GIRLS JUST WANNA HAVE FUN

Med anledning av förra diskussionen om självförbrännande mammor tar jag mig friheten att publicera delar ur en ypperlig kommentar med signaturen "mammamia":

"Jag var en glad, utåt person med många vänner och ett rikt liv. Mycket fest men på ett trevligt sätt.
Träffar en man som visade sig ha väldigt dåligt självförtroende. Han utagerar genom att försöka att förinta Mig istället. Det tog några år. Tillslut hade han lyckats isolera mig och få mig att tro att jag inte var vatten värd. Han använde sig av olika metoder som att lämna mig och barnen hemma (låsa in osv). Jag svarade genom att till en början dricka hemma och ha fest med folk i telefonen, dra på musik och hålla mig själv över ytan. Detta ogillades starkt och det fick jag veta. Tillslut blev jag ett vrak. Han hade haft rätt, jag var värdelös som människa och som mamma. För vilken mamma dricker inför sina barn? Bara en total loser enligt honom. Att det var han som skapat den här nya mig (olycklig,skamsen och ensam) förstod jag inte då.

Där har jag min teori om att förinta andra eller sig själv. Jag var stark – han svag – han bryter ner någon annan – suger i sig styrkan och lämnar en person kvar som i sin tur vill förinta sig själv, ofta då en kvinna (jag i detta fallet)
Han blir en hjälte när han tar hand om barnen när morsan måste åka iväg och fixa ihop sig själv pga sina alkoholproblem? Nej,mitt problem var han.

Jag kan bara utgå från mig själv. Man känner igen sig själv i andra. Jag har kvitto på att det var mitt ex som bröt ner mig. Nu är jag fri och stark igen. Vet mitt värde – är inte lost, dvs tror inte på vad elaka människor projicerar på mig."

Detta förlopp är tyvärr inte helt ovanligt, att en partyglad tjej träffar en förtryckare och börjar dricka av helt andra skäl. Hon dricker för att våga säga till sin förtryckare vad hon verkligen tycker, hon dricker för att svalka nerverna när han angriper och förföljer henne, hon dricker för att fly bort ur sitt förpestade liv.

Att dricka är alltid att fly i viss mening. Men det är skillnad mellan att fly från något och att fly till något. När jag nyttjar rusdrycker nuförtiden gör jag det för att fly till något. Fly vardagen till något lummigt, varmt och glatt. Till vänner jag älskar och är trygg med. Då blir flykten just det som jag tror att ruset kan bidra till – en välbehövlig paus, en förhöjning av livskvaliteten, som gör att man hämtar en ny gnista att tända vardagens lugna låga med.

Vad tycker ni?

47 reaktioner på ”GIRLS JUST WANNA HAVE FUN

  1. Ja du, jag vet inte inte. Själv är jag ganska rädd för och skeptisk till alkohol. Kanske pga av att jag tål det dåligt själv. Det första , milda ruset är briljant men för min del kommer ångesten ganska snabbt. ochAlkohol jag är en dålig kemisk reaktion, kanske för att jag har förmycket smärta att döva. Därför är det bäst för mig att vara försiktig. De flesta barn ogillar när mamma är berusad tor jag, iaf när de är små. Det hade varit uderbrt om det fanns någon drog eller berusningmedel som "fungerade" dvs var just så där skönt lummigt, befriande och kärleks och lekfullt som det första milda ruset kan vara.

    Men världen som den är konstruerad verkar inte tillåta det, just kanske för att vi måste vara på vår vakt så att ungarna inte springer bort eller bränner sig på spisen.

    Det är väl som allt annat väldigt individuellt och inget jag är benägen att moralisera över.

    De som kan dricka och ändå ha hyfsad koll och inte må toatl apskit flera dagar efteråt avundas jag!

  2. Det är säkert ett halvår sedan jag läste "Boven". Mina minnesbilder förbleknar och kvar blir fragment, enskildheter och sammanblandningar. Jag kan inte minnas att jag ofta associerade till misshandelsförhållanden när jag läste boken. Men jag kommer ihåg hur välpreciserade och välformulerade flera tankar, med generell giltighet på parförhållanden, var.

    Jag minns bland annat att jag tyckte att exakt så startar nog en passion hos en människa med stark sexualdrift och med ett hopp om att någon gång kunna fånga en person som motsvarar flera väl utmejslade krav hos en lämplig partner.

    Jag minns också att jag tyckte att bokens huvudperson gjorde rätt som bad pappan ta huvudansvaret för de äldre barnen.

    Jag gillar Unnis böcker, men den efterföljande debatten blir ofta ensidig. Jag hoppas att Unnis nästa roman kommer att handla om passion, utan inslag av misshandel. Jag hoppas att den kommer att vara lika laddad som de bästa av Unnis tidigare romaner.

    Oj, nu hamnade jag, som vanligt, utanför ämnet. Men det gör nog inget för jag tycker att Unni idag skriver så enkelt och ändå så genomtänkt om drickande att jag inte har något vettigt att tillägga.

    Jag var också i Göteborg, när Unni var där senast. Som vanligt bodde jag på Novotel, som har stora rum, breda sängar och – framför allt – nära till Sjömagasinet. På Sjömagasinet serverar man snapsen rumsvarm i isade snapsglas. Det ser så förföriskt gott ut att man varken flyr bort eller till. Man bara vill ha en och kanske en till.

  3. Jag dricker inte alls… jag gjorde det när jag träffade min kille,var en partypingla. men liksom Boven i Unnis bok så anser min kille att jag ej kan hantera alkohohol. Gradvis slutade jag dricka för att nu ej ta en droppe.. men partypinglan i mig finns kvar-så en dag.. Jaja …. självförbrännande på annat sätt kanske.. Kram till alla systrar

  4. Personligen tycker jag veklingar som super bort sina barns barndom och tonår bara är patetiska. Att dem sedan inte ens visar ett uns av självkritiskt tänkande utan skyller supandet på ja, precis vad som helst, äcklar mig bara ännu mer.

