CURTAIN CALL

image226

Jag röker cigg efter cigg och tänker på en person. Min skalle är ett virrvarr. På spisen kokar en grönsaksgryta jag snart ska äta av. Jag är superstressad och har för mycket att göra. Och skallen bara bubblar. Jag litar inte längre på mig själv.

För jag läste på en sajt jag besöker ibland. Om den maligna narcissisten och hans "curtain call". Han bugar sig på scenen en sista gång och låter ridån gå ner. Hans offer sitter och ser på. Och i värsta fall har hon blivit som han: En bitter, självisk och empatistörd människa.

Jag har fått ett tusental mejl, telefonsamtal och brev från kvinnor som levt med en psykopat. Eller en malign narcissist. Det hänger ihop. Alla psykopater är narcissister, men alla narcissiter är inte psykopater. Efter att man varit indragen i narcissistens våld finns frön kvar, frön han sådde inom en. Att inte lita på nån. Att världen är ond (och det är den ju iofs, ha ha). Men framför allt: att man inte ska lita på vad man känner. Och de här kvinnorna (plus ett fåtal män) som levt med en sån levande död redovisar exakt de känslorna. "Hur ska jag kunna lita på mig själv efter det här?"

Personen jag tänker på är snäll. Tror jag. Men kan jag lita på det?
Och sen då … sen då?

Ja ja. Nu ska jag äta min goda grönsaksgryta som jag har kryddat med ingefära, kummin, vitlök, chili och timjan.
Vi lär så länge vi lever, gott folk!

24 reaktioner på ”CURTAIN CALL

  1. Nej, det trista med att ha levt med en sådan här slemmig sak är att man tvivlar på andra människors intentioner efteråt. Har man tur finns vänner kvar som står vid ens sida och stöttar en till 100%. Jag har tur som har sådana vänner och som även varit vittnen till vad som försiggått. Inte med egna ögon men de har sett att krypet jag levt med varit en idiotvarelse. Blir så besviken över alla som inte tror på ens historia trots att det finns så mycket fakta och polisrapporter som talar för en. Nej, ändå väljer de att blunda. De är så lätt att blunda. Ja, för då kan man sova sig igenom livet och tro att alla som man vill tro är goda är det. Önskar nästan jag också numer ville tro alla om gott men tyvärr har det ju visat sig att det inte är så. Ibland är livet för konstigt för att tro att det är möjligt att det ska vara sant. Jävla skit. Kan folk inte öppna ögonen och tänka själva? Fakta är fakta och om man känner att något är fel är det ofta det men ibland har man fel även där. Ååå så jag önskar att mina föräldrar kidnappat mig och satt mig i isoleringscell i fem år istället för att jag fick leva med en sådan elakartad tumör som växte sig större och som ingen strålning eller cellgifter i världen kunde ta död på!

    Hoppas grönsaksgrytan smakade bra!

  2. Jag hoppas bara att de flesta kvinnor eller män som lämnar en destruktiv relation har möjlighet att få hjälp med att bearbeta sin egen självbild så man inte faller i tron att det destruktiva/våldsamma/nervärderande är vad man är ”värd” i en relation. Inom psykologin diskuterar vi tabun dagligen, det är bra att det finns ”kändisar” som sprider dessa viktiga faktum vidare utan att skrämmas som vi ”experter” kan göra. Det finns ju fortfarande en idiotisk idé att den som går till terapeut är sjuk. Som att något i världen är svart eller vitt, icke.

    Kram

    Kramar från norr

  3. När du slutar tvivla på ditt eget värde, din rätt till lycka kommer du kunna lita på dig själv.

    Arslen möter man alltid, men så länge man kan komma ihåg att man förtjänar bättre så kan man också gå. Man stannar ju för att man innerst inne tror att dom har rätt.

    Men det är svårt, jag vet, speciellt när man själv är ens största kritiker. Du är värd solsken och regnbågar, Unni! Jag älskar dina böcker och dina ord.

