredetta” missbrukare vilket inte är sant jag har sett honom och hans umgänge är missbrukarens fram och tillbaka. Att han har ett social kontrakt på lägenhet i en segregerad miljö där man i vår stad placerat alla tunga missbrukare. Att det är en halvtimmas väg med bil för att komma till skolan istort sett inga bussförbindelser inga kompisar. Att hon är rädd för att gå ut där. Och det faktum att han ensam som tillcohme i det korta stunder han arvbetar innan han på olika sätt gjort bort sig är arbetslös suger ut vad ahan kan av människor arbetsgivare terapefter som han byter hela tiden när det skrivit något intyg om hur fin han är hur synd det är om honom och hur han saknar sin dotter. Som han träffar som han hade varannan helg men som han är så djävlig emot han måste först binda upp henne sedan krossa henne gågng på gång. Idag har han umgänge endast intremisitiskt med kontakt persson närvarande tre timmar i veckan. Det har varit oerhört svårt att få med flickan i perioder hon har varit skräckslagen. fram och tillbaka sedan
    Men detta finns inte någonstans i socialens rapporter trots att kontakt perssonen varit med. En kontakpersson som förövrigt är så gränslös hon lämnar flikan där går ut och röker hela tiden han bjuder henne påmiddagar varje gång. Komntaktperssonen har med sig presenter till hans andra barnbarn som de iblan hälsarpå. Hon är en del i hans familj de byter recept. Hon tittar på tv och skickar iväg vår flicka med hans missbrukande son medans han själv lagar mat. Detta på tre timmars umgänge. Han får utrymme att påverka och hota flickan och skicka med budskap om vad han snart ska göra mot mig eller med henne. Detta tar alldrig slut någonsin. Jag kan inte flytta jag kan inte kapa banden jag har försökt men får hela samället emot mig och riskerna för flickan ökar att han ska få henne istället. FY FAN detta är ett helvete och då hon mår dåligt när han varit intensiv så lägger man det på mig. Man kan lldrig vinna mot en psykopat Tillslut är man ensam totalt och mår skit över vad ens barn måste gåigenom samtidigt som man ser hur hon själv börjar försvara honom minimiera vad han gör försöker lösa sin belägenhet. Hon har tillochmed slutat säga mamma hjälp mig varför gör du ingenting. Hon är sju år när hon är tonåring kommer hon att balla ur men då kommer det att vara mitt fel. Ensanstående mamma ni vet som bara vill ha barnen själv……Fy fan för vårt samhälle jag har ingen tiltro kvar…ingenting.

  31. I fyra år levde jag tillsammans med en man som troligtvis hade en kombination av ADHD och psykosocial beteendestörning. Själv hade jag redan sedan innan djupa själsliga sår från övergrepp och utvecklat visst borderlinelidande och försvar (skuld, skam, ”att försvinna”, självdestruktivitet och tillitsproblem). Efter detta blev allting kaotiskt för mig och jag åkte ut och in på psyket men ingen tycktes riktigt begripa vad det var som gjorde att jag mådde dåligt. Jag tog på mig det mesta av mina trauman på mig själv, hittade ursäkter och förståelse för honom så att jag inte skulle vara ”offer”. Mina relationer blev kaotiska. Jag hade väldigt svårt att känna tillit och är rädd för närhet samtidigt som jag behöver den (som alla andra). Det var svårt för de killar jag träffade att förstå min ångest och jag kunde inte förklara det. Under den här tiden (vill jag påpeka) hade jag inga som helst problem med empati eller att sätta mig in i andra människors situationer. Det var däremot frustrerande att ingen förstod och jag förklarade och förklarade, grät och förklarade mer… ganska galet och hysteriskt och säkert jättejobbigt för andra. Nu har jag hittat en bra psykolog, har mognat mycket och arbetar på att älska mig själv och stilla kaos i mitt inre. Detta var borderlinesymptom. Jag har aldrig fått diagnosen men vet att jag tidigare antagligen skulle ha uppfyllt kriterierna.

    Min vädjan är att läsa på innan ni stigmatiserar människor med borderlineproblem. Det ligger inte något speciellt barbariskt i den diagnosen som säger att man automatiskt är en hemsk, manipulativ och utnyttjande människa. Människor är individer och olika individer beter sig olika och handskas olika med sina skador de fått av livet. Blanda inte ihop begreppen är ni snälla! Antisocial personlighetsstörning är en HELT annan sak. Det finns även andra diagnoser.

    Vänligen M

    Förövrigt vill jag tacka för fina inlägg av Unni. Jag gillar dina böcker.

  32. Oj. Såg att det smög sig in ett faktafel.. Antisocial personlighetsstörning menade jag naturligtvis i inledningen och ingenting annat. Vet inte vad jag fick det där andra ifrån. Märkligt hopkok. ;)

  33. Hej

    Jag är också i stort behov hitta förhållningssätt t psykopat som jag har gemensamt barn med. Manipulationerna är så utstuderade elaka etc

    Metoder =

    1. åka slå ner o sjäv bli straffad??? (=dvs han lyckas bryta mer mig)

    2.flytta (utmattad o hur ska d gå till…..mina vänner, syskonen , mitt liv..)

    3. överlåta hela vårdnaden på Psykopaten -ger mig ångset- men av trötthet så blir d mer o mer lockande lösning??? då tappar han grepp om mig delvis

    4 ?

    5 ?

    Är det nån som klarat sånt här

    HUR? HJÄLP!?!

