HUR MAN ÄLSKAR EN PSYKOPAT

image78

Jag kan förstå att vissa som läser min nya bok har förbaskat svårt att haja varför jag älskade den där killen. Alla de personerna vill jag gratulera; det betyder förmodligen att de aldrig träffat en psykopat – lyllon! Isobel Hadley-Kamptz är en av dem som tycker att kärleken till mitt ex är helt knäpp. Hon skriver om boken i ett långt och intressant inlägg, läs gärna det.

Således känner jag mig skyldig folk en förklaring.
När man är förälskad kan man sällan ringa in just exakt vad det är hos den andra personen man är så galen i. Inte så konstigt – aldrig kommer man väl så nära mentalsjukdom som när man är häftigt förälskad. Så småningom brukar emellertid förälskelsen övergå i närhet, gemenskap, lojalitet, sympati och i förlängningen äkta kärlek.
Med en psykopat händer inte detta. Med en psykopat kraschlandar förälskelsen. Drömmen blir mardröm. Men det är inte vilken dröm som helst en psykopat blåser liv i. Han nosar sig fram till din innersta önskan, ett uppdämt, kanske hemligt, behov som du tillochmed har glömt bort att du bär på. När han hittat din svaga punkt slår han till. Han lovar under en halsbrytande romantisk uppvaktning att han – just han – kan förverkliga denna din heligaste önskedröm. Och han gör det på ett synnerligen övertygande sätt, annars vore han inte psykopat.
För han ljuger.
Han blåser in sockervadd i dina tankar, han tänder ett magiskt hopp inom dig, och det hoppet skimrar och glöder långt efter att han svikit löftet han gav. Masken faller, han blir en helt annan än den han utgav sig för att vara. Men du ger inte upp hoppet. Du tänker att han en dag blir den där drömprinsen igen. Om du bara går med på hans orimliga krav, om du bara slår trippelknutar på dig själv. Och du förlåter och hoppas och försöker förstå var den där perfekte mannen tog vägen och hur du ska locka tillbaks honom igen. Du smörar och sockrar, du minns den första ljuva tiden, den himlastormande passionen han tände.

Men han fanns aldrig. Det var "the pretend guy".
Han som var för bra för att vara sann var också för bra för att vara sann. Du är kär i en illusion som för dig blir nästan verklig, nästan inom räckhåll när han på nytt bedyrar hur mycket han älskar just dig. De tidigare flickvännerna var crap, du är speciell. Säger han. Men behandlar dig som crap.

Och du får inte ihop det. Du går långsamt ner för räkning. Till slut tror du att du är crap.

Så kommer det. Det du fruktar mest av allt. Illusionen rämnar. Du vill inte se. Du blundar ännu en gång. Förnekar. Han är ditt livs stora kärlek. Inbillar du dig. Och du försöker komma på vad det är du älskar så. Men du får inte tag i det. Ändå finns känslan i dig. Kärlek. Det måste ha varit kärlek. Vad var det annars?

Det var hat. Han hatade dig. Han ville utplåna dig. Nej! Det är inte möjligt! Du kan inte erkänna det. Men till sist måste du. För att inte gå under. Eller också går du under. Många gör det när de sugits torra av psykopaten.

Mig tog det nästan två år att äntligen fejsa fullt ut vad jag haft att deala med. Det var fasansfullt. Jag läste mina kärleksdrypande mejl till honom där jag ända in i det sista var så kriminellt lojal att jag tackade honom för att han var så "underbar". Han hade trashat allt som gav mitt liv mening, undan för undan. Och jag stod i askan och tillbad honom. Utan att egentligen veta för vad.

Sen ska man berätta för omvärlden om mannen man älskade som la ens liv i ruiner. Hur kunde du älska honom? frågar de andra. Och du begriper det inte ens själv efteråt. Det finns bara tomhet.

Och vet ni vad det beror på?
En psykopat är tom. Där finns ingen substans. Det är därför han måste suga ut all näring du har.
Och det är därför du inte kan redovisa vad det var du älskade hos honom.
För det fanns ingen där.

Fråga dem som träffat en solochvårare vad det var de älskade. Efteråt. Vem var han?

75 reaktioner på ”HUR MAN ÄLSKAR EN PSYKOPAT

  1. Så oerhört rätt!!! Har själv levt som du, med en man som förför och förgör med samma styrka! Tycker du är fantastiskt stark som orkar gå in i det igen och skriva om det. Tack!

  2. Det är exakt så det är! Förjävligt men sant oftast är det starka speciella kvinnor som råkar ut för de här galningarna…eller dras man till dem…?

  3. En psykopat saknar ju substans och förställer sig inför andra med smicker och förförelseknep. Han luktar sig till vad du vill höra. Men han vill inte ha ett hjälplöst våp. Han vill ha nån med starka resurser eftersom han livnär sig på andra, äter sig in i deras liv som en fästing. Den som råkar ut för en vampyr brukar ofta anklaga sig själv, tro att hon dras till den här sorten. Men hon blev utsedd av honom. Han såg henne först. Kände den näringsrika blodsmaken. Usch! Skyll aldrig på er själva! Se bara upp mer i fortsättningen. För ni som hamnat i klorna på en psykopat, ni är bästa sorten. Och risken är stor att fler psykopater vittrar sig till hur bra ni är. Var rädda om er!
    Kram

  4. Takk for denne boka (Boven i mitt drama..), Unni. Jeg har hatt en lignende opplevelse, og har tenkt mye over hvordan det kunne skje, ettersom jeg ser på meg selv som sterk og selvstendig og blablabla. Jeg ble værende i forholdet av eksakt samme grunn som deg, nemlig fordi jeg ventet på bedre tider, ventet på at det skulle bli ‘sånn som det var i begynnelsen’. Tilstanden minner om spillegalskap, fordi man hele tiden venter på storgevinsten som aldri kommer. En annen ting: I et slikt mishandlingsforhold (mitt var kun av psykisk art) blir virkeligheten ganske forskrudd: en helt vanlig hverdag uten bråk virker plutselig som en fantastisk gave. Disse mekanismene ser ut til å være helt ukjente for de fleste (‘hvorfor gikk hun ikke’), og nettopp derfor bør de opp i lyset.
    Kram!

  5. Åh, jag blir så jäkla förbannad på dom som hela tiden hävdar ”men varför älskade du honom då?” ”varför gick du inte?” ”jag skulle gjort slut direkt!”. Du har lyckats förklara det på ett bra sätt, hur det faktsikt är. Och jag håller med ovan, det är verkligen ofta starka kvinnor som åker dit. En människa i min närhet nämnede nyligen hur svag man som männsika måste vara för att stanna hos en psykopat. Bullshit!

  6. Vi är många som drabbats av de här individerna och blivit både psykiskt och fysiskt misshandlade och dränerade på all kraft och energi.
    Isobel gör som så många andra, ifrågasätter offret.
    Jag är förbannat trött på att bli ifrågasatt, bli den som ska bära skulden.
    Varför gjorde jag ingenting?
    Jo, jag gjorde! Massor!
    Jag överlevde!
    Jag håller fortfarande på att resa mig, är inte färdig ännu trots att det gått 1,5 år sedan jag lämnade fanskapet.
    En bra illustration på mekanismen är historien med grodan.
    Den känner nog alla till som upplevt liknande relationer.
    Släng en groda i en kastrull med kokande vatten, den hoppar genast ur vattnet.
    Lägg en groda i en kastrull med kallt vatten och koka upp vattnet långsamt. Då ligger grodan kvar och den dör.
    Ju mer som skrivs och pratas om de här perversa individerna desto bättre.
    Häng ut dem, varna andra, berätta om mekanismerna, se till att att människor lär sig känna igen de skickliga manipulatörerna och därmed undgå dem.
    Jag har tyvärr inte läst din bok, ska göra det så snart jag kan.
    Jag har däremot läst mängder med annan litteratur om den här sortens personer så jag känner, i motsats till Isobel och många andra, till att de faktiskt existerar och att de är livsfarliga.
    De är dessutom så pass många så de som påstår att de aldrig träffat en psykopat behöver bara vänta på sin tur. Psykopater finns överallt.
    (Jag undrar vad ”Annie” menar när hon skriver att inte vem som helst kan falla för en psykopat?)