  4. Till Jenny Å: Jag har läst dina inlägg här hos Unni en tid nu. Det framgår att den här mannen som du levde med tidigare har en ny tjej (som går i din klass?!). Är du inte orolig för henne? Hur stöttar du henne? Antagligen är jobbar du stenhårt på att hjälpa henne då du verkar vara väldigt engagerad i såna här frågor. Vi systrar måste hjälpa och stötta varandra.

  5. Jag tror väldigt många människor kan känna igen sig i att man faktiskt stänger av sig själv och inte vågar känna om man varit med om något svårt. Det behöver inte vara att leva med ett psyko utan kan vara att förlora en närstående, eller bara att man varit väldigt förälskad i någon som inte haft samma känslor tillbaks. Man vill inte känna sig sårad eller bortvald eller känna sorg, då är det lättare att inte känna något alls nånsin. Men det alternativet är ju allra värst.

  6. Till Ellen: Tyvärr försökte jag varna henne med alla medel från början, men vem förlorade på det? Jo jag. Mannen jag levde med är så funtad att han lätt övertalar alla. Att han suttit anhållen och hade besöksförbud gentemot mig spelade ingen roll. Hon trodde fullt och fast på hans historia och började avsky mig som ”kom med lögnaktiga påståenden”. Jag hade kunnat lägga fram tiotusen sidor av bevis och foton på mina skador och hon hade ändå trott att det var jag som ljög, varför jag nu skulle göra det. Han kan inte anklaga mig för hämndaktion för det var jag som lämnade honom. Det hela fick till följd att hon spred så elaka rykten om mig i vår klass att jag valde att ta studieuppehåll och börja gå med
    en annan årskurs. Funderade först på att byta studieort men det hade blivit besvärligt med pendling i onödan. Jag har emellertid skrivit till henne att den dag du upptäcker vem han är så stöttar jag dig. Hon blir asförbannad. Jag är helt häpen över att nu när hon blir färdig psykolog i vår så ser hon inte vem hon håller ihop med, en man som bara jag tänker på honom får det att rysa i kroppen och jag vill springa och kräkas! Tyvärr så såg han till att snabbt binda henne till sig genom att inom mindre än 1½ år få ett barn med henne och gifta sig. Jag ville inte ha barn med den här mannen men eftersom jag hade en p-dator som uppenbarligen inte var att lita på blev jag gravid efter ett totalt meningslöst samlag ur mitt perspektiv. Sonen är helt gudomlig naturligtvis och jag ångrar honom inte en dag, han är det bästa i mitt liv. Det jag ångrar är VEM som TOG sig möjligheten att göra mig gravid. Det krävdes att jag fick barn samt att min far avgick mycket plötsligt för att jag skulle få ändan ur vagnen och även öppna ögonen ordentligt. Mina vänner var mer med min son än vad den s k pappan var. Om jag skulle vara borta tre timmar såg han det som att han var barnvakt!!! När barnet var litet och låg på en fäll under babygymet och började skrika så ropade den s k pappan på mig som höll på att dammsuga och städa istället för att själv gå en meter och plocka upp barnet och trösta det. Mamma var och hälsade på oss en vecka och till slut kunde hon inte hålla tyst, hon sa till mannen att -du kan väl i alla fall TITTA på din son när du kommer hem från skolan! Och varför vägrar du hålla honom? Mannen blev så förbannad att han knuffade in mamma hårt i en bänk, hon fick ta in på hotell resten av tiden. När pappa levde var han så orolig för mig att han ringde ibland flera ggr om dagen för att höra hur det var. Min 60-åriga far kunde åka 55 mil på en kväll för att hjälpa till med att röja i trädgården eller byta däck på min bil för det orkade inte den lata jäveln jag levde med, han orkade högst byta på sin egen bil. Och tyvärr, jag litar inte på min förmåga att byta däck… Så kombinationen av att jag såg att det var en totalt iskall man jag levde med, att jag träffade en ny vän som själv var ensamstående mamma och att min far gick bort (och jag vill nästan vara lite religiös och tänka att där han är nu vet han att jag lämnat psykot och kan känna frid för det). Det blev ett långt svar till dig men allt är så komplicerat. Jag har själv mått mycket dåligt och fått ta hjälp av Rikskvinnocentrum under lång tid för att orka. Tyvärr kan det nog vara så att psykots nya inte upptäcker vem fan hon lever med, jag har förstått så mycket att hon ser upp till honom väldigt mycket. Han syns, hörs, agerar, tar plats och blir färdig läkare nu till våren. Tror hon tycker hela det ”kitet” är attraktivt.