  34. Vad kan man säga!!!
    Ibland tänker jag på detta med att bli manipulerad. Jag vet att jag blir manipulerad. Att han är en spindel som har fångat mig i sitt nät och observerar mig medan jag dör. Läskigt på alla sätt. Rationellt vet jag vad han håller på med och att han år jätte bra på att ”uppdatera mig” Han ringer och säger att han saknar mig, skickar meddelande och är rar samtidigt är han jätte ambivalent. Jag vet, är medveten av alla dessa manipulerande omständigheter. Samtidigt tänker jag på att hur kan man vara så duktig eftersom han kan komma in i mitt hjärna och styra mig emotionellt.
    Jag skäms för det att jag har varit svag, det patetiska i det hela att jag är inte svag annars. Han är någon som ingenting har att ge mig. Han kan inte, han vet inte hur man gör, han kopierar känslor som han inte förstår.Han vet vad man kan gör för att få sex t ex det enda de här killarna efträvar efter. Jag kan tänka mig att många av de här killar/tjejerna fungerar på så sätt att de har en bank med olika personer som ger näring till deras disfunktionella känsloliv och vi går med på detta. Jag har alltid avskytt manipulerande individer. Jag hade en klasskamrat i hemlandet, en tjej vi var 9 år, extremt manipulerande och hon kunde inte komma åt mig, jag stod på mig tills vi blev vuxna och jag känner mig stolt över det, men med den här killen har det blivit så att det har tagit flera år och jag har varit så involverad i detta att hela mitt liv har stått upp och ned. Till sist upptäckte jag hur saker och ting egentligen var.Jag har förlorat tid men nu är jag stark och precis som alla ovanför skrivna insändare. Ge inte upp!!! Noll kontakt!! Du kommer aldrig att få varken kärlek, omtanke etc av en psykopat. Reptil hjärnan hos de fungerar bra men den delen i hjärnan som står för kärlek och sunda emotionella känslor den delen finns inte. Vi säger på mitt språk att man inte kan få päron från en alm. Så stå på er och kämpa..jag är nästan fri. Man ska inte behöva ge det så lång tid. En man som inte är snäll kommer aldrig att bli det och de här typerna är sjuka helt enkelt.
    PS: jag är glad eftersom jag vet vad jag måste göra och att inte är mitt fel. Lycka till

    1. Tack, Roxalana! Exakt så är det. Psykopaten är en vampyr som livnär sig på andras känslor, det är därför han är så skicklig på att dupera folk, han överlever inte annars. Men offren överlever bara om de håller sig borta från hans sjukliga inflytande. Grattis till dig som är så smart och stark! Kräm i massor från Bunni

  35. Hej, bra att vi delar med oss tillvarandra. Jag har äntligen släppt mina egna försvar och förnekanden. Kunskap är makt. Bryter idag förbindelsen. Han försökte döda mig! Strypa, kväva, avsparkade revben, punkterad lunga, vatten i lungsäcken.Sjukhus. Psykisk terror på utstuderad toppnivå.Kniv mot strupen när han slängt mig i golvet. Under 5 år, så har jag försökt att bryta, insåg fort att ngt. var mycket fel, hjälpte inte. Jag snärjdes in i de sliskiga garnen ändock. Var sårbar efter ett dödsfall i min familj, när vi träffades.Kämpat emot hela tiden. Självkränkningen av att vara kvar i ett helvete och hoppas på en förändring har varit vidrig. Passion ständigt varvad med iskyla, lögner och svek, har tagit på krafterna.Projiceringarna har varit ständigt återkommande. Han ville att jag skulle be om ursäkt för ngt. som han själv anstiftat i såväl ord som handling. Rättegången har ännu inte varit, hoppas att den dröjer. Orkar inte nu. Rädd för att i rättegången drabbas av ytterligare lögner och förtal. Vissa av oss dör på vägen i kampen mot dessa känslokalla, ondskefulla ind.så straff bör de drabbas av, även om de inte lär sig ngt. av ev. påföljd. I det här fallet rör det sig om en sk.”mycket bildad” person, vilket gör att omgivningen lättare duperas, och vill sola sig i glansen av hans intellekt och begåvning. Vissa blundar fastän de vet, dessutom. Nu önskar jag bara att jag kan mobilisera kraft att skapa en underbar framtid, och klarar av rättegången.

  36. Hej alla!

    Har lyckats bli av med min psykopat ”tror jag”, han är borta ur mitt liv sen 2 år tillbaka.

    Det var jag som bröt kontakten, la på luren och valde att aldrig svara på hans samtal någonsin igen, efter 3 månader spökande så byttade jag tel.nr till hemligt!
    Berättade för mina nära o kära ”skäms fortfarande över att jag hamnade där” han gav upp med o komma o hälsa på o knacka på min dörr efter att min Far hotade honom, då insåg jag att det stämmer det där att dem ger sig på dem svaga eller svag skall jag nog inte kalla mig för jag e riktigt tuffing:) som har vågat lämna skärpet.
    Menar bara att det krävdes min far som bad honom fara åt skogen, det va det som krävdes för o bli av med hans knackande/besök mitt i natten.

    Det jag undrar över är; fast det har gått två år sen dess, fortfarande har jag ångest, svårt o andas ibland, ser saker framför mig som han gjorde. Är jag i stan tittar jag alltid efter/om mig;(

    När kommer detta sluta? När kan jag bara bli kvitt av med honom för alltid?