  7. Kloka kommentarer från smarta kvinnor. Tack för att ni delar med er. Jag känner så väl igen mig. Det är inte säkert att precis vem som helst skulle falla för en psykopat, det hoppas jag verkligen, att de ibland går bet. Men risken är överhängande och jag betraktar faktiskt dagen då Niclas fick syn på mig som min otursdag.
    Fast jag vill samtidigt försvara Isobel. Hon efterlyser en förmedling till läsaren av vad det var jag älskade hos Niclas. Jag fattar att det kan vara frustrerande att inte få det förklarat för sig. Problemet är att det du älskar hos en psykopat är nåt som inte finns. Och efteråt känns allting så billigt, så tarvligt och så vansinnigt smärtsamt. Man har inte bara kastat bort alla de där åren på nån som var genomfalsk, man har inte bara blivit duktigt dumknullad, utan man har dessutom blivit totaldränerad. Den upptäckten är så vidrig att man vill dö. Sen, när man väl orkat resa sig, då får man höra de mest horribla rövarhistorier som exet spritt. Och ens egen version betvivlas eftersom psykopaten lever på att ljuga trovärdigt. Detta är nästan det jävligaste.
    Och Isobel har gjort något högst beundransvärt. Hon har fört upp frågan på en nivå där den får en mycket större betydelse. För det ska hon ha massa cred. Isobel är cool.

  8. Jag hävdar att man rätt snabbt kan se om någon har psykopatiska drag. Min gissning är att Unni ? som ju är smart ? blev så förtjust över att få en snygg och betydligt yngre man på kroken att hon förträngde förnuftet.

  9. Jag tror att det för de allra flesta är mycket svårare att förstå hur man kan stå ut med den fysiska misshandeln, övergreppen och våltäkterna? Det är så påtagligt jämfört med den psykiska misshandeln.

  10. Unni…det är ju så på pricken som du skriver i ditt senaste bloginlägg. Ett mentalt sönderfall som är så plågsamt jobbigt att rota i så man skiter i det, låter det bero och ägnar sig åt förnekelse i ren självbevarelsedrift.
    Jag har ännu inte kommit dithän där du befinner dig nu. Ska börja någonstans. Ska läsa din bok. Om jag vågar.

  11. Unni, jag håller med dig! Men i mitt fall var rädslan den starkaste känslan. Rädslan att säga nej, att sticka iväg. Jag kommer aldrig glömma den stunden då jag skrev på ett gemensamt hyreskontrakt men min misshandlande o blivande sambo… Hajja! Jag flyttade ihop med honom, bara för att jag var så jävla rädd. Hur sjukt kan det bli? Och hur trasig blir man när man inte får sova?
    No more.

  12. Jag håller inte alls med om att starka kvinnor dras/faller för psykopater. Kan säga detta med credden att ha vuxit upp med en martyrmamma/psykopappa och själv utsatt mig för liknande män om och om igen. TILLS JAG BLEV STARK. Tills jag vågade se mig som jag är; inte som jag vill vara. Tills jag orkade medge att psykosarna drogs till mig SÅ LÄNGE JAG TILLÄT DEM.
    Svaga kvinnor står ut och kallar det kärlek. Starka kvinnor kan se skiten snabbt och drar eller sparkar ut parasiten.

  13. Jan E – Du hävdar att man rätt snabbt kan se om någon har psykopatiska drag. Tillåt mig tvivla, om man inte har en hel del erfarenhet eller är väldigt påläst i ämnet. För några år sedan hade jag en person i min närhet – inte i en relation gudskelov utan i andra sammanhang – som om h*n inte var full-blown psykopat åtminstone uppvisade rätt många drag. Och tro mig, det tog LÅNG tid innan jag insåg det. De ljuger och manipulerar så skickligt och samvetslöst att det går utanför alla normala referensramar, det är därför man inte ser det komma.

  14. I samma hus som jag har mitt kontor finns det bostadslägenheter. Flera av dessa lägenheter bebos av coola kvinnor i åldrarna 26-42 år. Samtliga dessa coola kvinnor bär solglasögon, använder MP3-spelare och tuggar tuggummi. I deras närhet känner man att dom distanserar sig från oss andra i huset. Sen verkar dom ha egna koder. Jag förstår att dom måste vara ascoola.
    Ingen av dessa kvinnor har lyckats i sina kärleksrelationer. Det är märklig, kan man tycka. Dessa kvinnor är ju så selektiva när de väljer män att en man som inte äger ett par solglasögon är så chanslös man kan bli.
    Männen som kommer – och går ? i deras liv, är samtliga fullvärdiga representanter för den coola mannen. Männen hälsar sällan. Och absolut inte för att de skulle känna igen någon. Nej, de är så coola att de har snävat in hälsandet till en selektiv bekräftelseritual. De hälsar bara på dom som är värdiga deras hälsningar. Dom som förstår, tillämpar och högaktar koderna.
    Eftersom jag utstrålar klassisk manlig urkraft, ungefär som ?Hövdingen? i ?Andra sidan Alex?, så är dom rädda för mig. Ingen cool man vill hälsa på mig. Skulle våra blickar mötas så ser jag markerad distans och ibland också hat, som bygger på rädsla, trots att dom inte känner mig. Visserligen ser dom direkt att jag – i alla avseenden – är starkare än dom, inte minst fysiskt. Men gubbar, som Hövdingen och jag, slår sällan trettiosexåriga pojkar, som är coola.
    Några av de coola kvinnorna i huset får stryk av sina coola killar. Jag tycker inte att coola kvinnor förtjänar stryk. Men ärligt talat är jag LIKGILTIG inför kvinnornas eventuella LIDANDE. Mitt hjärta blöder endast för de inblandade barnen. Barnen är ju fullständigt oskyldiga till att både deras mammor och högen med pojkvänner är sjukt coola.

  15. Jag försökte läsa. Lyckas inte.
    Fingrarna slinter på tangenterna för jag håller på och skriver att det förhållande jag hamnade i var ju inte SÅ destruktivt. Nej, kanske inte, men det var illa nog.
    Har man hamnat där så blir diskussionen levande, eller det är inte ens en diskussion. Hos Isobel var det någon som var ute efter en mer problematiserande diskussion. Um eh, vad?
    Jag bröt upp till slut, man kunde lika gärna ha huggit av mig något livsuppehållande organ för en del av mig var fortfarande förälskad (beroende?). I början räknade jag dagarna sedan vi hade haft kontakt. Det fanns dagar då jag gömde telefonen. Och så fanns det långa perioder då han inte lämnade mig ifred heller.
    Tyvärr var det det andra förhållandet med ungefär samma sorts man, jag såg det inte förrän det var för sent. Ohc att upptäcka att man har gjort det är så för jävligt att man helst bara blundar. Jag blundade i en massa år. Nu undrar jag varför, jag menar, man är ju välutbildad etc., och m.m., hur svårt kan det vara?! Ja, det du…
    Av olika anledningar har jag inte varit ute på dejtingscenen de senaste åren. Delvis är jag bränd. Jag hoppas att kärleken är mindre blind nästa gång
    och om jag märker vad som är på gång att jag reser mig upp och går. Fast jag kan inte garantera tt jag märker eller att jag gör det. Och en del av mig vet inte om jag vågar chansa. Ändå är jag bara drygt 30.
    (jag har på ett ungefär skrivit samma kommentar hos Isobel ”på förekommen anledning”)

  16. Såg en bild av dig och Niclas för några år sedan. han var ful och svartklädd och hade något skitigt i blicken, tyckte jag. Jag förstod ingenting…

  17. Det är starkt av dig att överlämna dig själv till allmänhetens åsikter. Jag hoppas att de är rättvisa och inte kommer att ha åsikter bara för att få höras.
    Med tanke på vad du har gått igenom så kanske detta är en droppe i havet, men JAG är stolt över dig. Känner inte dig, har aldrig träffat dig, har inget i mitt liv som påminner om ditt. Att du delar med dig kanske kan hjälpa någon annan och då är det ovärderligt.
    Lycka till! Ska köpa din bok i morgon.

