Alla inlägg av admin

DEN DUMMA MASSANS MAKT

Hrrrrm, nu har jag, Gogge, ånyo beordrats av min mor att servera hennes bloggläsare någon av mina uppfriskande sanningar. Det var priset jag fick betala för att få äta mig mätt hos henne igår. Mor har nämligen bråda dagar inför sin stundande 14-dagarsvistelse i den grekiska övärlden. Detta meddelade hon med minen hos någon som tvångskommenderats till en öde öken på obestämd framtid. Man ska sålunda tycka synd om henne även för att hon behagar ta semester.

Före middagen drack vi barnsligt rosévin och diskuterade kommersialism, ett ämne som förpassats från den reklamfinansierade offentligheten till ett surt gnirkande bland stofiler i hemmets vrå. Mamma håller för övrigt på att läsa Åsa Mattssons kommande bok Salong F som handlar om försöket att skapa en vettig nättidning med både underhållnings- och bildningsambitioner.

Att projektet misslyckades är inget att höja på ögonbrynen åt – går man till en riskkapitalist för att finansiera något vettigt går man till fel adress.

Men vad ska man göra då? frågade min mor.
Tja, svarade jag. Gick inte du på Sex & the City-premiären?
Jo, svarade hon defensivt. Men inte bara jag. Alla var där! Feminister också.
Ja, sa jag tålmodigt. Och filmen har blivit uppmärksammad i vartenda medialt skrymsle. Men vad skulle hända om ingen gick på premiären och inga medier nämnde filmen?
Jo, tvekade mamma, men den blev ju ändå marknadsförd via annonser och stortavlor och trailers och tevereklam och …
Om alla medier hade bojkottat spektaklet hade filmen floppat, klargjorde jag.

Mamma kände sig för en gångs skull dum över att tillhöra den dumma massan.

MUSOLINI & FITTLER?

"Min moder behagar nu gnälla över att min yngsta lillasyster kallar henne barnslig och omogen. Varför skulle hon inte göra det? Vår mamma ÄR barnslig och omogen. Och nu har dispyten om kattnamnen fått ny aktualitet.

Mor vill kalla den svarta för Musolini och den vita för Kitler. Eller Klitler, som hon tyckte var ännu roligare. Fittler fanns också med på listan över "kul" kattnamn. Min kloka lillasyster hävdar sin vetorätt och har sedan länge bestämt att de små kapitalvarorna ska bli uppkallade efter Sailor Moons katter Luna och Artemis. Därför beskyller hon med all rätt mamma för att vara barnslig.

Mor utbrister då sårat att hennes dotter hatar henne. Jag hade hatat dig hundra gånger så mycket om du inte varit min mamma, svarar då min syster. Och där har hon en klar poäng. Vi hatar inte vår mor av den enkla anledningen att hon är vår mor. Blod är tjockare än vatten.

Eller hur?

Hälsningar från Gogge"

DEN NYA LITTERATUREN

"Ni får ursäkta att jag, Gogge, tränger mig på här igen, men det är på order av min moder. Idag är hon nämligen upprörd av något jag sagt.

Jag hävdade, när hon föreslog att jag skulle skriva en bok, att litteratur är sååå nittonhundratal. Idag ska man skriva blogg, skapa en webbsida, göra mobiltelefonfilm eller vara med i en dokusåpa. Det är den nya litteraturen, sa jag.

Då blev mor min sur. Men vadå? Vad tycker ni?"

"TJEJER" UTAN GRÄNSER

image237

"Då min oömma moder nu straffkommenderat mig att skriva ännu ett inlägg på denna blogg har jag dessvärre inget annat val än att följa hennes nyck. Hon har nämligen hotat med att ställa in middagen i morgon om jag skrivvägrar. När det gäller maten hon bjuder på saknar min mor alla de brister hon i andra avseenden besitter. Exempelvis fick jag den stränga förhållningsregeln att bara skriva om henne.

Givetvis gör jag även där som hon befaller. Själv skulle jag aldrig drömma om att ha en blogg. Jag inser min ringa betydelse i cyberrymden, och det skulle inte skada om resten av alla de drömmande drönare som skriver blogg gjorde detsamma.

Skälet till att mamma inte hinner med sitt bloggskrivande borde egentligen räcka för att hon slutar med detta pubertala trams. Om man inte kände till skälet, vill säga. För det skälet äger inte större vikt än bloggandet i sig.

Jag trodde först att hon inte hann för att hon skulle promenera bland likasinnade i första majtåget. Men att demonstrera anser mamma vara pinsamt. Det var sånt man gjorde på sjuttiotalet, säger hon. Men jag minns mitt stackars åttiotal, då hon och Mats hojtade bland demonstranterna i tokvänstern med oss stackars barn hopklämda i en skraltig vagn. Redan då hade jag vett nog att se det pinsamma i mina föräldrars egenhändigt tillverkade gröna flagga med en vit kanin vilken bar texten Allt genast!. Med tanke på deras ymniga barnalstrande var det väl en adekvat manifestation.
Belöningen för att vi fick skämmas under demonstrationståget var en glass. Den minsta, som hette Vaniljpuck.

