JÄVLA FÖRFATTARLIV

Tänkte bara knattra ner lite lösa tankar från dag till dag och se hur det funkar. Och jag uppehåller mig kring kärnan i mitt liv – mitt författarskap, som jag sen länge varit gift med.

Idag kan jag också blicka tillbaka och göra små utvärderingar utan den blindhet som kallas nuet. Men det är inte bara bakåt jag kikar. Nuet är ju i regel väldigt påträngande.

Jag studerar i vanlig ordning min husgud Oscar Wilde i alla hans vinklar och vrår. Och häpnar över hur fattig han som regel var. Jag läser också om de sågningar hans första diktsamling fick i pressen. Han beskrevs som ”icke nydanande” och omoralisk. I mångas ögon var han en laughing stock vars livsstil, uttalanden och utseende frekvent parodierades.

Det känns på nåt sätt trösterikt, för i mina mörka stunder tycker jag att jag själv blivit väldigt nedsättande behandlad. Finns det egentligen nån betydelsefull konstnär som kramats av samtidens legitimerade smakdomare?

Strindberg, som vi ständigt hyllar och lyfter fram, även han levde långa perioder i armod, gav upphov till avsmak och förklarades bort med en fnysning. Det sades att han inte var ”en riktig författare”, att hans böcker var ”tråkiga” etc – klassiska härskartekniker.

Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas fick heller inget gott mottagande av kritikerkåren. Och så där fortsätter det.

Varför har kritiker så svårt för att upptäcka, eller rättare sagt bejaka det som bryter mot normen? En evig fråga som jag kanske återkommer till.

Hopp!

 

9 reaktioner på ”JÄVLA FÖRFATTARLIV

  1. Jag kan inte ha en enda åsikt om din husgud Oscar Wilde. Märkligt nog eftersom att jag vet att det är just din husgud och med tanke på att du är min så borde jag kanske ha lite koll. Eller inte, var och en har sina, eller hur? Ville bara titta in och säga hej! Saknar den gamla bloggen lite, det va bra drag där ett tag. Kyss & Kram! /Cat

  2. Som jag upplever det när det kommer alster i olika former ut på kultur-arenan måste det ändå följa vissa givna ramar enligt kultur-förstå-sig-påare, aka kritiker, om det skall få någon genomslagskraft. Det stör mig. Rebellen inom mig (som främst är baserad på radikalt logiskt känslomässiga tankar ;) ) blir skogstokig när det är så att de som faktiskt kommer med något briljant inte får möjlighet att fortsätta sitt, samtidigt som tretton-på-ett-dussin-packet får fortsätta på i sina fula ullstrumpor.

    Jag tänker bland annat på din bok Penetrering. Den äcklade mig till grunden, för att den var bra uppbyggd. Den skapade en vision av vad som verkligen skulle kunna hända av det scenario du bygger upp. Den är tänkvärd och borde faktiskt fått mer uppmärksamhet.

    Medan sådana som exempelvis min hat-författare Marian Keyes, ofta beskrivs som så insiktsfull för att hon på pricken fångar så många verklighetsbaserade företeelser.
    bah. En 13-åring har förstått vad hon skriver om

    (det här blev väldigt långt…f’låt)

    1. Sara, jag ÄLSKAR dina kommentarer och är helt enig med dig. Många hårdexponerade författare skriver inte bättre än begåvade 9-åringar :(

  3. Men åh, Unni, nu växer ju mina öron flera meter. =)
    Men tyvärr så verkar det som vi i större utsträckning vurmar för författare som skriver med sämre och sämre vokabulär och grammatik. Jag läste Madame Bovary för ett tag sedan och kände helt plötsligt ett ”motstånd” i flödet när jag läste. För att jag inte var van vid en författare som faktiskt kunde använda ord på ett sätt som krävde en del av mig som läsare. Det var ytterst uppfriskande. Samma sak när man läser Wilde. (läste om Dorian Gray nyligen)….ibland undrar jag vad skolan bidrar med idag i läsväg. När jag gick i gymnasiet var det fortfarande obligatoriskt att läsa Strindberg och Kafka…jag hoppas faktiskt att det fortfarande är så, för att nästa generation ska få någon form av bildning i språket med.

    1. Precis, Sara.Jag förstår inte vitsen med att läsa skönlitteratur om inte just prosan bidrar med en extra dimension. När det konstnärliga eller stilfulla inte längre finns utan har ersatts med industriprosa – varför då läsa en roman? Då kan man ju hellre se en film.

  4. Vet du, jag hade en fantastisk lärare i svenska när jag gick på gymnasiet, han verkligen värnade om prosa och hur man kan använda språket som ett verktyg för att förmedla. Jag minns hur han dessutom tog fram fantastiska vidder med böcker man som sjuttonåring i bästa fall tyckte var värda att använda som dasspapper.Bland annat Candide av Voltaire och Dvärgen Pär Lagerkvist. Vad han lyckades med var att visa var i prosan det fanns dolda meningar om man lärt sig språket och förstod hur man byggde vokabulärbroar och lingvistiska krumbukter. Jag älskade förvisso språket innan dess, men han fick mig liksom att gifta mig med böcker om du förstår vad jag menar. Därför blir jag faktiskt genuint ledsen när språket urvattnas. Det kan behövas ”enkla” romaner, exempelvis Robson av Pernilla Glaser. Den är ohyggligt enkelt skrivna, men den bär en sån ofantlig historia att den ordbild som kommer enkom av händelsen inte behöver smyckas mer. Men det är inte en litterär resa, det är en mänsklig resa att läsa den. Men idag verkar det vara mer gapa och svälja som gäller för allt. Jag personligen tyckte till och med Tisdagarna med Morrie var lite väl blaha, och den ska tydligen vara jätte-uppseendeväckande för att den är så djup…..

    Det är svårare att vara finsmakare inom kulturen idag? Eller har jag fel?

    För övrigt ber jag om ursäkt för att jag ofta tar väldigt mycket plats på dina kommentarsfält, men diskussionerna är så väldigt intressanta!!

  5. Sara: Läste Dvärgen som 19-åring. Nu, 14 år senare, har ingen annan bok ännu lyckats ge ett så starkt intryck på mig.

  6. Johan GJ, den är stark, absolut, jag läste den som 17-åring och var ytterst äcklad av den, jag som då var lite sen i min intelligenskurva (den tog inte ordentlig fart förrän efter 20-årssträcket) hade svårt att se det magnifika i den. Dock hade jag som sagt en lärare i svenska som belyste olika symboliska aspekter i den, som gjorde läsupplevelsen formidabel i ett retrospekt. Så, jag kan nog sålla mig till skaran som tycker det är en bra bok, så här 16 år senare. Inte favoritbok, men bra bok, absolut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>