  18. Hördu, gubbkuken, vad mumlar du om? Unga coola snubbar är knappast de enda som slår. Gulligt att du är så förtvivlat angelägen att upplysa om vilken karlakarl du själv är, för övrigt.
    Unni, du verkar vara en härlig mänska! Jag gillar dig.

  19. Känner ingen av er kvinnor som på olika sätt, oftast psykiskt, misshandlar sina barn? Min erfarenhet är att det är jättevanligt men kallas inte misshandel, det är aldrig svårt nog för det. Dessa instabila mödrar skuldsätter, gråter, ‘tar livet av sig’, skäller, mobbar, skriker, gapar, bestraffar mm. mm. och omgivningen/släkten ‘lägger sig inte i’. Ingen vågar ‘göra det värre’, men inte fan tar man avstånd från henne som vän/syster/dotter! Man ‘förstår’ istället hur jobbigt det är, hur svårt hon har det osv. I bästa fall försöker man finnas där för barnen … men jag har ofta sett motsatsen eftersom det skulle från den instabila moderns sida betyda att man är mot henne.

  20. Det är ganska fantastiskt att du orkar bryta tystnaden och skriva om dina erfarenheter angående det här.
    Fast du har fel – att vi som inte förstår aldrig har träffat psykopater. Tro mig jag känner igen lukten av dem på 100 meter. På grund av en uppväxt med föräldrar som var helt oförmögna att ta ansvar så fick jag lära mig tidigt hur vuxna kan vara. Sedan jag blev vuxen och fick makt över mitt liv har jag noga sett till att inte hamna i någon psykopats nät. Det handlar inte bara om förälskelse – de där människorna är inte så många men finns överallt.
    Men när det gäller mina barn – någon som skulle på minsta sätt försöka nedvärdera, mobba eller skada skulle jag kunna döda med mina egna händer. Så starkt känns det och det är på något sätt det jag står perplex inför ”men barnen då” – hur står man ut med att de drabbas? Hur spelar det någon roll hur charmig och underbar den där mannen är om han vid något enda tillfälle kränker ens barn?

  21. Jättebra inlägg, Unni. Tror du gör helt rätt som försöker förklara mekanismerna bakom så att folk kan förstå hur det är möjligt att älska en psykopat. För tydligen är det många som inte begriper och som kräver en förklaring.
    Keep up the good spirit!

  22. Hej! Min bror var utsatt för kvinnlig psykopat – även sådana finns. Hon ljög för honom med dom mest häpnadsväckande lögner som alla närstående genomskådade, men inte brorsan. Hon krävde att han skulle bränna (!) allt som påminde om tidigare förhållande, foton, möbler, papper… Han blev väckt natt efter natt för att redovisa varenda grej han gjort med tidigare kvinnor. Han svarade, outtröttligt, timme ut och timme in. Hon hittade på lögner om hans tidigare kvinnor som var oerhört makabra. Hon lögnade om sig själv också, påstod att hon hade en B-kändis rännande efter sig som skickade blommor och andra dyra gåvor. Det visade sig senare vara HENNES ex som gjort detta. Jag lade ner enormt mycket tid på att få brorsan ur denna kvinnas grepp. Kan gämföra med avprogramering när någon hamnat i klorna på en sekt. Jag lovar er – Det Gick Inte!! Och bror min är högst begåvad, inget sillmjölke utan enormt mycket mer karl än tex Gubbkuk. Har sett Unnis drama på mycket nära håll och vet; det är nåt överdjävligt att ta sig ur. Och även brorsan sitter nu, flera år eftetåt med sveriges ångest; hur kunde han ställa upp på allt detta??
    anette

  23. Jag har en kvinnlig bekant som är helt manisk psykopat sjukt kontrollerande misstänksam och galen i förhållanden .Hon förstår aldrig varför männen lämnar henne det är alltid fel på dem. Dessutom är hon en golddigger och skulle aldrig välja en arbetarkille. Hon använder sex för att snärja dem, köper någon flott bostad som hon tokrenoverar killarna börjar må illa och drar gudskelov.
    Nåväl- hoppas jag hinner hem till Babel ikväll!

  24. Glöm inte borderlinemänniskorna!
    Psykopat/sociopat är en ”störningsdiagnos”, men om man ser till t ex Anettes beskrivning av sin brors förhållande liknar det mer borderlinestörning. (http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_2043418.asp).
    Vi är nog många som träffat på människor med en eller annan psykisk störning, och många som lyckats ta sej levande ur vad-det-än-är, men kunskaperna behöver öka.
    Därför är det bara positivt när någon som lyckats bryta vågar berätta. Och därtill har kanalerna och begåvningen att föra ut historien.

  25. Ett boktips till er Alla:
    Och han heter Gregory ­David Roberts – och på bioduken heter han snart Johnny Depp.
    Alltså: Jag läser i Svenska Dagbladet om ett fängslande människoöde, som har skrivit en tegelsten till roman som heter ”Shantaram” – och som snart ligger på alla bokdiskar.
    Jag såg honom redan igår på TV 4 Nyhetsmorgon där han berättade om sitt dramtiska liv som han en gång levde innan han blev nykter.
    Boken handlar om en person som rymmer från ett hårt bevakat fängelse i Australien, och rymmer till Indien och Bombay; där han slår sig ner och lever som en kriminell i stadens maffia. Och märkligt nog så hinner han även med att öppna en sjukvårdmottagning mitt i allt det kaotiska.
    Ja, hur som helst så är det nästan oslagbart.
    Och om hur han blir torterad och krigar i Afghanistan. Och hur han klarar av att sitta i ett fruktansvärt vidrigt fängelse i Bombay och mycket, mycket mera.
    Den boken borde alla läsa.
    / Patrik W

  26. Aropå Att Ta Sig I Kragen:
    Apropå den infekterade kvinnomisshandelsdebatten, så tänker jag så här; att det finns dom som inte har några val, och som dessutom lever i förnekelsen.
    Förmodligen kommer alla dom här kvinnorna och männen som det här berör aldrig i kontakt med vare sig någon blogg eller Unni Drougges bok…
    Men människor som Katrin Schulman med flera… har tyvärr inte den kunskapen som det handlar om i det här fallet… Utan har liksom en förmåga att bara avfärda och liksom säga:
    ”Men det är bara att ta sig i kragen.”
    Men det är inte fullt så enkelt.
    Oavsett om det handlar om dålig karaktär vad beträffar alkohol eller what ever; så tycker folk alltid att man ska ta sig i kragen.
    Visst det är säkert välmenande i största allmänhet.
    Men det handlar om okunskap.
    Blir man utbränd – ja, då tycker folk att man ska ta sig i kragen. Och det tycker väl Anders Borg också. Man få inte bli sjuk helt enkelt – i dagens samhälle. För det finns inte utrymme för det i dagens samhälle. Utan vi ska bara gå omkring och se nöjda och framgångsrika ut. Det är bara yta, yta. Var finns själen i samhällsdebatten. Nä, allting ska vara lika glättigt som det var igår kväll på den där Kristallen-galan i TV.
    Och det finns kvinnor och män också för den delen, som lever i psykisk terror. Som misshandlas psykiskt varje dag – och som kanske inte har varken ork eller mod att ta sig ur den uppkomna situationen.
    Man kan nog jämföra det med en person som går omkring och vantrivs på sitt jobb – men som aldrig tycks få arslet ur vagnen – eller som aldrig kommer till skott. Det handlar om att få kraft nog att lyckas ta sig ur ondskans garn…
    PS. Ja, jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer om det här ämnet. Men jag ska nog läsa Unni Drougges bok istället. DS.
    / Patrik W