    Jag har på nära håll sett barn fara illa av hemska besvikelser och svek och förstörda helger gång efter annan, just för att föräldrarna inte har förstånd nog att förändra sitt sjuka beteende.

    Själv skålar jag i kranvatten och ser äcklat på när folk super sig dyngraka.

  5. Varje gång jag drack när jag bodde ihop med exet(elak jävel) då drack jag så bra jag orkade.Det slutade alltid i en katastrof.Dagen efter hade jag sån ångest att det kändes som jag skulle krypa ur skinnet. Nu ett tag efter jag lämnat honom så faller jag tillbaka i det gamla mönstret och jag har grym ångest.Men det har börjat bli bättre…Nu har jag ingen jag behöver ha dåligt samvete förr eller någon som hackar på mig.för varenda snedsteg man tar.Tack unni för en jättebra blogg!Stå på dig!kramar från mig.

  6. Jag dricker inte alkohol för när jag anmälde den man som misshandlade mig i över tio års tid – och polisen satt och förhörde mig om alla gångerna, så hade ett av tillfällena skett på nyårsafton när jag fick åka ambulans till sjukhus; poliskommissarien frågade mig då enormt insinuant och nedlåtande ifall jag vid det tillfället hade druckit.

    Jag menar jag bara fattade vad det hela gick ut på – jag tänkte fråga honom ifall det nån gång hänt att han själv skålade vid tolvslaget, men jag var bara så skör och kände mig så tillplattad och så nedsmutsad jag glömmer det aldrig.

    Efter det blev jag absolutist.

    För jag tänkte aldrig mer att en polis ska få det till att jag får sparkar i magen, mot huvudet, knytnävsslag över hela kroppen bara för att jag 'tagit något' på nyårsafton.

  7. Nu har det hänt igen…….

    http://www.expressen.se/Nyheter/1.1379872/kand-skadespelare-haktades-for-misshandel

    Varför är det så här? När det sker så ofta bland offentliga människor….då ställer jag mig frågan….hur vanligt är det hemma hos Svensson? Detta får mig att må så dåligt. Vi har fått ett liv, varför slåss, bråka, mörda, våldta….varför inte ta till vara sitt o andras liv på ett bra sätt. VARFÖR???????

    Skickar kram o kärlek med hopp för en bättre värld.

    /Pim

  8. hej söta linslus!

    klokt skrivet! (ang: att fly till å från)

    Det känns tråkigt att höra så många kvinnor inleder förhållande med mentalt klena män,när det faktiskt finns motsatsen till dessa…

  9. Jag levde länge i ett skevt förhållande. Det såg tyvärr ut som många andra smärtsamma relationer. Den ena parten härskar och söndrar, medan andra parten försöker att reparera och ställa till rätta. Till skillnad mot de flesta andra beskrivningar av relationsmisär var den söndrande parten i det här fallet kvinna. Jag rättfärdigade min förnedrande och otraditionellt "omanliga" situation genom tanken att det var bäst för barnen med en fysiskt intakt familj.

    När jag efter ett decennium tog mig ur denna katastrof och tillsatte en haverikommission i form av en terapeut insåg jag rätt snart att jag inte kunde skylla allt på den söndrande partnern. Även om hon hade sitt förgörande beteende, så anklagar jag inte henne för de, på många sätt, förlorade åren. Jag kan ju inte anklaga henne för att jag stannade. Jag gör det alldeles för lätt för mig själv om jag hänvisar till att hon bröt ner mig. Valet att stanna gjorde jag själv.

    Jag har försonats med mitt beteende. Det var inte hon som skapade mig, det gjorde vi tillsammans. Det var inte jag som skapade henne, det gjorde vi också tillsammans. Det var vi som skapade oss. Jag tar ansvar för mina handlingar. Att skylla en eventuell överkonsumtion av alkohol på henne vore som att hon skyllde sina kränkningar på mig. "Ditt beteende fick mig att göra så. Om du bara inte hade…"

    Det finns bara en person som bestämmer över mitt liv och det är jag. Både då och nu. Det finns bara en som jag kan förändra och det är mig själv. Även om det hade varit lättare att skylla på hennes kränkningar.

  10. Jag vill absolut inte moralisera över någon. Men jag vill inte heller glorifera drickande. Jag håller med dem som anser att just när det gäller barn måste man var mycket mycket försiktig och ha god själkännedom och självkoll om man ska ägna sig åt det.

    Jag hade en som drack och inte klarade av det, med min morfar var det samma sak, det verkar vara ett mörkt arv och jag tror att jag har ärvt det här draget, fast jag aldrig blir aggressiv, bara dum och impulsiv och larvigt kletigt kärleksfull.

    Det räcker för att mina barn ska avsky det och det får jag försöka respektera. Jag har ju ingen egentlig alkoholproblematik Jag kan sällskapsdricka. Det är bara det att om den dionysyka andan faller på slutar det som regel illa, i blackout och ångest eftersom jag inte har kol i det läget.

    därför ser jag numera till att undvika att bli berusad i närvaro av barnen. och vid de få tillfällen när jag bestämmer mig för att partaja ser jag till att det är under någotlunda trygga omständigheter, att jag är med vänner som känner till hur jag fungerar och hjälper mig att sätta stopp i tid. Som Howling Woman påpekar bör man som misshandlad kvinna även se upp eftersom attallting du gör kan användas emot dig.

  11. alkohol är inget bra. och jag tror inte man kan fly till något utan att fly från något annat. Alltid flyr man något när man väljer att dricka alkhohol. det man flyr från är just det du nämner… vardagen. men det är alkoholen som gör vardagen till något att fly från, och inte tvärt om, och skippar man alkoholen så märker man ganska snart att man kan få en mycket skönare paus av att vila ut nykter än att dra en vinare. Men alla är fria att göra som de vill.