  7. Jag tror det är svårt att bli helt empatistörd om man från början är normal. Jag hoppas det i alla fall. Visst kan jag nu efter det som hänt tveka inför vilka jag kan lita på men samtidigt så känner jag en större längtan efter att lära känna andra människor och få se att de allra flesta är fina och godhjärtade. Tidigare känns det som jag mest satt hemma och var i något slags fängelse. Vågade inte ta hem vänner av rädsla att psykot skulle skämma ut sig och de skulle tro att jag var lika galen. Jag är också mycket känsligare och blödigare än vad jag var tidigare. Börjar lätt gråta när jag läser eller hör om tragiska händelser. Barn som blir mördade, försvinner eller blir svårt sjuka och allt som oskyldiga utsätts för. Samtidigt så är den nyvunna känsligheten positiv för jag kan känna en sådan värme och glädje över små saker jag ser. Bara idag tittade jag på två små bebisar som fick syn på varandra i en vagn och deras förtjusta miner gjorde att jag log hela vägen hem från affären.

    Jag tror att har man bara vänner som inte viker från ens sida så klarar man sig undan att bli totalgalen. Har man tidigare kunnat älska och känna sig älskad så finns nog den grundtanken kvar, vad som är normalt. Min nuvarande sambo är den finaste jag vet, hans inre är så totalt främmande mot psykots tomma själ där det enda som kunde växa var saker som man knappt kan förstå sig på. Så grymma, beräknande och elaka saker att det övergår ens förstånd. Det måste vara hemskt att vara en sådan människa, men samtidigt så vet de ju inte om vilka jävlar de är, i deras värld är de störst, bäst och vackrast. De förtjänar det bästa. Mitt ex psykot pratade t o m en gång om att han nog skulle få nobelpris en dag. På fullaste allvar!!! Nåja, idag ska jag iaf uppvakta min sambo som fyller 35 och påminna honom om hur mycket jag älskar honom för att han är så snäll och fin.

  8. Jag kan tala för mig själv nu. JAG LITAR PÅ MIG SJÄLV NU.

    Eftersom, tro mig, varje gång jag känt att ngn person är inte bra för mig, men jag ändå inte litat på mina känslor, och försökt ha en relation med personen, så är det så att det visade sig att jag hade rätt fr början.

    Vi människor har faktiskt inbyggt ”ett sjätte sinne” som känner av när en person inte passar oss.

    Har du ngn gång lärt känna en man kvinna som kanske log mot dig men du kände ändå avsmak, du var inte glad i närheten av denna person ändå? Där har vi det.

    Varje gång jag lärde känna en person. Det kunde vara en ny tjejkompis, en pojkvän, ngn släkting, vem som helst…och när jag kände avsmak mot personen, kände mej ej trygg, ej glad i närheten av denna personen, kände mig dålig, nedtryckt…MEN JAG ÄNDÅ VALDE ATT STANN I RELATIONEN.

    Jag valde att stanna i relationen eftersom jag inte litade på mig själv, min egne kropps förmåga att känna av fara från början. Jag försökte bevisa att det kanske inte var så.

