Jag, jag, jag!

jagjagjagÅret är 1976 och den unga Sophie är på jakt efter en identitet. Vad är en tjej utan en kille? tänker hon och kastar sig in i ett förhållande med den bildsköne gossen Aron.

Aron lider av patologisk samlarmani. Han samlar framförallt på skivor, och en dag kommer han hem med en kartong specialimporterade punksinglar. Båda rycks med av den larmande punkvågen som exploderar över hela västvärlden. Aron får fullt upp med att utöka sina samlingar och Sophie anammar genast punkens alla attribut. Aron däremot ser inte med blida ögon på flickvännens högljudda och kaxiga stil. Han vill helst placera henne på en hylla bland de övriga samlarobjekten och rariteterna och Sophie känner sig alltmer kringskuren av hans stränga reglemente. Han anmärker på hur hon ser ut, vad hon gör och vad hon säger. Relationen urartar då Sophie i ett missriktat frigörelseförsök börjar prassla med en lokal punkgitarrhjälte som Aron beundrar. Affären uppdagas och Aron sparkar ut Sophie som svarar med att krossa hans käraste ägodelar och dyrbara samlargods. Därefter åker hon till London med två ökända groupies och tröstar sig med att förföra kända punkartister. Men varken sex, droger eller rock ’n roll i Londons sjudande punkkittel kan rädda Sophie från sorgen över att ha blivit dumpad av Aron. Hon återvänder hem med svansen mellan benen och vandrar runt i skärvorna av sin sönderslagna tillvaro. För att betala av skulden till Aron efter massakern på hans egendom tar hon jobb på en vårdinstitution för dövblinda. I förbifarten sätter hon hela anstaltsledningen i gungning genom att skaka liv i de nerdrogade patienterna.

När Sophie inser att det är lönlöst att försöka vinna tillbaks Aron, som dessutom förvandlats till en flummig LSD-guru, träffar hon Urban. Urban är en glad skit som sjunger och spelar gitarr i ett band på stark frammarsch. Sophie flyttar till en större stad och upprätthåller förhållandet med Urban på distans för att slippa bli alltför involverad. Mitt i ett hektiskt liv bland flator, bögar, punkare, gitarrer, droger och krogar fattar Sophie pennan och börjar skriva artiklar i ett fanzine. När en av artiklarna blir citerad i en stor tidning vill Sophie dela med sig av glädjen till Urban men dränks genast i hans självupptagna babbel om sina egna framgångar. Hon upptäcker att sex är allt de har gemensamt och att tjejer bara är rekvisita i den mansdominerade rocksvängen. Kärleken till Urban svalnar och Sophie försöker hitta sin egen plattform där hon slipper överröstas av killarnas uppskruvade volym.

När vi lämnar Sophie har hon mött Alex. Hennes mål är inte längre att få en identitet genom sin pojkvän, utan snarare hur hon ska lyckas bevara sin identitet när hon har en pojkvän.

Jag, jag, jag! är en generationsroman i uppspeedat tempo som vimlar av komiska karaktärer och drastiska scener från punkerans första flammande år.

Så ser jag på boken idag:
En roman som låg och jäste i över tio år tills trycket blev så starkt att det var som att kämpa mot ett diarréanfall. Jag skrev den under nätter och helger, och på två månader blev den klar. Givetvis ansåg jag att jag åstadkommit ett mästerverk – det ska man tycka om sin debut. Men jag vill minnas att den är ganska rolig.

Recensioner
“Sex, drugs and rock’n’roll. Ett sjuhelsikes ös och larm. När Unni Drougge romandebuterar är det med ett stort oväsen och helt rätt i tiden. Något annat var heller inte att vänta av denna trendsättande flerbarnsmamma (ett antal ungar, ett antal tidningar) som naturligtvis förutspått att punken får en revival.” Ola Gustafsson, Norrköpings Tidningar

”Äntligen, äntligen, äntligen! Nittiotalets generationsroman! … I början är det så att jag knappt tror mina ögon, men jag får väl lita på min hjärtklappning. Det är droghallucinationer på andra sidan. Det är saftig sex.” Åsa Crona, Kvällsposten