  12. blev tokigt där.

    wanna bet. jag sätter emot. jobbigt för dig att bli av med högra handen.

    ola rapace är inte 40 år och han har inte en flickvän utan en fru.

    vem det är har jag en misstanke om men tänker inte måla ut någon innan detta är bekräftat. men wanna bet du gjorde ett fint försök att måla ut en som inte har något med det att göra.

    _________________

    att försvara sitt alkoholbruk med att man flyr "till" något är samma sak som en missbrukare försvarar sig med att dom flyr från något. finns inga försvar. sluta drick och ta droger när du börjar må dåligt. för det hjälper inte.

  13. Denna bok är bara såå bra ,det är första gången jag läser nått av Unni ..så intimt skrivet och man kan förstå hur det faktiskt är möjligt..

  14. Det jag undrar är varför vi kvinnor låter oss utsättas för dessa män.

    Jag har varit där själv och jag är uppvuxen med en far som söp bort hela sitt liv och misshandlade både fru och barn. Ändå tog det 10 år innan min mamma tog ut skilsmässa.

    Om och om igen hör jag om kvinnor som misshandlats,både psykiskt och fysiskt. Den ena historien värre än den andra.

    Som signaturen mammamia, varför låter hon en man förstöra henne, varför tar hon inte ungarna och drar och får ordning på sitt liv?

    Varför låter vi oss behandlas så?

    Jag har också levt med en man som tryckte ner mig totalt.

    Vad handlar det om egentligen?

  15. Dricka eller inte, stryk fick man ändå.

    Och fly hjälper inte.

    De hittar alltid sätt att förfölja och misshandla.

    Medhjälpare som hjälper dem.

    Det tar inte slut.

  16. Lisa H, håller med, det känns i eftertankens kranka blekhet helt obegripligt att man stannar i en situtation där man blir skadad. Men det var också det jag ville beskriva i Boven och som "kim" snappade upp.

    Å andra sidan stannar människor kvar i diktaturer, antingen för att de inte vågar fly, eller för att de vill kämpa för rättvisa. Det tycker vi inte är så konstigt.

  17. En majoritet av kvinnor i Sverige är fortfarande ekonomiskt beroende av sin man.

    Och det beror på att hon har huvudansvar för vård av hem och barn (och även man).

    Hon jobbar deltid i lågavlönat yrke och kan inte försörja sig själv och sina barn på det.

    Så blir hon då misshandlad är det svårt för henne att bara gå. Var ska hon ta vägen? Och vad ska hon och barnen leva av?

  18. För de kvinnor som trots allt ändå ÄR ekonomiskt oberoende – så väntar istället en hämndodyssé som sträcker sig över decennier – i form av extremt krävande vårdnadstvister – där hon oftast går förlorande ur striden, hur mycket domar om misshandel som än finns. Då har hon förlorat både barnen och alla sina pengar. Det är fysisk misshandel, psykisk, ekonomisk, juridisk och materiell samt även hot och våld mot andra närstående, barnen, kvinnans anhöriga, vänner, ja alla som ställer upp på kvinnan.

  19. Om du VET att hatet och trakasserierna eskalerar,kan det ändå upplevas som det mindre onda att stanna kvar, håll amasken och försöka upprätthålla skenet av en fungerande familj, det finns människor runtomkring, släktingar osv som kan inverka gynnsamt. Som ensamstående deprimerad ammam med sin självbild och självförtroende förstört blir det ofta tomt omkring en efter ett tag. Ingen orkar lyssna när det aldrig blir bättre.När man aldrig slutar klaga.

    I mitt fall var jag tvungen att vänta med att gå tills barnen var så pass stora att de kunde säga ifrån angående var de ville bo och bli lyssnade på.

    DErsa far fförstod att de var medvetana om hur agerade och lyckades i någon mån skärpa sig eftersom han trots allt älskar sina barn och inte ville förstöra det lilla förtroende som nu fanns kvar mellan barnen och honom.

    Jag sliter hårt och har blivit tungsint, inte precis något läge att hitta kärleken och det vuxenstöd jag så väl behöver.

    befinner mig i en klaasisk kvinnofälla. Mitt ex som tjänar ungefär dubbelt så mycket som jag , vi arbetar båda heltid, tros att han har både kortare utbildnimg och betydligt kortare yrkeslivserfarenhet, betalar sketna 2500 kr per månad till två tonårsbarn. I ett rättvist land skulle underhållsstödet vara inkomstrelaterat anser jag.

    Jag visste exakt vad jag hade att se fram emot, och jag visste att det var nödvändigtvatt gå. Fick bara bita ihop så länge det någonsin gick. Våldet , trakasserierna kom som ett brev på posten och pågår än. Glöm kvinnofriden! Dessutom stämmer det ytterst väl som Unni tidigare skrivit om att man inte blir trodd om amnne inte blir fälld.

    Jag blev tvungen att försöka få åklagaren att lägga ner åtalet tros att mitt ex suttit tre dagar i häkte och dokumentation ommina skador fanns därför att min dotter som käner sin fars reaktioner vädjade. "Mamma, det blir sån konsekvenser om han blir åtalad, det komemr att bli värre."

    En fällande dom skulle innebära att mitt ex förlorade sitt jobb i kommunen och därmed helt tappa fotfästet, en skymf som han aldrig skulle komma över. Så jag vågade inte fullfölja.

    Därför bler jag naturligtvis inte trodd när det hände igen. Jag vet att det inte finns något skydd att få, därför måste jag försöka hålla mig lugn, och agera förståndigt. Det innebär att ligga lågt, ta en dag i taget, bara hoppas att ingeting värre ska hända…jag kan inte fly någonstans, i synnerhet inte in i ruset. Här gäller det att ha alla sinnen på helspänn. Vänta på att barnen växer. Ge dem så mycket trygghet och styrka jag förmår trots min inre brustenhet.

