Bluffen

Någon försöker döda Sveriges mest bästsäljande författare med en penna på årets bokkrängarhöjdpunkt, bokmässan i Göteborg. Dekadenta, överviktiga skandaljournalisten Berit Hård råkar filma attentatet och dras in i en komplicerad härva av nedtystade sanningar och offentliga lögner. Med rått sinne för underhållningsvärdet hos en mediebransch i kris inleder Unni Drougge en spänningstrilogi där Berit Hård är centralfigur.

OBS! Denna roman är till 100% fiktion, och inte på något sätt baserad på sanningen eller saker som har hänt i verkligheten. Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i handlingen.

Recensionsklipp

DAGENS NYHETER, Jonas Thente
»Bluffen gör med den mediala kretsen det som exempelvis Maja Lundgren och Lars Norén gjorde med den estetiska. /—/Men romanen är samtidigt intelligent och värd att tänka flera varv kring.«
www.dn.se

AFTONBLADET, Gunder Andersson
»Det är faktiskt roligt att läsa henne, hennes drastiska humor är en bristvara i det normalsvenska deckarträsket.«

SYDSVENSKAN, Per Svensson
»Unni Drougge […] har ett bra tryck i sin prosa: speedad cynism mixad med hjärtegod frejdighet och till detta ett par rejäla nypor självironi.«
www.sydsvenskan.se/

ARBETARBLADET, Bodil Juggas
»Men Bluffen är så brutal att den blir riktigt flott till slut.«
http://arbetarbladet.se

TIDNINGEN KULTUREN och YSTADS ALLEHANDA, Crister Enander
»Unni Drougge synar bluffen. Rivigt, rått och rakt på rödbetan.«
http://tidningenkulturen.se
http://www.ystadsallehanda.se

KOMMUNALARBETAREN, Liv Beckström.
»Det är faktiskt både roligt och tillräckligt spännande för att detta skamgrepp på alla manliga förebilder samtidigt ger dem en konkurrent. Uppfriskande!« (4 av 5 i betyg)
http://www.ka.se

GEFLE DAGBLAD, Björn Widegren
»Boken är skriven på ett fräckt och frejdigt språk. Det kan gnistra om formuleringarna. Det ångar om sidorna«
http://gd.se

BORÅS TIDNING, Christian Dahlgren.
»… en vild historia där kultur- och mediavärlden kölhalas på ett sätt som Sverige inte sett maken till sedan Strindberg var i farten.«
http://www.bt.se

27/10 EXPRESSEN, Nina Lekander:
”Boken är skitkul och feministiskt skarp.”

BOKHORA, Johanna Ögren
”En romanhjältinna som jag blir väldigt förtjust i, nästan mot min vilja.”

EXPRESSEN, Aase Berg
”Det är omöjligt att inte bryta ihop av förtjusning över nidbilden av de hybrishöga pondusgubbarna.”

EXPRESSEN, Lars Gustafsson
”En ytterst underhållande, om också grovkornig, satir i samma tradition som August Strindbergs Svarta fanor.”

Handfast uppgörelse med mansgriseriet

Läsaren kastas rakt in i dramatiken när Jan Guillou plötsligt blir utsatt för ett mordförsök under självaste Bokmässan i Göteborg. Skvallerjournalisten Berit Hård är på platsen. Utan förvarning blir hon indragen i ett komplicerat nät av händelser och både Guillou och Gewe (Leif GW Persson) tycks ha ett finger med i spelet.
Bluffen är helt klart Unni Drougges roligaste bok och består av flera parallella berättelser, paketerat i något som liknar deckargenren. Vi har de härliga gestaltningarna av Guillou och Gewe; ett kul porträtt av Drougge själv där hon bjuder på stora portioner självdistans; en vemodig insyn i kvinnliga narkomaners liv; en spännande deckarstory med obligatorisk sluttwist och så berättelsen om journalisterna Berit och Tobias, som vill ha mer än bara jobbsnack tillsammans.
Hade Bluffen bara bjudit på ett par av dessa ingredienser hade den varit nog så bra; alla sammanfogade gör den mycket läsvärd. Den är riktigt rolig och djupt tragisk på samma gång.
Med de tidigare romanerna som fond blir Bluffen en viktig milstolpe i Drougges produktion. Självutlämnande Boven i mitt drama kallas kärlek, där Drougge på ett naket sätt beskriver den misshandelsrelation hon tidigare levde i, startade en makaber diskussion i medierna där flera vänner till hennes ex-partner tog hans parti.
Jag minns särskilt Guillous utspel om att han helt säkert visste att Unni Drougge inte blivit misshandlad. Med Bluffen gör hon upp med hela spektaklet: hon har rest sig, precis som Berit Hård reser sig efter att ha blivit förnedrad av mansvärlden.
Jag beundrar Drougge lite extra för att hon skrev Boven i mitt drama kallas kärlek och sedan tog hela den sjuka debatten. Och jag skrattar elakt när hon låter Gewe flåsa dyngrak i luren i samtalen med Berit (han talar ju faktiskt precis så). Jag skrattar också mycket gott åt beskrivningen av Guillous fru och deras relation. Drougge sticker hål på dessa uppblåsta män, något av symboler för mansgrisen, och det är otroligt befriande.
Den historia som berör mest är dock den om Berit och Tobias. Här bjuder Drougge på socialrealism när den är som bäst. Med en finess som minner om Houellebecq beskriver hon hur den karga verkligheten ser ut och cynismen är så bitter att den inte ens är drypande; den är snustorr.
Man kan inte annat än älska Berit Hård, hon har en sådan power men är samtidigt djupt mänsklig. Vi har inte att göra med någon Pippi Långstrump-liknande karaktär à la Lisbeth Salander, som tycks oberörd när hon reser sig ur spillrorna för att göra upp med dem som skadat henne. Nej, Berit är en riktig människa som man känner för, och som visar det viktigaste: mod är att göra det rätta trots att man egentligen är rädd.
Anna Lindqvist, Fria Tidningen

Läs mer: http://www.fria.nu