  27. Hej igen, ja möjligt att min brors ex var borderline. Men tror mer på psykopat. Våldsam var hon, misshandel ingick och hennes favoritsysselsättning var att ha sönder hans glasögon som han är enormt beroende av. Utan dom klarar han sig inte en minut i det dagliga livet, det visste hon och därför hade hon sönder dom, om och om igen. Fysiskt var han ju starkare men han slog aldrig tillbaka. Hans kläder blev ofta sönderrivna och vid ett tillfälle sparkade hon honom i ansiktet när han sov. För att han inte vaknade fort nog en natt då hon absolut ville veta i vilken ställning han knullat exet vid deras sista träff…
    Anette

  28. Detta är ett ämne som berör många tydligen. På olika sätt.
    Jag ser i flera av kommentarerna att okunskapen är stor och det finns flera som tror och tycker utan att veta.
    Själv har jag efter min egen destruktiva relation blivit hyperallergisk mot andras tolkningar av min verklighet. Jag VET vad som hände, jag behöver inte tro eller tycka. Jag vet vem jag är och har aldrig lagt energi på att vara någon jag inte är, det är jag för gammal för.
    Vi som överlevt och t o m lyckats ta oss ur en farlig relation ÄR starka kvinnor (och män i förekommande fall).
    För egen del är jag kluven när det gäller oturen i att träffa på en psykopat. Visst är det en erfarenhet jag gärna sluppit, samtidigt som jag lärt mig oerhört mycket under resan, både om mig själv och om andra, men framför allt om de här destruktiva individerna. Jag känner numera igen dem och kan praktiskt taget lukta mig till en psykopat/narcissist.
    Jag har också lärt mig att lita på min egen magkänsla, lärt mig att jag inte behöver vara så jävla förstående och försöka normalisera ett onormalt beteende hos de jag möter, ställa högre krav.
    Men det här är inte bara en individuell fråga, det är större än så. Vi är bara katalysatorer. I ett annat samhälle hade det som händer i destruktiva relationer inte varit möjligt.
    Att tro att det i Unnis fall skulle handla om att hon förtränger förnuftet i förtjusningen över att ha lyckats få en ung snygg man på kroken är ju alldeles befängt!

  29. Jag var ihop med en kille som till och med erkände att han var en psykopat men det trodde jag var ett skämt eftsom han sa det bara sådär.
    Han har fortsatt ringa mig i 2,5års tid sedan dagen han stack utan ett ord.
    Han skyllde ju förståss allt på mig sen när jag väl fick tag i honom för att få en förklaring.
    Han hade inte svarat för han vill att jag skulle lugna ner mig….
    Han tyckte jag var själviskt m m.
    Därefter har han har ringt var tredje månad ungefär och jag har lagt på luren en dag var det något som fick mig att inte lägga på och jag pratade med honom..utan att själv veta om jag ville…
    Det var min tur attlura honom att vi kunde bli vänner igen och att få sista ordet för jag ville ju inte snacka med honom jag blev illamående utav hans röst.
    Han ville skaffa barn med mig sa han och bjuda mig på en resa vart ville jag resa?
    Jag ville bara få pengarna han var skyldig (böterna från misshandeln han utsatte mig för) och när han satt in en summa på kontot (för lite pengar för övrigt)hivade jag iväg ett meddelande på mobilen att ” Du betalade in för lite pengar men Du kan
    ändå aldrig betala det du är skyldig mig jag vill inte slösa en sekund mer på dig ”
    Ja och sen hade han ringt en gång till efter det såg jag men nu var det mer än tre månader sedan snarare ett halvår…
    Så jag antar att han hittat en ny…att slå och ytnyttja ekonomiskt.
    Har bara några sidor kvar på boken nu…jag har känt igen mig massor och det har varit som om jag satt där med dig när du skrev!
    KRAM!

  30. Herregud, Jan E! Läs kvinnornas berättelser. Sätt dig in i välkända psykologiska fenomen som ex vis Stockholmssyndromet. Det fanns t o m judar på förintelselägren som blev ”kära” i en vakt. Tror du inte att människor har ett emotionellt liv som ibland kan spela dem ett spratt?
    Om du blev överfallen och rånad av en person du hjälpt, sen hållen som gisslan, skulle du då tycka att det var ditt ansvar? Skulle du spotta på honom om han efter flera dagars svält gav dig en bit bröd och ett glas vatten? Hur tror du att Trond lyckades dupera flera personer i ledningen för ett mäktigt tevebolag? Varför tror du att folk blir lurade av psykopater? Jo, för att de flesta av oss förväntar oss att andra är ungefär som vi. Att de besitter vissa normer och en viss moral.
    Jag är trött på att höra om brottsoffers ansvar istället för det självklara kravet på förövarnas ansvar. Sluta vänd upp och ner på logiken!

  31. TACK för att du delar med dig av din livshistoria. Starkt och modigt att du vågar. Är du inte rädd för att din ex-sambo ska hämnas? Med tanke på vad han gjorde när ni levde ihop, vad kan han inte hitta på nu?
    När jag läst din bok kom jag att tänka på den intervju jag gjorde med dig i samband med att Lutherska badet kom ut. Jag frågade dig om det hade något samband att romanen var väldigt ljus och positiv med hur du själv mådde och du sa att det var så – att du var väldigt lycklig. Mig lyckades du övertyga.
    Jag har läst alla dina böcker och uppskattar de verkligen och tyckte därför det var väldigt intressant att samtala med dig. Vårt möte påverkade mig väldigt positivt och efteråt tänkte jag att det var härligt att prata med någon som vände allt till något bra och valde att se livet från den ljusa sidan. Det förhållningssättet är verkligen eftersträvansvärt och i olika situationer har jag tagit fram de råd jag fick av dig.
    Därför är det fruktansvärt att nu läsa hur du egentligen hade det, då när du sa att du var världens lyckligaste kvinna.
    Dikterade ditt ex vad du skulle säga i intervjuerna du gjorde?
    Härligt trots allt att du lyckades ta dig ur det helvete du levde i och jag hoppas att du nu är den där lyckliga kvinnan på riktigt.

  32. Unni,
    Förövarnas ansvar är ju så självklar så det trodde jag inte ens man behövde nämna! Men för att få slut på det här med att kvinnor fastnar i destruktiva relationer så måste man också våga tala om offrets ansvar för att den destruktiva relationen fortgår. Det är ju bl a det Ann Heberlein diskuterar i artikeln. Har du läst den?

  33. Trevligt och generöst med utläggning, Unnis.
    Men jag undrar om du funderade på att ha med fler sådan – likt blogginlägget – i boken?
    Jag hade gärna sett att det funnits med mer.

  34. Tack Unnni för den underbara boken På andra sidan Alex, jag kommer att läsa den här också. Och jag respekterar inte dig mindre för att du gjorde fel val.
    Jag anser inte att de enskilda kvinnorna som fastnat i en detruktiv relation har något större ansvar. Det vi, alla kvinnor, borde göra upp med är den mytbildning om vad kärlek är som prackas på oss från barnsben. Och som vi stumt accepterar. Skönheten och odjuret. Att vår kärlek kan förändra män med dåliga egenskaper. Bara kärleken är tillräckligt stark. Och det är vårt fel om vi älskar för lite, ger upp för lite. Vi väljer bort bra män för att välja spännande skitskallar. Jag gjorde det själv en gång och det höll på att ta knäcken på mig.
    Visst kan vi vara hjälplösa inför en häftig förälskelse, men låt oss uppfostra nästa generation att se rätt saker hos en potentiell partner.

