FRÅN PROGG TILL BLOGG

progg_44545385När jag läste Anders Mildners artikel om Nicholas Carrs bok Shallow leddes mina tankar till proggens storhetstid på 70-talet. På landets olika parkscener var ett av bandens obligatoriska inslag att plötsligt byta instrument. Det var liksom en rättvisegrej – varför ska bara en få spela leadgitarr? Proggarnas kollektivism var behjärtansvärd, men fan vad det lät när ingen tilläts bli riktigt vass på sitt instrument.

Sen kom punken och sopade golvet med proggarna, fast inte i elitistisk bemärkelse. Punkens budskap var: Har du en planka har du ett band, har du en penna har du ett fanzine.

Först på 80-talet kom lyxlirarna och slipade bort ojämnheterna. Sofistikerad form överordnades budskapet, Derrida blev en husgud och the mattblack dreamhome sopade ut bohemer och fattiglappar från de renoverade stadskärnorna. Alla kan bli rika. (Har du bara ett ben? Men skaffa ett träben då!)

90-talet var decenniet då alla ville bli ”upptäckta”, då ingenting var finare än att synas, och denna ambition förlöstes av realitysåpetrenden. Man behövde inte kunna något annat än att skapa uppståndelse kring sin person, och hade man riktigt flyt kunde man bli uttagen till Expedition Robinson, som drog igång en lavin av dokusåpor. Öppna för alla.

Och 00-talet blev bloggarnas årtionde. Alla kan blogga. Alla är sitt personliga varumärke, alla deltar, alla kan bli sedda, och ännu bättre blir det med pingar och knuffar och de sociala mediernas trampoliner.

Och här står vi nu och tar kritik för att internet gör oss dumma, vilket Carr påstår. Men, som Mildner påpekar, brukar amerikanska populärt hållna fackböcker utelämna klassperspektivet. Samtidigt framhåller han det som jag själv och de flesta internetevangelister brukar prisa: Deltagarkulturen. Alla kan tralla. Även om vi kanske läser hafsigt på skärmen, sker en fördjupning av huvudtexter på olika forum, analyser och tillägg som den som vill kan bidra med. Diskussioner och vidareutvecklingar som stimulerar intellektet och kompenserar för det ytliga läsandet. Resultatet blir då en övergripande och gemensamt uppnådd förbättring av ursprungsmaterialet.

Men om vi ser tillbaka på de visioner som präglat de senaste decenniernas olika erbjudanden om delaktighet – är det verkligen någon skillnad bara för att alla kan blogga, twittra och fejja?

Bortsett från att proggbandens musik lät sämre när allas bidrag ansågs lika mycket värda, rekryterades sällan musikerna från de samhällsskikt vars intressen de ville främja. I bästa fall befann sig enstaka representanter för de förtryckta skarorna nedanför scenen. Punkens streetkultur, där vem som helst kunde gå upp på scenen och kuppa, var egentligen inte alls öppen för alla. Snabbt uppstod hierarkier där skivkontrakten var den stora vattendelaren. Att alla kunde bli sin egen lyckas smed – 80-talets förrädiska budskap till de unga – behöver man inte fördjupa sig i ens. Och 90-talets dokusåpeboom ledde egentligen bara till en proletarisering av kamerakåta deltagare, med ett par enstaka exempel på dubiösa framgångar i kändisträsket (Fame is nothing without Fortune).

Vad är det då som säger att internätens deltagarkultur inte i själva verket är exkluderande?

Emin Tengström, professor på Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, var redan 1987 på sin vakt när jag intervjuade honom om framtiden. Han var förvånansvärt framsynt. Han förutspådde nämligen en ny social stratifiering; den mellan de ”modellstarka” (de med solid kunskap) och ett ”informationsproletariat”:

Istället för att använda piskan bombarderar man människor med ”information” de inte har bett om. Till slut ger folk upp. /—/ Informationen växer, men kunskapen krymper. Det här kan bli farligt. Ur förvirringen föds en mottaglighet och en längtan efter förenklade budskap och enkla lösningar. Ett antiintellektuellt klimat. Därför är det så viktigt att vi formar en vision av Det Goda Samhället.