    Men VARJE gång visade sig att min kropp hade rätt fr första dagen.

    Första tecken att den här personen är inte bra för dig är att du inte känner dig glad i sällskapet, inte trygg, avslappnad, nedtryckt, inte accepterad….då är det dags att dra och inte vända sig om.

    Andra tecknet är när du lär känna en person och det dyker upp sådana konstiga tecken på någons beteende, men du avfärdar detta MEN BÖRJAR FRÅGA FOLK OM RÅD, ELLER SÖKER RÅD PÅ INTERNET ang denna person…DÅ ÄR DET DAGS ATT DRA….

    Så kroppen känner av fara själv och LITA på den direkt. Tro inte du inbillar dig. Oavsett vad. OM HELA VÄRLDEN SKULLE KOMME OCH SÄGA ATT DU HAR FEL, MEN DU KÄNNER ATT DU HAR RÄTT, SÅ LITA PÅ DIG SJÄLV, OCH HÖLL FAST VID DET.

    Samt, så fort ngn gör ngting mot dig och du börjar gå på olika sidor för att söka råd och undrar om dess beteende, då har du igen rätt att ngting stämmer inte med den personen och avsluta relationen.

    Eftersom om allt är bra i en relation, normal..så går du inte och söker råd ang ex, mobbning. Om du är ex. INTE mobbad så söker INTE råd.

    Men om du är mobbad, kroppen känner av det, då börjar du söka råd, kanske ringer organisationer, söker råd på internet, olika forum, skriver blogg och undrar och frågar folk runt.

    Då har du det att du är mobbad och dra därifrån, från de personen eller platsen..avsluta relationer, minimera kontakter, undvik…

    För din egen hälsa…och fortsatt lyckligt liv

  9. Viktigt att poängtera.

    Jag har träffat på BÅDE MÄN och KVINNOR, alla religioner, nationaliteter som är psykopater och narcissister och mobbare.

    Så att mobbare, narcissister, psykopater finns hos båda könen, i alla religioner, alla nationaliteter, alla städer, alla byar. De är MÅNGA faktiskt.SYND men sant.

    Psykopati, narcissism, mobbning beror på personligheten hos en individ. Vem han, hon är, dess värderingar, referensramar, hur man ser på världen, hur man bemöter andra, empati förmåga och förmåga att ha känslor, uppfostran o.s.v.

  10. Flower: Självklart har jag träffat flertalet personer som jag känt varit falska från första stund. Men om du jämställer detta med en som lider av antisocial personlighetsstörning så gör du ett stort fel. En av psykopatens stora talanger är nämligen att charma och det gör han jävligt bra. Jag läser till psykolog och mitt psykopatex nuvarande fru blir färdig psykolog nu till våren. Inte ens vi har kunnat fatta vem han verkligen var. Ja, jag fattade det ju efter alltför lång tid och tyvärr tror jag det kommer att ta längre tid innan den nya tjejen fattar det för hon ser upp till honom så extremt mycket och har själv ganska kaxig attityd som jag upplevde som obehaglig när hon och jag gick i samma klass. Vem som helst kan alltså fastna i klorna på en psykopat, herregud vi hade ju läst psykopatologi och massa om antisocial personlighetsstörning och andra personlighetsstörningar. ÄNDÅ, var jag fast, och nu är hon fast. Inget kan jag göra åt det heller.

  11. Jag håller med Flower…lita på dig själv och på din inre känsla och låt dig inte charmas av psykona.

  12. Vill minnas att dem sade på en föreläsning att det är ”få” som får diagnosen antisocial personlighetsstörning (psykopat)och att anledningen är att dessa personer är svåra att diagnostisera, då de lyckas dupera / manipulera / charma även professionella psykologer och psykiatriker.

    /chri

  13. Så rätt du har, Flower. Jag har varit alldeles för blåögd och heller inte lyssnat på min magkänsla fastän den funnits precis på rätta stället.