  35. Att drabbas av Psykopater i ens närhet måste nog vara bland det svårasteen människa utsätts för, och det mest fördjävliga!Det är näst intill ohanterbart att komma ur en sån relation men GRATTIS till er som lyckas!Jag har tyvärr erfarenhet av kvinnlig psykopati i min närhet…och jag vill lova att det är inte erfarenhet jag skulle vilja att någon skulle behöva utstå! Håll ut! håll om! och stå kvar då ni träffar de som är på väg ut ur en sån relation!!!/Elisabeth

  36. Har slagit igen din bok nu och som sagt det var som att jag satt där med dig när du skrev!
    Jag har själv varit i två förhållande med hot och våld som dagligt inslag och jag skriver om det precis som dig bara det att min bok inte är färdig än…
    Upplevde samma känsla som under mitt destruktiva förhållnde till de här två männen (ja jag har gjort det twice! El jag har inte gjort något egetligen det har ju dem stått för så det räcker)
    när jag tog mig igenom boken och varje gång jag slog upp den var det med känslan ” det kan ju inte vara såhär hemskt hon är ju ändå Unni Drougge” och väntade likt i förhållandet på att huvudpersonen skulle få kärlek den hon förtjänat i kubik flera gånger om men aldrig såg röken utav inte i sin rena form!
    DU skriver så det ryker och du är en otrolig insperation för mig!Tack!

  37. Och jag fortsätter att tjata om barnen. Martyrmamma skapar barn som antingen själva dras till psykopater eller blir dito. I min familj har vi bägge delar bland syskonskaran, vi växte väl upp ungefär som dina ungar, Unni. Och det har tagit ett jävla massa år och terapeuter till insikt. Till att lära läxan, inte falla i samma grop om och om igen. Slå eller bli slagen. Psykad eller psyka. Två sidor av samma eländiga mynt.

  38. Jag är en stark kvinna. Som har utbildat mig inom behandling av olika former. Som har en stor livserfarenhet på många olika vis. Ändå får jag skamkänslor när jag tänker på hur jag kunde hamna i gapet på en psykopat. Har blivit utsatt för traumatiska upplevelser för bara drygt en vecka sedan och är mitt i processen ”att lämna en psykopat”. JAg hoppas att mina beslut kan leda till att han i fortsättningen inte kan utöva sina planerade handlingar på mig eller någon annan. JAg hoppas även att samhället verkligen ger honom hjälp eftersom jag vet att det gynnar mig och många fler. Men tyvärr handlar det ju om pengar, och många gånger går ett liv gå till spillo innan åtgärder sätts in. Jag ser fram emot att läsa din senaste bok. ”min psykopat” var också många år yngre..
    Men allt som inte dödar det härdar..JAg vill ju leva..
    Kram från ”Fröken Ångest” Tack för att ni lyssnade på mig..

  39. Jan: Offrets ansvar för att relationen fortgår?!?
    Jag har läst det mesta som finns att läsa om vad som får en att stanna när man vet att man borde gå. Vad som till slut fick mig att gå är ingens ensak men det inte lätt. det ligger mycket tydliga värderingar i att säga att offret också har ett ansvar för att relationen fortgår. Det finns tusen anledningar itll varför man inte går, lika många till varför man borde.
    Det går snabbt för en psykopat eller om man i övrigt har hamnat i en destruktiv relation att börja tumma på självkänslan. Snart är det uppenbart: HUR ska du klara dig utan den här personen? När du har befunnit dig i den situationen, du kan vi börja snacka ansvar. Å andra sidan är det ju oerhört inne med att snacka om individuellt ansvar för precis allt. Hade jag inte retat honom, hade vi inte, hade jag.
    Som våldtäktsmål där kvinnan får frågor om sin klädsel och berusningsgrad.

  40. Jag var en relativt ung man då jag blev samman med en psykopatisk professor i sociologi från ett av våra nordiska grann-länder.Utan att gå in på detaljer är mitt liv nu sex år efter ännu ett sammelsarium om vad som hände och hur kunnde han.Jag blev i det närmaste psykiskt sjuk efter
    och därtill alkoholist….
    Men debatten må sansas, det krävs mycket för att utdömma någon som total psykopat, man är alltid en del av ett förlopp, sanningen är inte alltid svart och vit och ta bort könsperspektivet från det

  41. Det har förekommiot en lång och förvirrad diskussion kring begreppen empati och sympati härovan. Här en definition från Anna Kåver och Åsa Nilsonne (psykolog och psykiater) i boken Tillsammans (2007):
    En vanlig distinktion är den mellan sympati och empati. Enligt det synsättet är sympati att tycka synd om en annan, utan att själv uppleva den känsla som den andra upplever. Empati är att själv känna som den andre gör, kunna sätta sig i den andras situation.

  42. Jag blev misshandlad av min exman – psykiskt, jag önskade så att han skulle slå mig så jag kunde polisanmäla honom, så att nån trodde på mig att denna sociala, intelligenta, trevliga man misshandlade mig till en liten liten fläck…
    En ”vän” till mig sa att det är bara svaga kvinnor som
    blir misshandlade, jag höll inte alls med. Jag är inte svag!! Tvärtom!! Överlevt en trasig barndom och mycket annat.
    Hörde dig Unni säga i ett inslag på TV att dessa män vill inte ha svaga kvinnor! Tvärtom! Och oj vad jag blev lycklig av att höra dig säga detta som jag i mitt hjärta alltid kännt. Dessa män vill ha starka kvinnor som dom kan slå ner och banka ner till ett intet.
    Tack Unni för att du talar om detta och hur vi kvinnor tänker, känner i dessa sjuka relationer.
    Kram
    Eva

  43. För att få lite balans på diskussionerna här så är det även relativt vanligt med män som lever ihop med tjejer som beter sig som psykopater. Tror tyvärr att det inte är riktigt legitimt i samhället idag för en kille att prata om det, dels pga media som alltid utmålar kvinnor som offer och män som förövare.
    Jag levde ihop med en tjej i drygt två år och fick uppleva så mycket jobbiga saker hela tiden så det knappt går att beskriva. Från att ha varit en jättefin tjej i början av förhållandet (jag fick komplimanger hela tiden om hur bra jag var) till att bli ett monster med lögner, manipuleranden, hot och slag. Hon hade bulimi och fick, utan min vetskap, även diagnosen borderline (förstod det först när förhållandet var slut). Det tog över ett år att bli en människa igen efter att ha bearbetat denna hemska relation. Tvärr verkar det inte som att hon förstår vad hon har gjort, hon skyller alltid på andra.
    Idag, efter sju år, lever jag lycklig med fru och barn. Dock finns det alltid några ärr kvar, även om några försvunnit efterhand under årens lopp.