Professor Tengström förutsåg även den internationella terrorismen som något som skulle komma att prägla den närmaste framtidens politiska beslut. Och detta var alltså 1987.

Just det! See what we got! Ett fördummande medieklimat och terrorism som används i repressiva politiska syften.

Jag älskar internets möjligheter, tro inget annat, jag kommer att fortsätta slåss för informationsfrihet och de vattenhål på nätet där en samhällskritisk dialog kan föras. Men om deltagarkultur är detsamma som att trycka på en gilla-knapp som finns vid Facebookannonserna, då kan vi lika gärna skita i det.

Men som en brasklapp: Intervjun med Emin Tengström publicerades i Magazin April, en kulturblaska som jag på det gudsförgätna 80-talet gav ut med min dåvarande man för att inga tidningar ville föra den här diskussionen då. Vi tjänade inte ett öre på våra texter, allt gick åt till att trycka och sprida tidningen. Idag skriver jag här utan en spänn i ersättning. Samhällskritik är inte lukrativt nu heller.

17 reaktioner på ”FRÅN PROGG TILL BLOGG

  1. Rätt schyssta reflektioner (hatar stavningen schysta) kring några av den moderna populärkulturens framträdelseformer i ett samhälle där allt ju har blivit ”varumärke”-fierat. Mer sådant, är själv inne på liknande spår, och kommer väl att börja med bloggandet jag också ganska snart, bland annat kring liknande teman. Vi som har varit med om och stått mitt i alternativkulturens olika svängar ett bra tag har faktiskt en del nutidshistorisk kunskap och erfarenhet som ej är att förringa. Dessutom är det ju alltid kul att slänga käft! 🙂

    1. Hej där, Der Goran! Hatar också att de tagit bort ett s i sjysst. Men till ämnet. Ser du hur allt går i repris? Jag tänker: Jaha, där kom den, och nu gör de det, och nu uppfinner de hjulet också. Same same. :O

  2. Klok man, Tengström!

    Allting upprepar sig men det är väl för att varje generation ska uppfinna sitt eget hjul och vill göra det utan inblandning av den äldre. Det blir oekonomiskt och utveckling tar lång tid. Plus att det är förbannat tröttsamt och frustrerande att stå och titta när ynglen håller på.
    Så vad ska man nu göra med all sin fantastiska klokskap och erfarenhet när man inte har lust att leka längre? Finns det reservat för folk utan exhibitionistisk läggning som tror att de finns utan att exponera sig på nätet, där de kan prata med varandra och lyssna på Hoola Bandoola? Eller är det Skansen som gäller?
    Tar gärna emot tips om nåt sånt!

  3. Välskrivet inlägg Unni!

    Men jag tror de sociala mediernas och internets intåg tvärtom öppnar dörrar som varit stängda.

    Är inte styrkan i Twitter att alla kan få kontakt med alla? Att det inte spelar någon roll om det är en partiledare, en hyllad författare, en oförtjänt ung entreprenör som pratar för mycekt eller en 12-åring med frågor som behöver svar som kan fråga, svara och prata med folk? Är inte styrkan med bloggarna att ALLA kan få NÅN att lyssna?

    Jag brukar säga att internet inte är awesome för att all information blivit så tillgänglig, utan för möjligheten att agera på den. Prata om den. Göra något av den. Det kostar inget att agera på information längre.

    Men det häftigaste är att kontaktytorna mellan människor blivit så mycket större. Elitismen försvagas, möjligheterna öppnas, klasskillnaden blir mindre. Generationsklyftorna må än så länge bestå men även det är på väg att förändas, kvinnor på 40+ är den störst växande gruppen på Facebook.

    Vi har aldrig varit smartare. Vi har aldrig haft kontakt med lika många människor. Tänk oss som har möjlighet att fortsätta hålla kontakten med alla människor vi sprungit på under livets gång, alltifrån dagiskompisar till gamla ragg från Spanienresan ’97.

    Att slåss för informationsfrihet och ett fritt internet handlar inte om att göra information fritt på internet, det handlar om att fortsätta göra kontaktytorna större mellan människor. Det är vad jag tror.