    Och Chri, inte nog med det du skriver, att det är svårt att diagnosticera psykopater. Det finns dessutom
    en hel del psykopatoida narcissister som arbetar inom terapeutiska yrkesområden. Det är det riktigt läskiga.

  14. Ja, Unni! Det finns lika många psykopater och annat skrämmande inom yrkesområden som ska diagnostisera eller se detta. En känd psykoterapeut skulle ta emot en psykologpraktikant på sin mottagning och från början tyckte hon att han var hur bra som helst. Efter några veckor började hon tycka att han var konstig och besvärlig, det gick inte att samarbeta med honom alls, han skulle agera helt på egen hand. Hon sa till honom att hon tyvärr inte kunde ha kvar honom som praktikant. För det fick hon sota hårt trots att hon själv är väldigt känd i Sverige och varit yrkesverksam i 35 år. Han spred sådana hemska historier om henne att Stockholms universitet var emot henne. Hon fick kämpa för upprättelse i flera år. Sedan dess, sa hon, känner hon direkt när det kommer in en psykopat på hennes mottagning. Det spelar ingen roll för vad man jobbar med, psykopaten kan välja vilket område som helst. Men makt vill han ha på något sätt och vad är skönare för honom än att ha makt över andra människor…

  15. Jaså, nu heter det bara psykopati och narcissism. Vart tog alla varningar mot oss borderlinestörda vägen? Ska du inte passa på att rabbla upp allt hemskt vi gör när du ändå skriver om misshandel och empatistörningar? Eller har du lagt borderline-hetsen på is?
    Hoppas! /wera

  16. Jag har alltid haft ganska god koll på vad en psykopat är och ter sig. Det intresserar mig. I din bok kunde jag se samma maktspel som hade sin gång i mitt förra förhållande. Fast jag slog tillbaka allt som oftast. Det resulterade i lite brutna ben och så men han fick sig en och en annan hurring tillbaka. Fan vad korkad man är! Kram

  17. Det värsta är dock att jag lever med världens finaste idag. Han är så snäll och fin (tja, ganska sexig och snygg som fan med ;)) Men lik förbannat slås jag av saknaden efter min psykopat. Jag älskar min sambo galet men.. Där finns hela tiden ett men och jag fattar inte det. Det är precis som om han flyttat in i min hjärna. Och psykopat som han är så vägrar han att släppa sin plats.

  18. Till Jenny Å. Jo, sant, håller med dig. Psykopater, narcissister och liknande personer lurar folk och visar sitt rätta ansikte
    långt senare.

    Men det jag talar om är VARNINGSSIGNALER. Det finns alltid varningssignaler.

    Varningssignaler känner kroppen av. Men varningssignaler bortförklaras ofta eller undanträngs.

    Ett exempel med en kille:

    Jag lärde känna en man som ville dejta mej. Jag lärde känna honom på en fest. En gång. Gav honom telefonnummer.

    Nästa vecka så snackade vi i telefon. Så där hade jag direkt min första varningssignal. Vilken?

    Jo, flera gånger, när vi snackade i telefon och jag hade ngt viktigt att berätta så sa han: Du, måste gå, min killkompis är här. Hejdå.

    Han visade redan från början självupptagenhet, inte en gång, utan flera gånger när vi talade.

    Min kropp började visa irritation, jag började blir arg. Han hade inte tid för mig så att jag kan berätta det här viktiga.

    Ett annat varningssignal var att när jag frågade honom om råd för ngting, han sa: Kan inte säga ngting. Jag bryr mig inte om sånt.

    Alltså, han kunde inte sätta sig i min situation, ville inte ge mig råd, hjälpa. Vad är detta, tänkte jag?

    Då fattade jag: Här är den andra varningssignalen, behöver inte gå längre.