  44. Tack Gregory.
    Det är intressant att höra nåt från den andra ”sidan” också. JAg betvivlat inte alls att det även finns män som lever under sjuka förhållanden med sina kvinnor.
    När sjukdomen slagit klorna i kvinnan är hon en mästare på att manipulera.
    Lycka till i ditt lyckliga friska förhållande.
    Kram

  45. jag har själv inte läst din bok, men har planerat ett inköp redan denna vecka! jag tycker att du har helt rätt i det du säger med starka kvinnor. jag själv har i hela mitt liv betraktats som stark. men nu känner jag mig så hjälplös så det finns inga ord.. jag träffade honom för fyra år sen. i början var han mr underbar, men sen efter ett tag ”förändrades” han, och jag undrade ofta varför han förändrades. í efterhand har jag förstått att han aldrig förändrades, han bara bröt sin falska sida och visade sitt rikitga jag. han misshandlade mig psykiskt oerhört mycket och starkt under tre års tid. då och då kom även några boxar, lavetter och stryptag. men det var ju mitt fel, var mitt största resonemang. tills för ungefär 5 månader sen, då han slog mig så hårt så jag blödde i hela ansiktet och fick en lätt hjärnskakning. när mina nära frågade vad som hade hänt svarade jag att ” jag trillade från cykeln”. eller liknande. detta var verkligen ett uppvaknande för mig och jag lämnade honom. ett tag lät han mig vara, men nu har han börjat trakassera mig med att nedvärdera mig i sammanhang med olika människor, han gör verkligen så att alla ser ner på mig. för saker som han helt själv har hittat på!! jag har upprepade gånger bett honom lämna mig ifred men han svarar bara att det absolut inte kommer att hända. han kommer även till min arbetsplats och nedvärderar mig med ord som ex ”hora, slyna, slampa”. jag har hotat honom med anmälning och han blir bara glad då och säger att jag då kommer att få ett ännu större helvete än vad jag redan har.. snälla, jag känner mig så hjälplös!! någon som har något på vad jag ska göra ? var starka mina medsystrar!

  46. Hej Sanna..

    Jag är mitt i lämnadet av en psykopat. Mitt råd som som många andra säger här, är att ha 0 kontakt byt telefonnr. Men framförallt gör en anmälan NU inte igår inte imorgon utan NU.Du är inte värd detta.Du kan inte få ett större helvete. För varje gång han ringer eller kallar dig förhora så anmäler du. Om och om igen. Lova mig!!
    Lycka till.. Kram Lotta

  47. Min syrra var ihop med en solovårare. En odefinierad psykopat enligt mig. Det enda som fattades var ett läkarutlåtande att han faktiskt var psykopat. Hon har senare erkänt att det var den tuffa killen hon föll för. Alfahannen. Han som såg farlig ut. Naturligtvis sket sig förhållandet och detta gick ut över hela släkten. Killen hämnades på min syrra genom att straffa oss andra. Hot och bedrägeriförsök till följd(han hade snott mitt ID).

    Ligger det inte lite i vissa kvinnors tycke att en Alfahanne är en sån som är tuff och farlig?

  48. Detta är ingen kommentar, mer ett tack meddelande..
    Dina böcker har rört mig så otroligt mycket, kanske för att jag känt igen mig i en del av dom,..Situationer och stunder.Ditt sätt att närma dig dessa i böcker med rakt-på-känsla,värme och förståelse som Heroin och Hella Hell..Tusen tack för du inte fick mig att känna mig så ensam,Unni…..
    Sådant här hör väl du dagligen….
    Tusen tack önskas världens vackraste författare
    //Jesper S

  49. En person med borderline lider dock, kan ha ångest, vara hudlöst känslig,slungas mellan skuldkänslor över saker som gjorts eller sagts, har ofta utsatts för övergrepp i barndomen osv. En psykopat lider inte och har inte ångest. En Borderline-person har förmåga till empati. Ibland är en Borderline-person faktiskt just motsatsen till en psykopat. Det finns flera sorters Borderline-typer. Borderline är dessutom en ”rörlig” sjuka, det blir bättre och det blir sämre, ibland (när hon/(han) mår bättre) uppfyller inte Borderlinepersonen alla kriterier för sjukan, ibland gör hon/han det. fluktuerar.
    det finns fruktansvärt jobbiga borderline-typer, som är mer elaka och utåtagerande, (har vuxit upp med en sådan), sedan finns det de som är mer depressiva, ångestfyllda, ledsna, ängsliga, har självskadebeteenden, dissociationer, har ångest och skuldkänslor för allt, alltså för vad som helst, som de inte rår för, liksom verkligen tvärtom från en psykopat. Jag har en sådan väninna. ”med högsta gradens brännskada på själen.” Och hon är superSNÄLL och omtänksam! Det finns alltså olika sorter och säkert en massa grader däremellan.
    Det blir väldigt konstigt att dra alla Borderlinepersoner över en kam och detta i en diskussion om psykopater, eftersom en borderline lider, kämpar, känner och kan bli bra, medan psykopater förmodligen är obotliga tillika med pedofiler, och psykopater inte lider av det, de känner det ju inte.
    utom aggressiv ilska o allt det unni tex vet. det är inte SYND om någon som inte lider. borderlines kan lida extremt mycket (de flesta) och man vet att det är extremt vanligt att de blivit utsatta för övergrepp.
    jag missade det där omtalade programmet om borderline som gick nån gång men det verkar vara efter det som alla avskyr dem. jag VET att deras beteende kan ha katastrofala effekter men det finns olika sorter. psykopater och sociopater o kanske narcissister däremot tror jag ALLA mår bra av att dra över en kam o avfärda så fort man fattat det. alla ungdomar borde läsa en bok om det i tonåren så några kanske undviker hamna i relationer med en. det hade jag velat/behövt
    läst.

  50. Jag har left med en man med psykopatiska drag i nästan 15 år och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här situationen. I ett mentalitetstest inför ett nytt jobbs som han gjorde för ett par år sedan så bedömdes han ha en trea av tio möjliga poäng i empati. En tvåa var en psykopat på den skalan. En bra egenskap för en chef kom han stolt hem och berättade. Där har vi förklaringen tänkte jag.

    Han fick mig att känna mig så speciell när vi träffades och jag ville att han skulle vara mannen i mitt liv. Jag var 21 år och min föredetta pojkvän hade bedragit mig. Därför ville jag ha en lugn och stabil man. Han var sju år äldre och väldigt charmig och kärleksfull. Allt jag önskade mig i det läget.

    I början var det himlastormande och jag trodde inte att jag kunde ha haft sådan tur som hittat en så fin man. Därefter har det varit 15 år av gräl och svek varvat med att han urskuldrat sig och krypit.
    Och jag har bara blivit allt mer osäker på mig själv. Det är så han vill ha mig. Då är han trygg.

    Mitt i all nyförälskelse så blev han tveksam på om han ville leva med mig. Han gjorde mig mer och mer osäker, för han visste ju att jag ville leva med honom. Av ”misstag” kallade han mig sin gamla flickväns namn ett otal gånger och han sa till mig att hon var den bästa tjej han haft.
    Ofta kom han inte när vi hade avtalat. Eller så kom han och stannade i fem minuter och visade tydligt att han ville vara någon annan stand. När han bjudit mig på dejt kunde han helt sonika skicka hem mig mitt i en film eller en middag. Han sa att han inte kunde tänka sig att leva hela livet med mig. Vilket jag accepterade men när jag gav upp och sa att nu får det vara nog så gjorde han en kovändning och kom på att han ville leva med mig trots allt.
    Efter det har jag tillbringat 15 år med att förlåta. Förlåtit att han inte ville ha förlovningsringen på för att han var rädd för vad hans arbetskamrater skulle säga (han var då 30 år). Förlåtit att vi gifte oss sista dagen som tillståndet gick ut, en tisdag, bara för att jag tillsist fick boka tiden för att han hade glömt det.(Det var han som friade). Förlåtit att han ständigt talar om för mig att det bara är han som gör någonting och att jag aldrig gör någonting.(Jag jobbar heltid, är ordförande i två föreningar och vi har tre barn och ett eget företag). Förlåtit att han knuffat mig, kallat mig dum i huvudet, nyper mig i axeln när jag inte tycker som han. Förlåtit att han lånat pengar av mig utan tillstånd, tagit lån i mitt namn, gett mig två betalningsanmärkningar på grund av att han glömt att betala mina studielån. Dessutom förlåtit att han vetat om det i tre månader utan att säga någonting till mig. Med mera, med mera…
    Under alla år vi har varit tillsammans så har han aldrig funnits där vi de tillfällen då jag har behövt honom. Han har lovat runt och hållit tunt.
    Jag ser själv att jag framstår som en idiot som stått ut med allt detta men han har lyckats få hela vår omvärld, mina föräldrar och hans att ta ställning för honom. De talar också om för mig vad duktig han är och att jag måste avlasta honom mer.
    De skulle aldrig förstå. Hans föräldrar är svartsjuka på mig för att jag lever med deras underbara son och tycker att det är mitt fel att han inte vill träffa dem oftare än vi gör. De fördömer vårt liv och han låter de psyka mig öppet utan att agera. Mina föräldrar tycker att jag ska tänka på barnen och inte ställa till någon scen. Jag kommer från en familj där man inte ska dra skam över familjen och hålla en fin fasad utåt. De vet nog om att vi inte har det så bra men de vill inte veta.

    Tillochmed nu när jag skriver detta får jag dåligt samvete för att jag är ilojal. Jag köper inte riktigt bilden av att psykopater är kalla och beräknande i alla lägen. Jag tror att de agerar utifrån sin överlevnadsinstinkt och min man vill inte göra mig illa, det bara blir så och han har inte förmågan att riktigt bry sig och när han bli arg så gåt han efter strupen och försöker vara så elak han kan. Han vet att om han bara säger de rätta orden så blir det bra sen.

    Jag vill bort och ut men vet inte var jag ska ta vägen. Betalningsanmärkningarna gör att jag inte får hyra någon lägenhet. Jag bor långt från min släkt och jag vill inte lämna mina barn.

  51. Lina, din berättelse är hjärtskärande! Men du är fortfarande ung, och det blir inte bättre med den här mannen. Du skriver att han inte vill göra dig illa. Men varför gör han det då, när du lider av hans handlande? Hade han inte velat skada dig skulle han heller inte gjort det. Detta är inte kärlek. Det är bara makt och kontroll.

    För varje år du stannar kommer du bara att bli mer utplånad. Du behöver tänka på dig och också på era barn, jag vet att det bara ger ångest att få höra sånt, men det GÅR att lämna, och när du gjort det kommer du att tänka: varför gjorde jag inte det tidigare? Vill du bli en förgrämd gammal hagga som sitter och ångrar dig när han ruttnat och flöjtat vidare till nån ny stackare som han kan förtrycka? När han förintat dig är du inte längre intressant för honom, lita på det.
    Det är inte ett relationsproblem ni har. Ert problem är hans emotionella misshandel av dig.
    Jag lider av att få veta hur du har det, och jag vet hur svårt det är att lämna. Börja berätta för folk som känner dig! Vänta inte. Andra måste få veta nu!

    Kramar!

  52. Förfärliga berättelser om lidande och förnedring. Jag försöker alltid se något positivt i alla sammanhang. Det som är tydligast är all empati jag känner av alla förfärliga berättelser om lidande och förnedring. Hurra jag är iaf inte psykopat trots att jag är man…
    Nej, det är inte min mening att tramsa bort allvaret och tragiken. Det är viktig att lyfta fram den terror och våld som många lever mitt i. Jag högaktar Unni och alla andra som har modet och kraften att bryta sig ur. Hjältinnor som dessutom
    efteråt naket vittnar om sina livserfarenheter för att ingjuta mod i systrar som är kvar i träsket. Starkt! Jag har ju sett vänner både på väg in, mitt i och efter livet ihop med psykopater m.m. Kvinnoöden javisst, men även män som förnedrats. Ja, det sistnämnda försvinner oftast i debatten och inte minst i mediabruset. Mörkertalet är stort när det gäller män som kränks. Tro mig men ”tjejer kan”… att kvinnor utsätts för våld och övergrepp säljer bättre på löpsedlar än vice versa.
    Så till det jag vill säga:

    Jag är jä-gt trött på att ständigt påtvingas ett slags kollektivt dåligt samvete för att jag är man !

    Om man nu varken är psykopat, är pedofil, slår kvinnor eller barn och respekterar sina medmänniskor oavsett kön så blir det till slut en förnedring i sig att ständigt misstänkliggöras lite för att man just är man. Män är potentiella våldtäktsmän, psykopater och förövare…hmmm
    Det är min stora önskan att man i stället betraktar det som mänskliga avarter i beteende, det är mänskliga offer som behöver medmänniskor till stöd.
    Inte generaliserande könsschabloner som sakta hammras in… män är förövare och kvinnor offer !
    Det är ett mänskligt problem som behöver kvinnor som stöder kvinnor, män som stöder män, män som stöder kvinnor och vice versa, oavsett vem som är offer eller förövare. Vad vi minst behöver är stereotypa polariserade könsroller där allt annat än ”normen” är avvikande och inte finns…
    En annan poäng är väl att dom som överlever bäst i detta ogästvänliga klimat blir just psykopaterna. Mästarna på anpassning och befriade från skuld och empatiska spärrar…

    Med detta vill jag absolut inte det minsta förringa Unnis och alla andra kvinnors histora, tro inget annat !

    Kram !

  53. Det var ett jävla tjat om empati något som väldigt få människor har om ens någon! så mycket har jag förstått och varit med om att det mest utmärkande draget är alla lögner! lögner om stort och om smått till synes meningslösa lögner lögner för att få fördel eller för att framstå I bättre dager lögner för att trycka ner omgivningen osv,

    jag har också haft psycho brudar men det är en vän ex, vän som var värst snubbe hursomhelst jag e Ingen psykopat men vissa Kvinnor beter sig på ett sätt som jag aldrig skulle acceptera från en snubbe skulle en man bete sig så mot mig då smäller det kanske nåt o tänka på eller? //R.

  54. Det känns som att du skriver om mig ”jag är fast” eller vad man ska sig i dagsläget med en psykotpat och varje dag försöker jag frigöra mig från honom sakta men säkert.

    Jag kan inte svara på varför jag älskar honom fast han är psykiskt misshandlar mig, kanske för att de goda sidorna kommer fram ibland ?. Jag tackar honom till och med för att han är snäll ibland.

    Alla som träffar honom tycker om honom, han är charmig, pratar väl och kan föra sig. Han behandlar folk omkring sig med respekt men JAG är inte dem.
    Han ljuger mycket och manipulerar, han är en duktig skådis. Ibland önskar jag att han skulle byta yrke, börja med teater och film istället för att samla på sig företag som inte fungerar.

    Jag har alltid varit så stark och förstår inte hur jag kan utsätta mig för det här ?
    Men jag tar ett steg i taget.

    blir stark av det du skriver.

    // k emma.