    Samtidigt sak jag ju skämmas för att jag VALT deen man, borde ha insett. Jag väntade sex år innan vi skaffade barn, trodde mig trygg, trodde mig älskad och omhuldad. När barne kom förändrades allti ett slag, jag blev svag , beroende, han villeha MAKTEN att strya öve rmig , barne och vårt liv in i minsta detalj. Jag opponerade mig mot regementet och repressalierna började.

  20. "Det jag undrar är varför vi kvinnor låter oss utsättas för dessa män."

    Jag stannade kvar hos min förgörande kvinna eftersom jag trodde det skulle bli bättre. Människan fungerar så. Jag hade kunnat lämna henne, men jag höll ut p g a barnen.

    "- i form av extremt krävande vårdnadstvister – där hon oftast går förlorande ur striden"

    Läs statistik. Kvinnan får i majoriteten av tvisterna per automatik vårdnaden. Ett missförhållande vi måste kämpa för att förändra.

  21. Falkögat! Det bästa sätte att "kämpa för att förändra" att kinor får automatisk vårdna är naturligtvis att alla engarade pappor verkligen engagerar sig i sin barn INNAN skilsmässan blir ett faktum det ligger ju ofta till så att det just är bristen på detta engagemang som medför att skilsmässan blir ett faktum.

    Med delat ansvar skulle skilsmässofrekvensen förmodligen dala radikalt. De värsta grälen brukar gälla sned ansvarsfördelning i hemmet ju.

    En kamp förd av männen att förändra sitt beteende genom att ta lika ansvar för hushåll och barn är en god kamp som jag obetingat stöder!

  22. Falsköga, ursäkta skrivfelet, jag menar falköga.

    Våldet ter sig så könsneutralt när du resonerar.

    Och missförhållandena är de omvända mot det du påstår. Det vet alla misshandlade kvinnor som har barn med sin förövare.

    Nu är det en liten högljudd klick som försöker hjärntvätta hela samhället till att tro att "mäns våld mot kvinnor" i själva verket är "kvinnors våld mot män". Och att kvinnors skräck för misshandlaren är en psykiatrisk diagnos, som heter PAS. Och att barnens skräck för att få stryk av denna hustyrann är symptom på samma 'sjukdom'. Samt att mammans och barnens desperata ansträngningar att fly undan vidare förföljelse i själva verket är en gigantisk orättvisa mot manskönet. Det kan man kalla hjärntvätt om något. Tänk att det inte finns någon fristad nånstans.

    Kvinnors utsatta ställning i samhället, i synnerhet ensamstående mammor (som nu är den i särklass mest eftersatta gruppen) är inte sällan jagade som villebråd av sina högst brutala och de facto blodtörstiga ex, varför deras livssituation nu är så svår, att en katastrof kommer att inträffa om ingenting görs. Vi läser dagligen om mord på mödrar, och att våldet mot barn ökar, i synnerhet våldet mot små barn, och det är INTE mammor som leder den statistiken, möjligen mammor som stannar kvar hos förövaren för att hon inte har något annat val, och sen när kvinnomisshandlaren misshandlar barnen också, så blir hon indragen i hans brottslighet. Så ser det ut – och när vårdnadstvisterna sen kommer som en fortsättning på våldet, och som ett brev på posten, ja då har förövaren insett hur mycket effektivare den typen av ekonomiskt utmärglande kvinnomisshandel är, eftersom han då slipper få blod på händerna, och till och med blir hyllad som en hjälte för sitt brinnande engagemang för barnen, som han aldrig tidigare gett något märkbart uttryck för, annat än i form av blåmärken på deras värnlösa kroppar, ja, då tar våldet verkligen aldrig slut.

    I övrigt är kvinnomisshandeln del av det allt genomsyrande kvinnoförtrycket i övrigt; lönediskriminering, sexualiserat våld, våld, hot, sextrakasserier, på krogen, arbetsplatssen, gator och torg, misshandel, våldtäkter och allt grövre våld mot barnen.

    Fritzlandan sprider sig.

  23. Just det. Ovanstående är förklaringen till att jag stannade och tålde för länge. Och ingen jävla ambivalens från min sida. Barnen hade möjligheter att själva säga ifrån så det ledde aldrig till någon vårdnadstvist. Mitt ex kunde kanske vinna i en domstol mne inte inför barnen. Han var som tur var medveten om detta.

    Pappor är väldigt poppis just nu. Mödrar misstänkliggörs för att uttnyttja sitt "påstådda underläge", det är även min erfarenhet när jag mött myndigheter.

  24. Bara för att en försvinnande liten del av 'maktpositionerna' nu uppbärs av kvinnor, som ofta fått klättra på både sin själsfrids, humanitets och självrespekts bekostnad, för att inte tala om den kompromissvilliga järnhud de måst utveckla för att 'godkännas' som medlöpare i kostymkonkurrensen, så betyder för den skulle inte det, att de mer konventionella maktförhållandena på det sociala vardagsrumsgolvet för den skull på något sätt förändrats. Nej, tvärtom, där hårdnar förtrycket, när män känner att den historiska maktordningen på allvar riskerar att rubbas ifall frun går lite fortbildningskurser, istället för att sköta det hon ska; vårda, beundra – och lyda Honom.

    Som en liten parentes ingår att utan knot även fortsätta sköta den aldrig sinande strömmen av sysslor i hemmet dvs marktjänsten.

  25. För att rätt ska vara rätt, så skall jag tillägga att det finns en grupp vars situation är ännu mer alarmerande – men som ändå en separerad misshandlad kvinna och hennes oftast av mannen också misshandlade barn faktiskt har erfarenhetsmässiga beröringspunkter med – och det är de papperslösa flyktingarna. Något som ju Jonas Moodysson för övrigt redan för länge sen klargjort i filmen 'Det nya landet'. Situationen för dessa båda grupper har sedan dess på intet vis förbättrats. De är det nya samhällets villebråd.