    Tåänker på er alla/ Lilly

    1. Lilly – det FÅR ta tid. Det är som när en sjö ska renas från alla gifter, allt försvinner inte på bara ett par år. Men det blir stadigt bättre, din reningsprocess fortsätter tills du en dag upptäcker att du t o m kan förlåta :)

  37. Jag känner igen mig så väl… Det har gått sex månader sen jag lämnade honom efter att han faktiskt erkände att han varit otrogen. Vi var sambo och jag ville inte se, och manipulerades till att tro att jag blivit svartsjuk.. Fast jag sett med egna ögon i hans mobil och på mejlen att han träffade bl.a. Sitt ex och gamla KK under hela vår tid tillsammans. Om jag konfronterade blev han arg på mig och jag fick dåligt samvete och trodde till slut att jag bara inbillade mig. Jag blev så liten. Vi gick tillsammans till hans terapeut men han ljög även för henne.
    Han hör av sig än idag och gör mig instabil, fortsätter såra mig, stöter dolkar i mitt hjärta… ändå är jag beroende av hans sms. Men jag undrar när ska han ge upp ochnär ska jag släppa taget? När ska jag sluta älta allt han gjort, alla lögner och hans svek, alla kränkningar?

  38. Jag blev starkt berörd över det jag läste. Jag har inte förrän nu, efteråt, förstått att han var psykotisk. Jag kände mig hela tiden olycklig, kränkt och samtidigt rädd, fruktansvärt rädd. Jag visste inte hur jag skulle komma därifrån. Det var ju det enda jag ville. jag orkade inte med, som jag har fått lära mig idag att säga av min psykolog, alla sexuella övergrepp. Men vad skulle jag göra? Vem skulle jag prata med? Jag sa ju till alla att allt va bra. Jag skämdes. Det är några år sedan jag lyckades ta mig därifrån. Idag lever han med en annan kvinna. Idag har jag börjat bearbeta allt han gjorde. Tack.

  39. Men nu…när jag börjat prata om det…. det har gått två år….jag känner mig ofta ångestfylld…ont i magen….det är jobbigt..och jag är rädd…rädd att han ska få veta att jag har börjat prata om det. Men samtidigt känner jag att jag måste…men det är så jobbigt.

    1. Du måste prata om det, älta och välta tills du själv lessnar på att ha honom i ditt huvud. Tyck synd om hans nya tjej!

  40. Tack Unni. Ja, jag tycker synd om hans nya tjej men känner samtidigt att jag inte ”bryr mig” om det. Jag var hos min psykolog i onsdags. Hon rättade mig när jag sa att jag har svårt att prata om dom ”intima” grejerna du vet. Hon sa att jag inte kan kalla det intimt, för då är ju båda två med på det utan det heter ”Sexuella Övergrepp”. Känns så jobbigt…..även att skriva om det. Tack för att du tog dig tid att svara…. det värmar. Kram

  41. Tungt det är. Allt han har gjort har rivit upp gammal skit. Vad är oddsen för att råka ut för två psykopater under en livstid? har börjat blogga…om min uppväxt med en morsa som var psykotisk….och om den ”nye” psykopaten jag har lyckats befria mig ifrån. Fasen va tungt det är….men det känns bättre efteråt. Kram

  42. Jag är rädd. Rädd för att ska få veta att jag har börjat prata om allt. Känner att jag behöver det. men rädslan finns det. jag får ont i magen. För vi lovade varandra att allt som hänt mellan oss två för alltid skulle stanna mellan oss. Jag lovade ju honom det. Men jag har brutit löftet. Och nu är jag rädd.

  43. Hej!
    Hittade denna sida efter att hoplösheten komma krypande i hela kroppen. Levt med en psykopat i elva år och skild i 5 år, men ändå inte fri från honom. Inte att jag vill ha tillbaka honom jag lämnade honom, men att han inte släpper taget om mig. Just nu har jag inte sett min son på 10 veckor, mitt hjärta blöder varje dag. Lögner manupilationer, elakheter, allt för att kränka och förstöra mitt liv. I början efter skilsmässan gick jag i tron att nu kan det inte bli värre, men det blev det. Det tog mig 6 år innan jag vågade ta beslutet att lämna honom. Tre år innan jag kunde sluta vara vidrigt rädd för honom. Idag har han mina barn i sitt våld, rättsystemet är så klent och katastrof så att det bara inte finns. Sitter här ensam och massor med känslor rasar i min kropp tårarna bränner bakom ögonlocken och jag förstår inte hur man kan kränka, spotta och såra vara elak mot sina barn, bara för att komma åt mig. Men mitt ex har inga känslor eller förståelse alla andra har bara fel. Idag kan jag se hur han strategiskt går tillväga, han har en ny relation och han har isolerat henne från mig som han gjorde mot mig och hans tidigare ex. Han fick mig att avsky henne, idag förstår jag inte varför. Jo kanske, ville att vi skulle bli en familj med allt det innebar. Längs vägen lyckades jag gå in i väggen, på vägen tillbaka stod han och spottade på mig och talade om vilken sopa jag var som kraschlandade. Men min stora sorg är att hur lyckas jag rädda mina barn vad kommer att hända med de. Min dotter snart femton mår jättedåligt och känner att jag inte räcker till. Energin går åt att stänga dörren till honom. Mina tankar går varje sekund till min son elva år hur mår han vad känner han.
    Jag önskar mig ett liv för mig och mina barn där vi kan leva utan oro ångest rädsla och utan att känna skuld eller att det är oss det är fel på…finns det

  44. Om du visste hur många gånger jag läst den här texten och hur mycket den hjälpt mig när jag vacklat… Tack för att du finns, och tack för att du skriver…

  45. Blir bestört av många anledningar när jag läser det här!! Det Susanne skriver är en självbiografi av henne själv. Det är väl det som kallas psykopat? Jag lever med hennes x tillsammans med deras gemensamma son. Han är en underbar 11 åring som en dag vägrade åka till sin mamma. Efter mkt lirkande och lockande fick vi fram att han var trött på mammas lögner, svek och allt hon berättat om pappa som han upptäckt inte stämde. Efter att ha rådfrågat soc osv följde vi deras råd : låt pojken få stanna och ge honom lugn och ro. Så blev det i tron om att det skulle ”gå över”. Men nej, nu ett halvår senare är läget det samma. Han vägrar åka till mamma, svarar inte ens i telefonen. Tro mig, jag försöker be honom skicka ett sms och berätta hur han har det och vad han gör. Nix! Total vägrar! Jag har själv barn och tror jag gått under om min älskade grabb gjort så. Samtidigt hade jag nog börjat fundera över vad jag gjort för fel… Det är här problemet kommer. När man hela tiden skuldbelägger ALLA andra, det är fel på soc, BUP, familjerätten, skolan, kurator you name it! Hela universum gör fel men en person gör rätt??? Nej så är det givetvis inte. Men sjuka människor ser inte det, de lever i sin fantasivärld där dom själva gör allt rätt och vägrar se bristerna hos Sig själva. Jag gjorde själv Valet att stänga hans x utanför vårt liv eftersom jag tidigt märkte att det inte stod rätt till. Oavsett har hon klampat på mer än vad som är rimligt. Dessutom är mina barn livrädda för henne efter opassande uppförande inför barnen. Alla ni som har ett helvete lider jag med. Jag vet ni är många och jag önskar att ni alla kan ta Er ur eländet. Men att framställa en fullt normal familjefar som ett monster är under all kritik. Rättsystemet i Sverige har gjort vad dom kan och bör. De har lyssnat på en pojke som är 11 år och som vill ha lugn och ro och leva ett ”normalt” liv. Sen önskar jag att det funnits insatser som kunde stöttar mamma och sonens resa att hitta tillbaka till deras relation. För barn behöver både mamma och pappa!!! Jag bär med mig ngr kloka ord en psykolog sa til mig: De här sjuka personerna har som en Barbapappa arm som är väldigt lång och grabbar ett hårt tag, den släpper aldrig. Bara nästlar sig längre och längre in. Det är som kardborrar, hur mkt man än blåser på dem trillar de inte av, de bara flyttar sig lite. Det är så sant!! Så är det att leva med en sjuk människa som är bitter och inte kan inse….

  46. Du kan aldrig lyckas med en störd kall tom och illvillig personlighet bad du än gör vad du än älskar vill åtrår satsar kämpar förklarar skriker gråter försöker med.Den dagen som man inser jag har mött en psykopat inte en stor kärlek själsfrände,vän eller med människa då börjar vägen ut.Och som du skriver man kan bli lämnad före innan man går.Men greppet vill aldrig en psykopat som denne satt om ens hjärta kropp och själ att det sjuka kalla greppet ska släppa.Därför gäller bara nollkontakt och att aldrig nappa triggas igång eller någonsin tro att det finns ett hjärta där bakom allt.För det gör det inte och det är så otroligt vidrigt att inse men det som kan göra att allt hopp släpper.Det jobbet man gör för att tillfriskna ifrån effekterna gagnar en själv för reste av livet och de relationer som man har eller kan söka för att leva i ett helt liv och ett bra liv.Utan en störd och illvillig personlighet som förgör en och förstör allt vackert fint och kärleksfullt.En smärtsam resa att möta men vägen går framåt om man vet vad som gäller för att kunna göra den vägen stark och målmedveten ut ur greppet.

  47. nej…….Jag ville ju missa det här inlägget. Hade det inte varit för att jag sett att någon kommenterat här hade jag aldrig läst den här bloggen.
    Att lämna en psykopat. Jodå, det har vi gjort, jag och mina hjärnspöken. Har spökena tystnat? Nepp. År har gått, många år till och med och jag funderar fortfarande på om jag någonsin kommer bli människa igen.
    Det är dock en klockren beskrivning du ger Unni….

  48. Angående det Susanne Brandeby skriver så blir jag helt bestört. Jag lever sen ett par år tillbaka med hennes X Glenn och hennes son (sen 7 mån är han hos oss på heltid). Det Susanne skriver är en självbiografi men det förstår hon inte eftersom hon är psykopaten. Hon har inga brister, gör inga fel och ska ha allt på sitt sätt. Det tog mig inte många veckor innan jag förstod att något inte stämde med Susanne. Jag valde helt och hållet själv att inte ha kontakt med henne. Insåg att det aldrig skulle fungera och att det var en ”märklig” människa. Men enligt henne är det ju Glenn som manipulerat mig till det beslutet. Jag är vuxen nog att göra mina egna val här i livet vill jag tillägga.

    När Glenns äldsta dotter (som Susanne inte är mamma till) satt ner med mig en kväll och berättade om hur Susanne behandlat henne när de levde under samma tak under flera år brände tårarna i ögonen på mig. Hemska människa att utsätta ett barn för psykisk misshandel. Hur kan man? Men givetvis berodde det inte på Susanne utan på Glenn. Susanne är som vanligt oskyldig till allt. Men ”lilla tösen” som idag är 20 år lider fortfarande av misshandeln.

    Att hennes kloka son på 11 år en dag skulle sätta ner foten och säga NU RÄCKER DET!! trodde jag aldrig. För en mamma är en mamma… Men han fick tydligen nog. Jag är så trött på mammas lögner och svek, nu har jag förstått att all skit hon berättat om pappa inte stämmer. Det var hans förklaring till att bryta upp.
    Först trodde jag så klart det var för en period och att det skulle ”lägga sig” men veckorna gick…. Tro mig, jag har försökt vid åtskilliga tillfällen att få honom svara på sms, prata med sin mamma i telefon men NEJ, det går inte!!!! Susanne har anmält oss till soc åtskilliga tillfällen, vi har blivit polisanmälda osv osv. Allt resulterar i samma beslut, det finns inga brister i vårt hem!!!!!!!! Susanne har dragit sitt fall i tingsrätten, familjerätten you name it, överallt! När fan ska hon lägga ner? Hur kan man leva och få energi av att jävlas med andra? Hur frisk är man då? Det går inte många perioder utan att Susanne driver något, hon ska alltid ha en process igång. Hade Susanne skaffat sig ett liv, lämnat oss ifred och lagt sin energi på att bygga upp relationen med sin son igen kanske alla kunde fått en bättre tillvaro. Kanske är det dags att fundera över sina egna brister och varför sonen inte vill ha kontakt med mamma längre?! Barn behöver både sin mamma och sin pappa!!!