    Men ändå jag höll honom på distans för att testa. Jag testade och snart visade sig andra varningssignaler ( orkar inte skriva allt här). Iallafall, det visade sig att jag hade rätt från första början.

    Ett exempel med en tjej:

    Lärde känna en tjej på skol-seminarium. Hon bor i samma stad som jag. Iallafall, första gången jag lärde känna henne så var hon trevlig, fin..som alla andra människor.

    Nästa gång vi hördes av i telefon så märkte jag att hon började skratta åt mina ord. Om jag svarade i telefonen och sa: Tjenare..allt väl! Hon skrattade åt detta hur jag pratade.

    Jag gav henne mera chanser och började ändra hälsningsfraser till HEJ eller liknande. Hon skrattade igen åt mig.

    MIN KROPP REAGERADE DIREKT. DIREKT. Kroppen ville inte vara där och kroppen ville avsluta samtalet, man kände sig inte bekväm.

    Iallafall, jag avfärdade känslan och gav henne mera chanser. TILLSLUT VISADE SIG, HON BLEV BARA VÄRRE OCH BÖRJADE MOBBA MEJ MER OCH MER.FÖRST subtilt så att jag inte skulle märka detta, sedan mer. Sedan började hon skratta ut mitt beteende framför andra. Hon blev värre.

    Andra människor märkte också detta och sa: Den personen är KALL…vi känner kallhet när hon är i närheten.

    Så den första gånger vi hördes av i telefon och jag märkte hennes elak skratt och kroppen reagerade genom att ville avsluta samtalet….DÄR HADE kroppen rätt.Men jag avfärdade detta och trodde att hon var en glad person. Det visade sig senare att den här kvinnan var en mobbare. Hon mobbade andra också. Men detta är en hel annan berättelse.

    För att jag har testat. Varje gång jag träffade en SÅDAN människa så KROPPEN KÄNDE AV DIREKT SIGNALER.

    Signaler är att man känner av att ngting är fel. Man
    blir arg på ngn persons beteende. Man börjar leta efter fel hos sig själv. Man börjar misstänka en person, man börjar kontrollera en person.
    DVS SIGNALER ATT MAN INTE KAN LITA PÅ DEN HÄR MÄNNISKA OCH ATT MAN MÅSTE STICKA.

    Tro mig. Jag är ingen idiot.Jag har TESTAT olika människor genom att jag MÄRKT dessa signaler i början men avfärdat de. Så jag stannade i relationen och gav personen chanser. Det visade sig I ALLA MINA RELATIONER att första instinkten var rätt.

    Exempelvis hur man kan märka. Vi säger att jag är inte rasist. Så lär jag känna en kille som börjar snacka såhär:

    –Jo, vet du vad, de italienare, vet du hur smutsiga de är, jag har haft de som granne..vilka smutsiga idioter.–

    Där har du din första signal att den här personen har rasistiska åsikter och att man ska ta det på allvar. Inte avfärda sådant.Personen kan vara i ett sådant parti. Du kan inte utesluta ngting. Du är exempelvis inte rasist och gillar inte prata sådant ang andra människor.

    Precis. Som alla vi och jag alltid gör fel när vi ser varningssignaler är att vi avfärdar och tar inte sådant på allvar.

    Du kan inte tänka såhär: Jaha, han snackar skit om Italienare. Vadå, alla har åsikter idag…det är normalt.

    Du ska tänka såhär: Om han snackar skit om italienare, vad kommer han säga om mig imorg?

    Självklart kan ingen av OSS upptäcka en psykopat, narcissist eller mobbare DIREKT. Ingen har det skrivet på pannan.

    Men det finns varningssignaler som kan hjälpa en på traven som man inte ska avfärda. Där kommer kunskap in. Om du läser mycket om detta då kan du lättare upptäcka dessa personer.

    Alltså, jag talar bara här för mig själv och mina upplevelser. Jag vet inte vad andra upplevt. Kanske värre grejer.