  26. Det var inte meningen att gör er upprörda. Jag vet att män står bakom majoriteten av brott i samhället. Det är inte min intention att försöka bevisa motsatsen. Jag är mot själva företeelsen misshandel – fysisk som psykisk – oavsett vem som utför den.

    Mitt problem är att när jag försöker diskutera saken tillsammans med kvinnor, så går det inte. Kvinnor som jag försökt samtala med vill helst diskutera varför just män misshandlar kvinnor. Jag kan inte heller diskutera saken med män, eftersom de helst vill veta varför kvinnor jagar dem. Jag kan som man inte diskutera min situation, eftersom både kvinnor och män blir upprörda. Och många kallar mig – precis som Howling woman – falsk.

    Jag är uppväxt proggrörelsens kölvatten. Jämlikhet var ledordet i hemmet. Det var inte alltid det bästa, men det var ett fredligt hem. Jag arbetar i ett låglöneyrke (tillsammans med mestadels kvinnor), jag är ensamstående pappa, jag har levt i ett skevt förhållande. Jag tror jag vet vad ni pratar om. Även om jag har en mans perspektiv.

    Kanske är det dock min könsidentitet som gör att jag inte känner igen hela er beskrivning av verkligheten. Kanske är det för att min verklighet är annorlunda. Något är det som gör min horisont ljusare än er. Jag har blivit utsatt av mäns våld, jag har blivit utsatt av kvinnors våld, jag har själv utsatt andra för våld. Jag skulle vilja diskutera våld utan genusperspektiv, även om det är svårt att bortse från snedfördelningen.

    Ni talar om mäns våld mot barn, trots att tusentals kvinnor varje år anmäls för barnmisshandel. Ibland är bägge könen förblindade av sin iver att hitta tydliga, greppbara och enkla förklaringar, där "de andra" är förövarna.

    Jag skulle vilja träffa någon som kan förklara utan schablonbilder. Kan ni det?

    Jag känner mig lika stigmatiserad av er som man, som ni gör som kvinnor.

  27. Om du är ute efter en förutsättningslös diskussion så kanske det inte är så smart att reducera andras erfarenheter till "schablonbilder". Det inläggen här handlade om var ju personligt gjorda erfarenheter. Om du kallar dessa kvinnors mångåriga erfarenheter för "schablonbilder" så försöker du ju göra gällande att erfarenheterna inte är gjorda utan på nåt sätt "påhittade", med andra ord inte empiriskt giltiga.

    Det låter som du menar att dina erfarenheter är de sanna och giltiga, medan de kvinnor som skriver här om hur de blivit misshandlade och samhällets bristfälliga hantering av deras rop på hjälp är saker som inte inträffat i verkligheten.

  28. Falkögat: Det är viktigt attrannsaka sig själv som människa. Vi har inet valt vårt kön. Vi kan inte välja bort det. Jag har ingen lust att sticka huvuidet i sanden och förneka det uppenbara dock.

    Jag förstår inte vad riktiga män anser sig ha att förlora på riktig jämställdehet, delat ansvar, hänsyn, kärlek.

    Ja, det finns amssor av idiotiska kvinnor, det finns dåliga kvinnor, onda kvinnor. Det finns gott om kvaddade människor på planeten. Alla blir inte ödmjuka och insiktsfulla av livets svårigheter.

    Men det ÄR tyvärr så att när det gäller våld och övergrepp är män GRYMT överrepresenterade. Orsakerna till detta är viktigaatt studera, diskutera, försöka reda ut för att förhoppningsvis kunna förändra situationen. Detta ligger inte minst i männens eget intresse.

    Om du inet har gjort dig skyldig till något personligen så behöver du inet känna dig utpekad, skyldig eller kränkt. Solidarisera dig med oss istället. Jag lovar dig att kommer att få massor av kärlek och uppskattning om du taggar ner lite.

    Pariarkatet äter även sina söner.

    Just för tillfället är feminismen ute och evolutionspsykologin inne. Men evolutuionen har inte varit till fördel för majoriteten män. JAg läste en uppsakttningatt historisk sett i det mycket långa perspektivet har bara en minoritet män fört sina gener vidare, under fyrtio procent. Detta har skett genom konkurrens, våld och förtryck av "svagare" män. Dvs de som byggde pyramiderna istället för att hålla harem och driva sina armeér i döden.

    Gemene man har alltså inte tjänat så värst på patriarkatet och evolutionen. Så låt oss lägga ner båda två. Låt oss bli vänner! Låt oss skapa något alldeles nytt. Tom evolutionpsykologerna anser att vi iaf har ca femtio procents chans att lyckas med detta . (Se Steven Pinkers The Blank Slate).

    När det gäller de papperslösa flyktingarna och andra som ligger pyrt till här i världen verkar det som om det är flest kvinnor som bryr sig med.

    Det är huvudsakligen män – igen – som är rassar.

    Killarna i proggvänstern som jag minns den var inte de som tog hand om disken i kollektiven. Inte så värst om barnen heller fast det var en massa orerande.

    Det är underbart med undantag. Jag älskar verkligen på gräns till dyrkar, vanliga goda, snälla , anvarstagande män som är empatiska och ödmjuka och starka nog i sig själva för att ta in statistiken utan att känna sig personligen anklagade och kränkta av den. Som kan känna beundran och respekt för en kvinna med egna åsikter och ambitioner.

    Som inte är hushållsarbetes och kravfobiker.

  29. Utelämnade av misstag ett par ord med väsentliga nyanser i mitt förra inlägg, vilka jag känner måste vara med för att det rättvisande ska framgå hur jag menade:

    Ursäkta mig, men nu måste jag väl ändå ta bladet från munnen.

    1. Det här snacket om 'evolution' är ju fullständigt löjligt och kan i paritet nästan jämföra sig med socialdarwinismens extremaste förgreningar i nassarnas deliriumliknande dillerier på grundval av teser om 'naturligt urval'.

    Om man nu skall bemöda sig ens om att prata i såna termer så är ju förintelse och död ett oerhört osmart sätt att föra gener vidare. Naturen kännetecknas av ett generöst ymnigt överflöd där perfektion tillhör undantag snarare än regel.