    Jag har själv två barn(som dessutom är livrädda för Susanne) och hade varit förkrossad om mina barn valt bort mig. Samtidigt hade jag nog börjat fundera över hur det kunde bli så. Inte kan alla människor i universum vara blåsta, rättssystemet totalt platt, soc utredningar felaktiga, familjerättens råd totalt meningslösa osv osv???? Kan det verkligen bara finnas en person som är korrekt, alltså Susanne Brandeby? Nä, tveksamt va?

    Så till slut, alla ni som lever med psykopater ta er ur skiten! Ingen förtjänar det! Ni är värda bättre. Men jag vill leva mitt liv med Glenn tillsammans med hans barn och mina barn. Däremot valde jag inte att ha en psykopat i hälarna som vill göra vårt liv till ett helvete…. Men börjar tveka att hon någonsin lägger ner. Att Susanne vill ha kontakt med sin son har jag all respekt för men där har hon ett hårt jobb framför sig. Hon måste nog möta grabben på hans villkor inte hennes.
    Tror ingen kan ana vad hon utsätter oss och barnen för genom denna korta berättelse. Men någonstans tror jag hennes liv är ganska torftigt, få vänner, ovän med flera nära och kära i familjen, svårt att ha ett längre förhållande och arbete. Inte fan kan ett sånt liv va kul? Inte konstigt hon är avis på vårt välfungerande liv och vill paja det….
    Kämpa på alla ni som lever med sjuka människor i er närhet!!

    1. Linda, det låter som en hemsk soppa. Utan att känna till det specifika fallet med er vill jag helhjärtat bekräfta att det även finns kvinnliga psykopater, och de är verkligen inte heller att leka med.

  49. Varför skall livet vara enkelt?

    Det kan hända vem som hellst! Den som har förmågan fösrsöker så klart utnyttja den som sårbar är…

    Leroy

  50. Tack Unni för att du skriver att det inte är könsbundet….

    9 och en halv vecka kan lätt bli 7 år…

    Leroy

  51. Tack för denna text! Nu vet jag vad jag måste göra, vilket jobb jag har framför mig men nu ska foten ner och den ska inte rubbas! Nån som vet hur processen går till och vad man kommer möta för gärna kontakta mig

  52. Vad enkelt det verkar vara för er att klassa er motpart för psykopat
    Och vad ni verkar jubla åt möjligheten att utsätta någon ni levt med för den tortyr som ni benämnt ”nollkontakt”
    Hur reagerar en icke psykopat på detta?
    Finns det ett ”friskt” sätt att reagera på nollkontakt?
    Efter att ha undrat i 3 månader vad som hände med min kärlek i livet kom jag i kontakt med detta begrepp.
    Efter att bönat, bett, försökt att få prata med och få till stånd ett vuxet, värdigt avslut…
    Så inser jag att jag blivit utsatt för nollkontakt
    Är jag en psykopat?
    Definitionsmässigt borde jag vid detta laget, 4 månader efter att ha blivit utvingad hemifrån, utan att förstå varför , ha tappat intresset , för det som var mitt livs kärlek.
    Men det jag har är frågorna jag aldrig kommer få svar på.
    För att det är så enkelt att finna fog för alla diagnoser man vill ställa, på nätet
    Och kvar efter alla generaliserande råd,finns en ökande skara ”psykopater”
    Och känslorna som ställer frågor som aldrig får svar
    Dagens bild av ansvarslöshet som den yttersta styrkan, är det idealet vi söker?
    Stå för ert beslut, ta ansvar för vad ni gör och sluta ta den lätta vägen för att i processen krossa ”några få ägg”…
    För räcker det inte med en enda förstörd människas liv för att ifrågasätta era generaliserande råd?
    Vad hade mitt barn som älskade min sambo gjort, för att utsättas för nollkontakt?
    Som levt med henne i halva sitt liv
    Hur skulle ni förklara för en 12 åring vad nollkontakt är och syftet bakom det?
    Kunskap är makt brukar det sägas…
    Ansvarslöshet är möjligheten att missbruka den makten…

  53. Narcissim/Psykopater kan gå hur långt som helst så egoistiska och ser människor som saker även att ge sig på sina egna barn.

    De går inte se sig själv och sina handlingar, det är en personlighetsstörning, inprogrammerad i hjärnan ser världen och människor på ett helt annat sätt.

    De tar år att ändra på det beteendet 3-5 år med proffesionell hjälp,
    psykoterapi.
    Men den störde personen förstår inte att den behöver vård när den anser sig vara felfri hur illa de än ser ut runt omkring.

    Jag lärt mig om störningen och levt med en narcissist 7 månader som fått mig att må skit. Har prövat att hjälpa denna personen med att träffa hennes psykolog som jag förklarade situation om för som skulle vara till hjälp för att denna person skulle få ett bättre liv och kontakt med sina barn och bearbeta sin störning.

    Men de slutade med att hon manipulerade sin psykolog som tillslut inte tyckte det stämde överens med henne för dessa människor har en riktig bra yta att vara positiva och charmerande.