  55. Jag håller med dej! jag har haft en arbetskamrat som jag nu i efterhand förstår vad ”sjuk”. Jag tyckte alltid han var charmig å rolig, men snackade så mkt trash om andra. Han var nästan som en kärring som kvallrar för mkt. Åh han ansåg sej själv vara ett riktigt catch alla ville ju ligga me honom, enligt han själv.
    Men jag kunde inte se det förens han tog en tids tjänstledigt. Så man kan väl säga att han lyckades manipulera mej för ett tag.
    Men det är ju tråkigt när man försår hur det ligger till. Vem kan hjälpa en sån som han om han inte vill det själv.
    I feel for you
    Du är stark som går vidare :)

    kram

  56. Sökte på internet om psykopati, hittade länken som ledde mig hit.Missförstå mig rätt är skönt att veta att man inte är ensam, dock önskar man ingen annan detta helveter. Har alltid ansetts som en stark kvinna, fick tidigt barn med en missbrukare(han var en lätt match mot det jag nu fått uppleva), har aldrig testat en drog själv.Hade länge levt själv, när denna man kom in i mitt liv för ett par år sedan.Herregud så mycket bekräftelse att jag väl aldrig fått tidigare. Ordagrant så var jag hans prinsessa.Han gjorde allt för mig och min son. Törstig på uppmärksamhet som man var så sög man i sig o till slut föll för honom.När första grälet kom fattade jag inget,från att vara hans allt var jag absolut ingenting värd. Han kunde lika fort vända o jag var i hans ögon underbar igen. Sedan har allt hänt misshandel både psykisk o fysisk, hårda ord, uppbrott. Han gör slut o jag bönar o ber om att få han tillbaka(sjukt, sjukt).jag som en gång var ngn med sunda värderingar, rätt hög moral. Värderingar vet jag knappt vad det är, moralen har jag kört ner långt i halsen. Ska träffa honom idag tanken är att jag ska gå ifrån honom för alltid, men som jag tror kommer han känna det o trycka på mina knappar så att han lägger in charmen o jag går därifrån utan att ha fattat ett vettigt beslut. men någon gång ska jag
    fixa det har en underbar son som skulle göra vad som helst för att få sin vanliga mamma tillbaka.. Tack att det finns fina människor som skriver om sina upplevelser, det ger oss andra hopp

  57. Hej Unni! Tack för en underbar föreläsning i Karlstad. Fattar vilket helvete du går igenom…kan du någonsin tro att riktig sann kärlek finns där. Jag berördes av det du sa och känner igen mig själv så mycket! Har gått igenom detta helvete hela livet, en far som är (psykopat) som slog min mamma, som ljög om allt, och fortfarnade ljuger, vi har klippt kontakten i dag. Fick själv barn som 16 åring ihop med en kille som slog mig sönder och bröt nig ur innan barnet var fött på grund av att jag förstod att jag skulle dö om jag stanna kvar eller dö om jag gjorde slut!! Chansade på det sista, då han också dömdes för att ha sparkat mig i magen , huvudet när jag var gravid osv . Hellre göra slut och dö! Han förföljde mig många år men tack till alla runt om som ställde upp. Har två barn till med annan man som värdens goaste kille jag träffat, men som inte kunde dricka alkohol. Han drack inget i början men drack mer och mer och i slutet så kunde han var borta flera dagar och töma vårat konto på pengar. Det sluta med att jag gick tidigt våra barn var små förutom äldsta tjejen som kom i början på tonåren. Träffa efter ca ett år en kille som var tryggheten som bedrog mig så småningom på grund av att jag tröttna. Han var för trygg det blev ingen spänning. Jag blev äcklad av hans kropp, han var tio
    år äldre, Grät mig till sömns de nätter vi älskade osv… Vilket gjorde att jag försökte somna innan han gick till och la sig. Lämnade honom efter lång tid. Hamnade snart i ett destruktivt förhållande med en tio år yngre kille med stort kontroll behov igen!!!! Han var mannen i mitt liv, har aldrig haft så bra sex, han skrev sms att jag var kvinnan i hans liv, luften han andas, han hade aldrig älskat någon som jag. Jag har aldrig känt så starkt för en kille han var yngre. Han kunde älska visste precis vad jag ville ha i sängen. Jag var allt i hans liv…allt det du skriver och berättar i boken stämmer så är det! Man ser inte, andra lägger märke till att man
    började förändras, om man har tur. Sluta hålla kontakten, sluta vara mitt framåt jag!!! Han slog mig aldrig men han påtalade efterhand vad han tyckte om mina vänner, familj, vad jag sa, hur jag beteede mig, (skratta vid fel tillfälle!! eller var tänd på en annan kille :-) )) till slut var jag inte längre jag!!!!!! Jo, han slog några gånger men såg noga till att han inte träffa mig han slog ungefär en decemeter i väggen bredvid mig samtidigt som han skrek åt mig. Han kasta saker i väggen bredvid mig. Vid en räkkryss kasta han ruttna räkhuvuden på mig! Varför …bara för att förnedra!Idiot! Detta går vi tjejer med på, varför!!!!????????? I dag är lever jag ensam med två av barnen kvar, snart bara ett. Har märkt vid ett flertal tillfällen att psykopat känslan sitter i magen. Dejtar men vid minst två tillfällen så har varningslampan lyst! Nu gör jag avslut direkt! Det är helt klart killar med låg självkänsla det handlar om det vet jag. Men hur i helvete ska en tjej med god självkänsla som är snart 45 hitta någon som matchar!!?? Hur känner du ? Kan du någonsin tro att just han finns där? Kan du förlåta för att gå vidare? Såren finns där, alltid, men de kan göra mindre ont! Inget spelar någon roll, kärlek är det vi behöver, men inte till vilket pris som helst! Kram Mariette

  58. TACK UNNI!

    Jag går igenom mitt livs värsta helvete.
    Och när jag läste din beskrivning så fick jag äntligen insikt.
    Mitt livs kärlek, mitt livs bästa sex och mitt livs värsta tid. Jag lämnade min man för honom. Jag gick med på förlovning, husköp och evig kärlek.
    Trots att han berättade att jag var det vidrigaste han träffat. Nästa gång var jag hans största kärlek. Jag är intelligent, har ett bra välbetalt arbete och goda vänner.
    Hur kunde jag gå på det!
    Jag gråter och gråter och gråter. Jag fattar ingenting. Och nu står jag och vacklar. Ena sekunden vet jag exakt vad jag måste göra, nästa sekund längtar jag efter den där passionerade närheten. Men det var ju bara en illusion.
    Jag behöver mod och styrka!
    Du gav mig en hel del av det bara genom att säga sanningen.
    TACK

  59. Hallo – great feed.
    Is there a cheaper SMS message marketing 4 a shop at California than 12stores.com? I know they only cost nine dollars per four weeks, unfortunately my supervisor Nolan told me there is, but he couldn’t remember its name. l actually start to get suspicion that he remembered wrongly. Any replies appreciated ;-)

  60. Har precis läst ut ”Boven i mitt drama…” och jag saknar den redan :(
    En fantastisk bok, det är så oerhört mycket jag känner igen. Tack, Unni, för att du orkade och vågade dokumentera detta viktiga.

    Lämnade för ett år sedan en 6årig destruktiv relation med huvudsakligen psykisk men även fysisk misshandel. Klassikern: Himlastormande förälskelse, fantastisk sex, alla rätt; mannen i mitt liv! Och så vändningen: kyla, hån, nedvärderande, anklagelser tagna ur luften, projicering, verbalt våld mot mina ömmaste punkter (som han så finkänsligt luskat reda på i början av relationen)varvat med kärleksbetygelser, mer och mer sällan det senare.

    ”Förlåta och gå vidare” nämns i ett inlägg ovan. Aldrig i helvete att jag kommer att förlåta honom! Hade han varit så begränsad att han inte förstod att han gjorde mig illa, hade jag kunnat överväga saken. Så är dock inte fallet. Han vet och han visste. Förlåtelse efter övergrepp tror jag bara är att sänka sitt egenvärde ytterligare. Nej, stolthet (över att man överlevt relationen med förståndet i behåll) och förakt (gentemot honom, naturligtvis!) är medicinen. Och att älta, skriva, prata med människor man kan lita på och varför inte skaffa en samtalskontakt på exv Kriscentrum för kvinnor. Det är en process som måste genomarbeta som inte går att få överstökad genom att förlåta en sån störd fan. Ärren kommer alltid att finnas kvar och det var han och ingen annan som orsakade dom. Förlåta? Nej, jag spottar på honom och hans gelikar. (Ja ja ja, det finns, många, sunda fina goda män, som VILL VÄL och GÖR väl:))

    Ett klokt och varmt forum för medsystrar: http://www.tuvaforum.se

    Go, Unni, GO – du är grym!
    /Disa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>