    Men det jag vill säga är att jag STARKT tror det finns varningssignaler i början som vi avfärdar som ngting som är inte så allvarligt.

    En annan varningsignal är att om ngn säger ngting elakt om dig framför andra. Exempelvis säger en tjej som heter Ida om sin tjejkompis Anna i ett sällskap:

    -Anna här är en LAT person faktiskt!alla tittar på Anna och Anna vänder sig förvånande mot Ida och Ida säger: Jag skojade ANNA, slappna av!

    Nej,hon skojade inte, detta är första tecken på en elak person som vill förstöra sin kompis rykte.

    När ngn säger ngting elakt och sedan: Jag skojade!

    SPRING FR DEN PERSONEN 100000000 KM, HAN/HON KOMMER BLI VÄRRE…

    Fr mina egna erfarenheter….usch..

  19. Det är väldigt få män som spöar upp sina frugor.
    Däremot är det väldigt många killar som för spö av andra killar. Jag vet jag e tjatig. Men så e det.

    I samhället är det killarna som får mest stryk.

    Kvinnan är något man ska erövra och en annan man är något man ska besegra. Enligt idealen som format oss.

  20. Whiskey

    Om väldigt få män slår kvinnor, hur förklarar du då att 46% av alla kvinnor i Sverige har blivit utsatta för våld eller hot om våld av en man efter sin femtonårsdag?

  21. Jag blir alltid väldigt obehaglig till mods när någon ska upprepa det här med att det är män som blir slagna mest och kvinnor slår också och bla bla bla… men herregud, ska det vara en ursäkt? Gör flera fel rätt? VARFÖR är det så viktigt att påpeka? De flesta av de som slår är män. Ska vi koncentrera oss på att ta reda på varför samt lösa problemet, och ta hand om de som blivit utsatta för det kanske?

    Dessutom handlade detta inlägg inte speciellt om män som slår kvinnor. Det är Unnis värld som beskrivs av henne själv.
    Ja, jag vet att man inte ska bry sig om dumheter, men fan vad svårt det är att ignorera.

    Egentligen skulle jag kommentera det Flower skrev om varningssignaler. Jag var tillsammans med en man i fyra år som uppvisade drag av något galet, empatistörd, manipulativ, uppblåst ego osv.. Det är två år sedan och jag kämpar fortfarande med min självbild och förtroende för mig själv och andra.

    Vi var ute på promenad den sommaren när vi var alldeles nyförälskade, jag pratar om något som är viktigt för mig och han börjar flina lite och daskar mig i rumpan. Jag blir arg och tycker att han agerat respektlöst och säger det. Då blir han upprörd och väldigt engagerad och får mig (genom sitt sätt att prata) att förstå att det är jag som inte har humor eller självdistans och att jag tar mig själv på alldeles för stort allvar och att det inte är bra för mig. Skratta mer och ta livet med en klackspark tycker han. Jag var så kär så att jag viftade bort klumpen som plötsligt dök upp i magen. Det skulle jag inte ha gjort, men det är ju lätt att säga i efterhand.

  22. Jag vill ge en stor eloge till många kvinnor här som har kämpat sej ur skiten. Starkt modigt.
    Jenny Å. Vilket civilkurage du har. Stöttat din medsyster även om hon vände dej ryggen å trodde på psykots ord. Du uppvisar ett stort mod å en inre styrka. En vacker dag så vet hon att du hade rätt.
    Dom yttre omständigheterna med ”fint” jobb å andra av sammhällets sk acepterade drag är bara fernissa på skiten.
    Har själv arbetat inom psyk i 20 år så jag har på nära håll sett alla yrkesgrupper, å vet att alla kan rymma en psykopat. Eller psykopatliknande drag. Alla med en normalintelligens kan utbilda sej till i stort sett vad som helst. Det borde finnas tester till yrken där man ska vårda andras själar

Lämna ett svar till Flower Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.