    Det har varit mycket fram och tillbaka och tillslut bestämde jag mig för att lämna relationen då jag inte såg någon annan utväg.

    De ända jag ville va att hon skulle få de bra, som jag har lagt ner tid och stöttat som inte uppskattas. När man förklara hur man känner, mår och tänker används de bara mot dig för psykopaten ska få ännu mer överläge.

    Jag fick stå emot hela tiden och hon prövade allt, men när hon insåg att jag tog avstånd från henne och avvisade ville hon hämnas på olika psykiska sätt och verbalt. Motbjudande sjukt beteende.

    Vid ett tillfällerovocerade hon fram ett gräl som saknade en riktig grund. Blev attackerad fysiskt och hotfullt när jag skulle sova lugnt försökte jag lugna ner henne men så jag fick försvara mig och hålla fast henne som sedan slutade med att jag fick slag i ansiktet.

    Jag fick reda på dagen efter att hon gått till sin psykolog hon förvrängt händelsen och checkat in på kvinnamisshandelhem och skulle blanda in polisen när vi samtalade på telefon.

    Personen kan inte se sitt eget uppförande och förklara bara som att de är de andra de är fel på pub, familjerätten, psykolog människor som försöker hjälpa ALLA ALLA ALLA!

    Den störde slutar sedan upp ensam och må dåligt med en tomhet inom sig och detta är tragiskt att de ska vara så de är en person som lider av en personlighets störning som skadar andra människor och sig själv också utan att förstå det.

    Egentligen så kan inte den narcisstiske personen inte rå för sitt beteende som fick en störning som den inte förtjänar och inte heller människor i omgivningen som bli utsatta inte heller förtjänar.

    Hur ska man göra, de går inte göra nått

  54. Finns det nån kvar på denna sida..lämnat idag,han hotar med allt möjligt,jag ör så rädd och hela kroppen skävlar. Ligger brevid min mamma och tittar ut…tror han kommer hela tiden,lyssnar efter ljud.Han bad mig flytta och jag tog tillfälle i akt. Det skulle jag aldrig gjort.verkligen så rädd så jag kräks. Han psykiskt misshandlar mig,han har format mig,han bröt ner mig o stöp om mig i hans form,han känner mig,han som skapat mig..helt vilse och rädd. Behöver rråd,stöd…någon?

    1. ring kriscentrum för kvinnor i sthlm, eller en kvinnojour! KRAM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

  55. Jag vet ej om min pojkvän är empatistörd.

    Jag är djupt chockerad av de 3 senaste veckorna. Vi har varit ihop i 10 mån o sista tiden bott ihop i hans hemland. Den sista dagen innan jag skulle åka hem (för 3 veckor sen) o vara i Sverige 2 månader, så gjorde han ett sexuellt övergrepp på mig. Två ggr efter det bröt jag ihop 2 ggr och frågade om han trodde vi kunde forsätta och sa att vi verkligen har problem. Han var oempatisk o ville inte trösta mig när jag bad om det. På kvällen försonades vi dock, han var gullig (o vi hade sex, inte det jag helst önskade då men,,). Efter det åker jag hem till Sverige, efter 3 dagar ligger jag vaken en natt o funderar på vad han egentligen hade gjort. Ringer en kvinnojourslinje och försöker berätta om övergreppet. Dagen därpå tar jag upp med honom per telefon varför han ville ha sex med mig när han såg jag var rädd. Han lyssnar o är (tror jag då) förstående. Senare på kvällen när vi brukar pratas vid, hoppas jag på att han ska ringa el smsa. Då får jag istället 4 porrbilder med våldsamt inslag och text där han skriver; detta är sex jag gillar, hoppas du kan ”lära” dig att uppskatta mm.) Jag får en EXTEM chock. Svarar ej på ett dygn o sen när vi pratar är jag mkt arg. Vi resonerar fram o tillbaka och jag är ganska otrevlig. Dan därpå pratar vi bara kort, jag säger att jag saknar honom o ber om ursäkt var otrevlig kvällen innan. På natten kommer enorm saknad efter honom och jag skriver ett kärleksfullt mejl och han svarar lika kärleksfullt. Dan därpå pratar vi och upptar förhållandet o våra drömmar o planer.

    Dan därpå har jag ett terapisamtal på Kriscentrum jag sökte veckan dessförinnan..

    Där säger psykologen att han kan va sexmissbrukare o empatistörd. Jag vill inte tro det riktigt. Ringer honom på kvällen o tar upp det o han blir mest irriterad. Han säger bland annat att om jag ska vbli hans fru så får jag på med på sånt han vill. (Ganska skrämmande,,).

    Efter ett dygn så mejlar jag honom o frågar igen varför han, som han sa ”såg att jag ej ville ha sex” men genomförde ändå. Frågar varför han vill göra så mot den jag säger sig älska. Han skriver tillbaka kvällen därpå att det låter som jag beskriver en våldtäckt. Säger att han är ledsen men kanske inte förstod att det(sexet) skadade mig etc. Morgon efter skriver jag att jag saknar honom, det är sant, vi har varit enormt nära varandra under lång tid o haft det till stor del bra ihop. Han svarar ej förrens nästa dag att han inte vet vad han ska tro (av mina olika känslolägen antagligen). Jag skriver tillbaka att vi kan ta en vilopaus en vecka och han håller med. Nu har den veckan gått och efter ytterligare ett terapisamtal o massa läsande om psykopati så vill jag göra slut. Ont i magen av ångest sen igår. Imorse inledde han smskontakt igen (efter den tysta veckan) o sa han ville komma hit en vecka i juli. Jag svarade att jag tyckte vi skulle prata först o att jag inte var så glad,, Då skrev han, förvånande ng, att han ändå behövde semester o att vi kunde ses då om vi ville. Jag sa ok, ja självklart (lite överilat).