  4. Är det inte lite naivt ändå, att tycka att man förändrar och gör så mycket nytta i sin egen soffa när man klickar lite här, tycker lite där och kan läsa om det mesta av människors göranden.

    Man kan lära sig mycket, få kontakt, inte känna sig ensam på nätet -men där ute, utanför dörren, plöjer alla på som vanligt, många är inte ens uppkopplade.

    Vi älskar ju att analysera, allt och ofta det vi inte har en aning om. Det är så bekvämt att sitta hemma och pysa med filten och vinglaset framför sin skärm och tycka – tycka- fundera – försöka att förstå – vara en liten polis – se dom olika vinklarna. Råkar någon trycka upp sanningen i näsan på en så säger man ”schyy, vi tänker stort, alla olika synvinklar, vi är rättvisa”

    Efter många års ugglande på nätet så kan jag säga att det jag som vanlig person har fått är informationen om att jag är aldrig ensam om att tycka, må, ha varit med om samma saker som alla andra – och det känns bra. Men sanningen om sanningen känns nog lika för dem som blir intervjuade i en kvällstiding, man måste veta för att riktigt fatta hur det känns, på riktigt. Som inte tyckandeklubben har greppat.

    Last night the blogger saved my life – – – hälsningar mia , har en riktigt tråkig blogg om mamahood http://www.planetthanet.wordpress.org, så ingen kan beskylla mig för anonym gnälltant.

    Vart kan man klicka för att skriva på?

    1. Det här var nu inte ett ifrågasättandet av nätet. Som nämnts: Jag är nätentusiast. Men jag vill inta en kritisk ståndpunkt även inom de egna nätfrälsta leden och försöka se vad som är romantiskt önsketänkande och reella möjligheter. Många av nätevangelisterna livnär sig ju på den nya vågen av nätkrameri. Det vill de såklart gärna fortsätta med. Och då kan optimismen bli en aning överdriven.

  5. Intressanta observeringar!

    Kan jag inte bara lägga sig här och bli älskad dårå?
    Som ett tecken på den låga informationsdensiteten i: Se mig hör mig och älska mig kramatologin.

  6. @Anton: ”Det kostar inget att agera på information längre.”

    Och vi vet väl vid det här laget vad konsekvensen av det blir.

    *host* Assange-gate *host*

    För nätkulturen är det klassiska cyberpunk-citatet ett Heligt Bud, det där som Stewart Brand sägs ha myntat, att ”Information wants to be free”. Men slutledet – ”Information also wants to be expensive. … That tension will not go away.” av citatet har fallit bort, kanske för att det helt enkelt är för komplicerat att förklara p å140 tecken.

    Vi är vårdslösa med information numer, har så varit ända sen ”jag länkar” dök upp. Information, som förut var lite mer svårtillgänlig (och alltså ”dyr”, i bemärkelsen att den krävde en större insats att relatera), är nu var mans egendom – och argument.

    Med risk för att bli någon sorts elitist nu, men jag tror ganska bestämt att lättillgängligheten av snart sagt allt som inte är stämplat som I Nationens Intresse (och inte ens det går säkert, mtp Wikileaks) riskerar att få motsatt effekt än vi tror; istf att bli smartare blir vi dummare, därför att vi inte anser oss hinna verifiera våra källor. Vi får ett skvallerklimat istf ett informationsklimat, eftersom informationsinflationen hela tiden ökar. Det här slår tillbaka på alla plan av samhället, och när det slår tillbaka på politik får vi panikåtgärder baserade på – ofta – bristfällig och/eller styrd information.

    Att alla kan blogga är inte nödvändigtvis av godo, särskilt inte som källforskning och akkurat kritik av ens egen snabba tolkning av något som (kanske) är fel har försvunnit ut i cyberspace – eftersom vi ”inte har tid”.

    En bok skriven av femhundra röster kan bli bra, men det kan också bli ett 10 000 apor i en hangar-trauma, både för författarna och läsarna.

    Jag är iofs misantrop, och dessutom en modern luddit som fortfarande inte riktigt hajat hur i hela friden man ska använda FB eller Twitter, så ni behöver inte lyssna på mig 😛

    Dock är jag inte kläd i tweed. Ännu. Möhöh.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *