Böcker

Jag har alltid vetat att jag skulle bli författare, det där är en känsla man har. För mig var det viktigt att ha en kanal för mina insikter och utsikter (och snedtrippar föralldel). Och journalistiken blev ett första steg. När barnen var små – och jag konstant kläckte ut fler – passade artikelformatet mig, eftersom småbarn kräver ständiga avbrott.

Men så småningom blev behovet av att fabulera och skriva större sammanhängande texter omöjligt att motstå, och jag skrev min första roman i ett brinnande vansinnestempo (Jag, jag, jag!). Det passade ju ganska bra ihop med bokens handling.

Förövrigt vill jag hålla ett ångande tempo i mina romaner; vi lever ju ändå i ett informationsbrus där snabbhet är en konkurrensfaktor och där jag tycker det är en synd att tråka ut sina läsare. Folk har inte tid att sega sig igenom en bok om det finns annat som är roligare – se en film tillexempel. Jag härmar därför filmkonsten ganska mycket i mitt romanskrivande. Många kritiker ogillar det. De är konservativa och vill bevara en gammal tradition – det ska liksom kännas svårt att läsa en bok, och folk ska inte skita och knulla i litteraturen, tycker de. Men se, det skiter jag i. Mina böcker ska kännas ”direktsända” på full volym. Vill man hitta nya sätt att uttrycka sig måste man spränga ramar, och att vara författare idag är att hitta nya läsare. Då får man möta deras behov. Litteratur är en ganska föråldrad konstform och ska den överleva måste den förnya sig. Många av mina läsare är unga, och det är jag stolt över, för då ser jag till att litteraturen lever vidare.