    Vet inte ut eller in. Det här har varit en fantastisk kärlekshistoria. Han friade till mig efter 2-3 mån o vi har haft enormt mkt kul. Första ggn jag reagerade på att ngt var konstigt var efter ca 2 månader (distansrel då vi sågs en vecka per månad i början av relationen.) då jag spontant sa ”inte just nu” när han ville ha sex en gång. Då sa han ”det känns konstigt när du säger så”. Jag fick en chock. Han ville alltså inte jag skulle säga nej. Detta skapade en ständig slags rädsla generellt hos mig. När som helst kunde ju han initiera sex o om jag ej då ville det så skulle det kunna bli stora uppbrott. En gång gjorde han slut när jag inte ville exponera en del av min kropp för honom. En annan gång frös han mig ute 3 dar för en liknande detalj.

    Ge gärna gensvar. TACK.

  56. Tilläg till min berättalese ovan: I mejlet där jag frågade varör han ville ha sex när han såg ej jag ville, sa jag även att jag varit förstörd av det de två senaste veckorna. Han i sin tur avslutade sitt svar med att han aldrig ville bli anklagad för detta (övergreppet, vilket han beskrev som en våldtäckt) igen.

  57. Jag har ett motsatt problem. Han stal mitt jobb och lämnade mig tom och utsugen – och sen nonchalerar han mig totalt, nu när han parasiterat klart.
    Jag var ihop med en annan psykopat tidigare, en kvinnomisshandlare. Han saboterade en del för mig men slog mig aldrig även om smockor och skallat ansikte hängde på en skör tråd, så slapp jag det. Han var omöjlig att bli av med men tillslut kom jag på hur jag skulle göra. Jag skulle distansera mig från honom i sängen!!! Dvs lägga mig långt ifrån honom med ryggen mot honom. Det hjälpte. Han sökte sig snart till en annan kvinna och när han väl gjort det tog det inte så lång tid innan han kunde släppa mig.

    Den här sista relationen har jag skrivit om, han som nonchalerar mig. Har länkat till ett blogginlägg Unni skrivit. Den här psykopaten stal mitt jobb och sen har han totalt nonchalerat mig. Stängt av mig från Facebook etc. Det lustiga var att han behöll våra gemensamma bankkonton. Jag kunde alltså se hans ekonomi! Se att han söp och spelade! Nu har jag klippt den kontakten. Saken är den att jag tror han behöll den kontakten/insyn i varandras konton; medvetet! Han ville ha kontroll över MITT liv och se vad JAG gjorde. Så även om han isolerade mig – så ville han ha kontroll och insyn i mitt liv.

    Nu känns det som att jag är totalt ensam. Och jag tänker på honom hela tiden. Han nonchalerar mig – och jag vet att jag ska vara glad för det. Här har jag skrivit om honom; http://www.deborahenglund.com/2015/08/en-sjuk-relation.html

  58. Hej på er!

    Jag har de senaste två åren läst ALLT jag kommit över inom ämnet ”psykopater”. Jag har länge tänkt skriva i något forum, men aldrig hittat något bra, före jag hittade hit.
    Nu hoppas jag att det finns någon klok människa som orkar läsa min berättelse…
    För att göra en lång historia kort så träffade jag en man för cirka två år sen. Han hade nyligen blivit lämnad av sin sambo sen sju år tillbaka (en dag när han kom hem var hon och halva bohaget borta, hon var försvunnen en månad utan att höra av sig).
    Vi blev blixtförälskade, vi kom varandra riktigt nära på en väldigt kort tid. Trots att vi båda är över 30 år och hade flera förhållanden i bagaget så hade vi inte upplevt den här känslan av att ”allt var rätt” tidigare, jag antar att det är det här som kallas ”soulmates”.
    Nåväl, vi hann leva i vår lyckobubbla i cirka en månad. Då märkte jag förändringen hos honom. Från att ha varit kärleksfull, levnadsglad och initiativrik blev han tryckt, folkskygg, tillbakadragen, hela hans väsen signalerade uppgivenhet.
    Hans ex hade ”kommit tillbaka” och ville nu ge honom allt han saknat i deras förhållande tidigare.
    För att ni ska förstå så kan jag berätta att enligt honom så hade de aldrig haft ett fungerande förhållande, hon fick oförklarliga vredesutbrott med misshandelsinslag, höll sitt privatliv hemligt för honom, hotade att flytta nu som då, isolerade honom från hans familj och vänner, levde som en parasit på honom, gjorde abort utan hans vetskap och en hel massa annat. Han sa när vi träffades att han var så glad att hon äntligen flyttat. Jag tyckte naturligtvis att det lät konstigt, man borde ju rimligtvis vara ledsen över att bli lämnad efter 7 år, men han menade att det som gjorde mest ont var insikten om att ha levt med fel människa så länge.
    Den här mannen som jag träffade är en man med gott självförtroende, en person som gillar att synas och höras. Han har ett otroligt gott hjärta, han är en av de mest ödmjuka personer jag har träffat i mitt liv, hans största rädsla i livet är att såra någon (det perfekta psykopatoffret).

    När hans ex kom tillbaka blev jag först inte orolig, jag visste ju vad han kände, han hade berättat om deras förhållande och jag grät stundvis åt den grymma berättelsen. Jag kunde för mitt liv inte tro att han skulle ta tillbaka henne. Men sakta men säkert nästlade hon sig in. Han mådde allt sämre, sa hela tiden att han vet att det är fel, men att hans förbannade hjärta vägrar lyda hjärnan. ”Hon har ett grepp om mig som jag inte förstår mig på” är en fras som jag ofta har hört.