    För det 2:a så beror inte mäns våld på deras fysiska styrka utan endast på inlärd överhöghet alltså godtyckligt fastställda hierarkier, som ger vissa status och trycker ner andra ordentligt i skoskaften.

    För det tredje så har De härskande sällan varit några fysiska praktexemplar och när det gäller bemanningen på hjärnkontoren har ofta även den lämnat mycket i övrigt att önska.

    Som jag ser det kan i stort sett vem som helst komma till makten och köttgrytorna och detta har föga att göra med vare sig intelligens eller styrka, snarare nedärvda sociala strukturer, lism och opportunism.

  30. Ytterligare tillägg:

    Och inte sällan också en god portion tur samt även slumpartade och trendmässiga, historiska tillfälligheter.

  31. Min poäng är följande, som jag skrivit i tidigare inlägg:

    Män slår kvinnor. Män slår barn.

    Kvinnor slår barn.

    Barn slår inte vuxna.

    Siffror över kvinnors våld mot män finns knappt. Däremot dyker kvinnorna upp i statistiken över våld mot barn i åldrarna 0-14 år. 2007 anmäldes c a 2300 fall av våld mot barn utfört av kvinnor.

    Varför kämpar vi inte mot våldet i samhället. Kämpar mot att starka slår och förtrycker svagare. Det är ju detta som är problemet!

    Howling Woman:

    "det inte är så smart att reducera andras erfarenheter till "schablonbilder". Det inläggen här handlade om var ju personligt gjorda erfarenheter."

    Det är just det jag menar. Det är personliga erfarenheter som man inte ska upphöja till generella sanningar. Ibland är det lätt att med utgångspunkt i sina egna personliga erfarenheter använda schabloner för att hitta enkla förklaringar i genus. Alla mina kraschade förhållande har på något sätt inneburit konflikter med kvinnor. Jag skulle kunna dra slutsatsen att alla kvinnor är troll, men det gör jag inte. Det hade varit en schablon. Det är ju trots allt bara mina personliga erfarenheter.

    Jag måste se allt i ett vidare perspektiv. Kvinnor och män slår, förtrycker och är orättvisa. Det är detta vi ska bekämpa.

  32. Ååå va fint att se foto med en glad unni med vänner! Så är det… vi är helt okej, roliga, varma människor som bara vill ha ett bra,festligt, normalt och hälsosamt liv med andra som gillar oss.

    Som min mamma säger "var tog du vägen?" och nuförtiden … "nu är du tillbaka igen!!!" =)

    Jag dricker min glögg, skönt vin, njuter! Jag är bra!!!! Jag är okej!! Mina barn älskar mig! Vi gör roliga grejer, vi hänger upp julpynt, vi bakar papparkakor och jag super mig inte full alls, jag softdricker fint och ungarna bubblar på … skyddsänglar i varje hörn.

    Jag sa till min 10 åring idag, när jag träffar en man som jag vill leva med så ska jag ärligt kunna säga "om mina söner beter sig som min man så är jag nöjd" Och min son säger "det är ju jättebra för då kommer vi gilla honom på en gång…."

    Dom längtar efter den där mannen man kan lita på. Inte ekonomiskt eller med coolhetsfaktor… utan mannen som mognat till en MAN,jämnlik, den finaste vännen, som vill en allt väl. Tills dess – vi lever på och har det BRA – och KUL – och vi SKRATTAR och vi lyssnar på MUSIK och VIN kan vara riktigt mysigt när vi mår BRA!!!

    Tack Unni för att du hörde mig, känner och vet vem du är för jag känner igen och vi är fina, starka, snälla, mjuka, roliga och mamsiga supertjejer som vill att världen ska vara rättvis. Thats all … rättvisa och medmänsklighet. Vara en okej människa ?

    Idag mår vi fint här i Uppsala, Sverige. Över etern till er!!! xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx<3

  33. Till Falköga:

    Nu slingrar du till det igen.

    Till det tolkningsföreträdet DU önskar och som gagnar DINA intressen.

    Och mäns våld mot kvinnor ÄR en generell sanning.

    Liksså mäns våld mot andra män.

    Det tycker jag är mycket viktigt att förändra.

    Det gör man bl a genom att diskutera relationer i skolan – hur killar bemöter tjejer när det har förhållanden – kan man lämpligen göra i sex och samlevnad istället för att titta på teckningar i genomskärning på könsorganen till tonerna av en urgenerad lärare eller informatör från Ungdomsmottagningen som står och visar alla olika färger på kondomer som finns.

    Inte för att man ska ta bort preventivmedelsupplysning – men utan prata om relationer, hur man närmar sig varandra, hur man fungerar jämtställt i en levande relation där både flickor och pojkar får frottera sina föreställningar om vad kärlek är och bör vara med varandras så kommer vi aldrig någonstans. Vem som bestämmer över ekonomin hemma osv.

  34. HOWLING WOMAN:

    "Det här snacket om 'evolution' är ju fullständigt löjligt"

    Evolutionssnacket var inte mitt inlägg. Jag förmodar att det var Katarina som skrev det inlägget och felaktigt skrev mitt namn, så hon får svara på ditt bemötande.

    För övrigt är det just här som diskussionen tappar intresse och blir ensidig. Det finns sällan kvinnor som överhuvudtaget vill diskutera att de också använder våld mot barn. Du reflekterar inte över det, utan fortsätter att enbart prata om mäns våld mot kvinnor och barn. Varför kan vi inte diskutera vuxnas våld inom familjen?

    "För det 2:a så beror inte mäns våld på deras fysiska styrka utan endast på inlärd överhöghet"

    Gäller detta även vuxnas våld mot barn?

  35. Din bok är så braaa…. Unni. Du beskriver problematiken och sårbarheten på ett osentimentalt sätt.

    Jag har rekommenderat din bok till massor med andra som har eller ska köpa den! 5+ till dig

  36. Och vad jag ville säga med det är att det är makten och kontrollen över kropparna som är den initiala inordningen – killar disciplineras in i våldet tjejer disciplineras av det – tidigt kontrolleras deras kroppar, de ska yxas till på olika sätta, det sker genom mind control,kränkningar, övergrepp, styrningen av sexualiteten, utseendet, vad som är tillåtet beteende och vad som fördöms (utlevelse på tjejers egna villkor) killar disciplineras till styrka och överhöghet – kontroll på olika sätt men också stelhet.

    En del personer driver förklaringsmodeller att det inte är farligt med likte action, motorsågsmassakrar, reklam, internet, porr, (självmordssajter, kannibalism, menyer med utfreakade sexpreferenser för de uttråkade sexmissbrukarna) osv det är inte det som gör att människor blir våldsamma, cyniska, känslokalla osv.

    Men varför skulle ens ETT enda litet företag lägga EN enda liten krona på reklam, i alla dess former, om det inte gick att kraftfullt påverka människors beteenden, tankar, känslor, språk, värderingar, köpvanor, självbilder, osv.

    Drama och feel-good för barbieflickorna.

    Action ´för actionmanpojkarna.

    Och så dessa eviga thrillers med aningslösa kvinnor som huggs ner genom duschdraperierna, är bevakade av galningen som manövrerar sin hyperhajpade övervakningsteknologiska utrustning från sitt sjabbiga hyresrum i huset mitt emot.

    Mata dem dygnet runt med detta – och det ger resultat. Tjejerna sitter i soffan och biter på naglarna, och killarna ser lugnt på – det är ju inte dom som är offren.

  37. Och det som du pratar om är bara den gamla vanliga hackordningen i kärnfamiljen – där även ingår äldre syskon mot yngre syskon, bror mot syster osv.

    Enligt min erfarenhet som jag sett och vet utspelar sig i många familjer är att pappan triggar in våldet i familjen – han är våldsam mot mamman och mamman dras in i hans våld mot barnen.

    Det är också därför det är så viktigt för mamman att ta sig ut.

    En annan vanlig variant som framställs är mamman som inte vill se, inte vill veta, när det förekommer att pappan utsätter barnen för sexuella övergrepp; när sanningen är den, att en mamma som ser och vet och drar, blir absolut inte trodd; det går nästan inte att bevisa sexuella övergrepp utom om barnet drabbats av en könssjukdom eller blivit gravid och till och med i såna fall blir mamman oftast inte trodd utan betraktad som en hysterika som försöker fjärma barnen från den stackars pappan.

    Så vad ska en kvinna göra.

    Damn you if you do, damn you if you don't det är de gamla vanliga härskarteknikerna.

  38. Till Falköga:

    Då ber jag om ursäkt om det inte var du som dragit in 'evolution' i diskussionen. Såna kvasivetenskapliga resonemang tycker jag nämligen är livsfarliga – inte desto mindre ymnigt förekommande när man pratar om könsroller, och drar in nån slags biologiskt perspektiv i det hela, som inte är vetenskapligt kollat.

    Sen när det gäller att inte svara – jag har föreslagit åtgärder hur vi förändrar könsrollerna – i sex och samlevnad i skolan t ex. Det svarar inte du på. Får du gärna göra, för sånt tror jag behövs och hjälper.

    När det gäller föräldrarollen – så ska jag återkomma till det.

    Kärnfamiljen har som sagt en hackordning "vänta tills pappa kommer hem" typ.

    Jag återkommer och utvecklar det ifall du är intresserad – se annars ovanstående inlägg.

  39. Oj, vad tungt här. Jag har mycket erfarenhet av våld och du skriver Falköga att "barn slår inte vuxna".

    Jag bodde i ett ennat EU-land där det var norm att ge sina ungar en smäll när orden inte räckte till. Som svensk och uppfostrad på 70-talet av en mamma som förbjöd all krigsromantik och en pappa som vapenvägrade i lumpen och fick sitta inne för det i 3 månader, så var barnaga verkligen provocerande för mig att se hela tiden.

    Mitt ex, som misshandlade mig hade blivit slagen av både sin pappa och mamma. Av sin mamma var det mer slag över huvudet med en sko eller det hon hade i handen eller dask på rumpan/handen/armen. Pappan tog till knytnävarna. Jag vet inte om pappan slog mamman men hon var förtryckt.

    När jag fick barn med honom i det landet så tyckte de flesta "i byn" att jag borde ge min son smisk från 2 års ålder. En gång när den hela tjocka släkten var samlad så bet mitt ex min son i näsan för att lära honom att inte bita sin äldre kusin. Jag blev vansinnig och sa att ni är inte kloka här, men ALLA höll med pappan och sa "så gör vi här" Jag kokade inombords. Jag tyckte samtidigt synd om allihopa därför alla verkade slå alla. (jag har själv aldrig blivit slagen av min familj mer än min storebror..)

    Jag stod på mig iallafall och förbjöd pappan att slå vår son. Jag manipulerade väl honom på det viset att jag drog upp hans egen pappas beteende.

    När son nummer två var född var vårt förhållande väldigt dåligt och jag utsattes för rätt mycket våld och psykisk misshandel. Jag flydde till Sverige med barnen många gånger men kom alltid tillbaka för Boven i dramat var min kärlek (eller var det min jäkla envishet att EN DAG KOMMER HAN ATT ÄLSKA MIG TILLBAKA – och se att jag är god inuti – inte ond som han vill göra mig till?) jag levde på något slags hopp.

    Min andra son bevittnade mycket våld. Han var född ARG! Han var en jobbig bäbis och värre blev han i sitt humör. Han började nog slå mig vid 2 års ålder.