    Vår relation, den lilla som vi hunnit bygga upp, var inte tillräckligt stark. Jag var inte tillräckligt stark (varit med om för många svek för att orka ge mig in i en kamp) så vår kontakt under den här tiden var sporadisk. Vi träffades ibland och konstaterade då att vi trivdes hemskt bra tillsammans, vi var verkligen varandras ”drömpartner”.
    Han har aldrig låtit henne flytta in tillbaka, men hon hänger där så fort hon får chansen. Under de här två åren som detta pågått så har hon med jämna mellanrum brutit kontakten med honom av olika anledningar, ibland för att han träffat mig, ibland för något annat. Hon håller sig borta någon vecka/månad för att sen dyka upp igen. Han fungerar så att han vill glömma allt gammalt groll, orkar inte vara osams och blir vän med henne igen.

    Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan vilja ha något med en sådan person att göra, en människa som sprider ut rykten om att han har misshandlat henne, som har kört hans självkänsla i botten. Han har nyligen själv blivit medveten om att hon ställer till bråk och får honom att känna skuld för att de börjat bråka. Det kan han sätta ord på, men ändå låter han henne hållas. Han har uttryckt att han är glad för att hennes ”så kallade vän” tagit avstånd från henne. Han är alltså glad för vännens skull, att hon genomskådat fasaden, men han själv då??

    Innan jag förstod att det var något som inte stämde med den här människan så tog jag för cirka ett år sen kontakt med henne via mail för att ”röka fredspipa”. Vi har en ”relation till varandra” utanför allt det här också, i och med att jag är lärare på skolan där hennes barn (inte gemensamt med honom) går. Jag skrev i mailet att jag tycker att vi kan börja hälsa på varandra som vuxna människor och att om hon vill ha honom så kan hon ta honom, jag orkar inte kämpa mer. Det här mailet drog igång en jäkla cirkus då hon sökte upp mig på jobbet och undrade vad som pågick, enligt henne så hade dom det sååå braaa, hon kände till att han haft en flirt med mig när det hade varit paus mellan dom någon vecka, men var nu helt chockad över det faktum att vi fortfarande höll kontakt (vilket jag vet att inte stämmer, hon visste precis vilken kontakt vi haft och att vi fortfarande träffades, vi bor på ett litet ställe och hon har till och med vart utanför huset och spionerat på fönstren(det har hon själv erkänt i vredesmod)).
    Under vårt lilla möte och en kvällspromenad som jag gick med på att ta med henne så fick jag så obehagliga vibbar av henne. Hon började med att tacka mig för att jag äntligen hjälpte henne att förstå, för att någon äntligen sa sanningen till henne. Sen ljög hon om fakta som jag uppenbart kunde kontrollera, hon projicerade(hon beskrev honom som henne och henne själv som honom), hon manipulerade mig att tro saker (frågeställningar som jag vågade fråga honom först långt senare, bara av den anledningen att jag trodde på henne för man kan inte ljuga om sånt som hon uppenbarligen ljög om). Hon satte mig helt ur spel. Jag grät så jag skakade i flera timmar efter vår promenad, flera veckor efteråt kände jag mig helt tom.
    När jag berättade om henne för min kollega sa kollegan att ”hon har ju någon störning, googla beteendestörning eller liknande”. Jag googlade den kvällen, läste så jag fick gåshud, grät och skrattade om vartannat. Äntligen hade jag fått en förklaring på både hennes och samtidigt också mannens beteende.
    Tack och lov så känner jag pappan till hennes barn och fick genom honom bekräftat det jag börjat misstänka, hon är ett monster.

    Jag trodde naivt nog att mannen jag träffat skulle inse att han måste ta avstånd från henne på riktigt. Det har han väl i och för sig insett, men i praktiken har inget skett ännu. Han tillåter fortfarande henne att ha kontrollen och makten över hans liv.
    Jag har nu de här senaste dagarna börjat förstå att hon troligtvis har ljugit en hel del för honom om mig också. Han sa nämligen nyligen lite försiktigt att han vill ju inte tro det, men hon har sagt att jag har lovat att skicka all hans och min korrespondens till henne om han inte går med på att göra det. Jag blev otroligt sårad till först, jag fattade inte hur han ens kan tvivla på något sådant. Men så insåg jag att jag har ju varit exakt där själv. Jag har tvivlat på honom på grund av saker som hon har berättat för mig. Spela ut folk mot varandra är ett av hennes starkaste vapen. Pappan till hennes barn och den här mannen har aldrig tyckt om varandra. Nu har jag dock kunnat reda upp ”missförstånd” dem emellan och de har fått en helt annan förståelse för varandra. De har till och med träffats över en kaffekopp, något som aldrig skulle ha hänt tidigare.

    Glöm honom, släpp honom, tänker ni. Jag vet att det är precis det jag borde. Men det är så svårt. Han bor för tillfället utomlands och vi har kontakt, men hon finns också hela tiden med i bilden. Jag vet att han behöver hjälp att komma ur det här, insikten finns mer och mer hos honom, men steget är ännu för stort att ta. Jag är fel person att hjälpa, det är för många känslor inblandade för att jag objektivt ska kunna hjälpa honom. Men jag kan ändå inte släppa det här.

  59. Kolla gärna in den här hemsidan ”Tuvaforum”, där finns mycket att läsa om ämnet!
    Unni har själv berättat om hemsidan så tror det är ok med henne att jag tipsar om den här! Den har hjälpt mig så otroligt mycket och vet så många som har blivit hjälpta av att läsa där!

Lämna ett svar till framtid Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>