    Han slogs, sparkade och skrek. Vid 4 års ålder skrek han det som hans pappa brukade skrika till mig. På svenska "hora, jävla fitta" osv. =(

    Alla runt mig sa att du MÅSTE ge honom smisk. Du måste ta kontroll. Jag gjorde några försök att ge honom dask på rumpan men allt inom mig sa nej!fel! För jag visste att han bara kopierade och det var pappans beteende som kom ut, och att jag då skulle göra desamma vore förödande. (men ja, inom mig så ville jag bara nypa till honom för att ge sig på den som älskar honom mest)

    Sen hade pappan hand om barnen själv i 8 månader och när jag snodde dom tillbaka till Sverige (ja, jag åkte dit och hämtade dom, sa att jag skulle ha dom i en vecka, men åkte aldrig tillbaka med dem igen efter att dom vägrade och berättat om hur pappan betett sig med smisk osv (fy fan vad det här drar upp jobbiga minnen)

    Men min yngsta son var som förstörd. Jag fick gå till ett hjälpcenter för att lära mig om hur jag skulle hantera hans utbrott mot mig. Vi kunde sitta på bussen och han fick ett spel och började slå mig och skrika på mig med fula ord så folk runtomkring tog riktigt illa vid sig och jag själv satt gråtandes utan att vilja se någon i ögonen. Fick lära mig att hålla honom bakifrån och blockera hans armar tills han lugnat ner sig. Sen ge massor av kärlek och kramar och lugnande ord. Efter 100 episoder så började hans beteende förändras. Han testade någon slags gräns med mig för att se när våldet skulle komma, när det inte gjorde det så blev det lugnt.

    Nu skulle han aldrig slå mig. Eller säga fula ord. Men det tog några år att justera.Och tid ifrån pappan.

    Jag vet att våld föder våld och jag kan tänka mig att många mammor som blir slagna, slår sina barn. Det som räddade mig och barnen var väl 70-talet och antivåldsvågen, jag fick tidigt veta att våld är förbjudet, även fast det ibland rycker i händerna. Som ett "no-no" djupt inpräntat. Det är bra. Ibland säger jag tillochmed till sönerna att ni har tur att vi bor i Sverige så ni inte får en tjong över huvet (för visst kan man bli skitförbannad med det hjälper att ha spärrar)

    Kanske finns det pojkar som lever med mammor som slår dem och göder ett kvinnorförakt som dom senare i livet tar ut på en flickvän. Men jag tror att det är mer vanligt att det funnits en man där som varit förebild som slagit mamman och barnen.

    Jag känner också till män som blir förtryckta och slagna, men det är ett fåtal. Man kan ju undra om deras mammor slog dem?

    Vi i Sverige har ju nolltolerans men i andra länder är det väldigt vanligt att mammor slår sina barn, och inte misshandlar dom ner på golvet utan med smäll på kroppen, dask med handen eller nyp i örat. Kan det göra pojkar till misshandlare?

    Eller är det attityder och brist på respekt?

    Vad 17 handlar det hela om egentligen?

    Som 3-sons mamma så skulle jag vilja veta hur jag på bästa sätt förebygger våld och psykisk misshandel. Jag märker ju som Howl woman säger att pojkar är nästan triggade till att använda våld och att vara macho.

    Tung suck … varför kan inte alla bara slappna av och ha kul och älska varandra? Men det är väl det som är det konstiga med det här livet på den här kulan som snurrar i universum med all dess fantastighet. Så man fortsätter hoppas på änglar och goda krafter, även för dom på andra sidan klotet som lider 1000000 mer än vi, att livet är ett spel där vi lär att växa och förstå och att det aldrig får bli meningslöst för då slocknar vi inom. (jag slutade sjunga i 10 år som en ledsen fågel i bur) men när man hittar hem igen så är det väldigt befriande och tårarna som kommer är bitterljuva som att ha klarat sig efter ett långt krig. Som att skriva en bok? En diktsamling? Några delningar? Andas ut.

    Vi kan bara be för dom barn som blir mammalösa efter de krig som slutat med en hemsk utgång och någongång ta på allvar att faktiskt tusentals mammor blir dödade varje år av de här våldet som borde stå högst på allas todo-lista

    kalla den här bloggen sekt eller ja-sägande men den är väl mycket mycket mer relevant än de flesta andra bloggar i Sverige? Det gäller livet och därför kommer jag hit. Tack Unni du är stark och en förebild. (bara att göra sig obekväm på Debatt är värt 50 röda rosor!) xxx kram till dig och alla andra som känner xxx

  40. Det handlar om SPRÅK-inlärning. Vanor, beteenden, ord, handlingar är ett socialt språk som barn lär sig – i Kina kinesiska, i Sverige svenska, i alkoholistfamiljer alkoholistiska, våldet är ett språk som smittar av sig, det är en social smitta.

    Barn imiterar då gärna den som är mest tongivande – den som bestämmer och verkar starkast och farligast, det är rädslan som styr, det blir lite stockholmssyndromet också.

  41. Ja, det var som var skyldig till "evolutionsnacket" men jag uttryckte mig inte tillräckligt tydligt. Jag delar INTE den evolutionistiska syn som förklarar allsköns jävligt bettende hos människor med socialdarwinistiska argument. Jag försökte argumentera mot det genom att säga att "patriarkatet äter även sina söner". Att män inte har något att vinna på att försvara/förklara/förringa manligt våld utan rimligen borde solidarisera sig med de hårdast drabbade, nämligen kvinnor och barn!

    Hetsen mot feminismen skrämmer mig, hatet och föraktet mot kvinnor verkar vara så ingrott, gå så djupt, går det verkligen inte att undslippa det.

  42. Den råa tonen talar sitt tydliga språk. Att förövare känner sig förfördelade istället för att besinna vad som händer med offren är illavarslande. Men det beror på inställningen uppifrån som tillåter våldet, genom att det är osynliggjort, straffsatserna är låga, våldet beivras inte i den utsträckning som det förekommer, gapet växer pga bristande resurser hos domstolarna – det är "vardagsvåld". Skadestånden är extremt låga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.