Men nu demonstrerar inte mina föräldrar längre. Mor skriver blogg och far åker bräda. Högdraget deklarerar mamma att hon avskyr nostalgi och att hon inte vill gå baklänges in i framtiden. Jag antar att hon glömt att hon för bara ett par veckor sen pogodansade och skrålade till Ramoneslåtar. Sånt man gjorde på sjuttiotalet, med andra ord.

Och ikväll ska hon gå på middag. Tjejmiddag dessutom. Därav hennes bloggstrejk.

Utan att vilja verka det minsta sexistisk funderar jag bara på det där lilla ordet tjej. Är inte det att gå baklänges in i framtiden?

Gokväll!

Gogge"

"KATTBLOGG"

image228

"Då jag förbjudit min moder att skriva kattblogg får jag nu i all välmening förekomma henne och upplysa läsekretsen att hon skaffat katt. Men som det anstår en självutnämnd primadonna dög det ju inte med en vanlig bonnkatt. Nej, hon skulle ha en raskatt av så sällsynt slag att priset var hisnande. Som en Fendiväska ungefär. Annars skulle hon inte bry sig om katten lika mycket, förklarade hon frankt.

Nu har en seg dragkamp uppstått mellan min mor och min lillasyster om vem som vinner kattens gunst och om vad den ska kallas. Mammas förslag vill jag av den prydhet min mor saknar inte ta upp här. Min lillasysters betydligt mer rumsrena namn är Artemis, taget från min barndoms favoritserie Sailor Moon. Givetvis ger jag min syster allt stöd. Jag befarar bara att mamma i lönndom kommer att vänja den nya familjemedlemmen vid namnet som inte skall nämnas.

Och det är väl lika bra att kapitulera. Hon hade ju inte ens vett på att ge oss barn måttfulla namn. Tänk på mig som fått heta Gogge. Gogge?!

Men vi får kanske vara glada att hon skaffat en katt och inte en karl.
Om nu inte katten är det definitiva steget in i det lesbiska lägret. De älskar ju katter, har man hört.
Jag föredrar att inte gräva djupare i ämnet.

Tack för mig.

Gogge"

SVARTA DAMEN

image221

Jag har rest genom snövita landskap ända sen klockan sex i morse. Med tåget (byte upprepade gånger) till Färgelanda i Dalsland. Naturen utanför tågfönstret bländade mig med sina åttioåtta vackra nejder (Ranelids röst) och de öppna landskapen sa mig att här i Sverige bor min själ trots allt (Lundells röst).

På biblioteket höll jag ett lunchföredrag inför en vänligt sinnad församling. Förutom en person – och nu kommer jag att göra alla män som hatar kvinnor som hatar män extra glada. Ty den person som utsett sig själv till djävulens utsända var en kvinna i publiken. Svartklädd, giftig och höggradigt fientlig (så som vissa belackare här på min blogg). Först ringde hennes mobil ljudligt och hon gick ut och talade ännu mer ljudligt med den som ringt. Jag fick vänta tålmodigt med att fortsätta mitt anförande tills hon avslutat sitt samtal.

Därefter ställde hon en lång tirad frågor till mig. Hur såg jag på mitt författarskap? Var jag författare eller agitator? Hur kunde jag ha trott på kärleken vid 42 års ålder? Har man inte lärt sig vid det laget? Hon skrockade hånfullt medan hon avlossade sina föraktfulla frågor. Och dessutom, menade hon, hade jag ju fått kritik för att jag redan innan skrivit en bok om en misshandlad kvinna.

Jag försökte förklara att det var en viss skillnad, men att mönstret tyvärr ofta går igen, särskilt om man fått stryk under sin uppväxt. Men den fientliga kvinnan framhärdade och lät mig få veta mitt ringa värde. Resten av auditoriet skyndade till undsättning, och här är poängen.

Jag får ofta höra att kvinnor håller varann på mattan, att vi trycker ner våra medsystrar, och då tar man fasta på just den här sortens illvilliga damer i Darth Vader-mundering. Men så är det ju inte. Jag hade aldrig klarat mig utan det stöd jag fått från just kvinnor. Sen finns det en och annan som försöker sätta sig på mig. So what?

Jag ville ge den missbelåtna svarta damen med de stora tygsjoken hon dolde sin överviktiga kroppshydda med en liten uppmuntran i form av en bok. Jag ville berömma henne för att hon vågade ställa bitchiga frågor och bete sig ouppfostrat. Men hon ville inte ha nån gåva. Hon hatade mig.

Senare fick jag veta varför. Hon hade haft författardrömmar. De hade inte infriats.

Och jag förstår henne. Jag hade själv blivit en bittersugga om jag gått i hennes skor. Oförlösta konstnärsdrömmar är inte att leka med, och de stackare som inte förverkligat sig själva vill nästan ingen leka med heller.

Efteråt satt Darth Vader-damen ensam och inmundigade sin måltid. En ensam dam i ett stort sällskap säger mer än tusen ord.

Hipp hopp!

MAMMA, WILDE & MYSELF

image218

"Min mor bad mig blogga åt henne, då hon ligger nerbäddad i hög feber. Mamma är ytterst sällan sjuk, åtminstone inte i kroppslig bemärkelse, men när hon väl blir det påminner hon om en naturkatastrof. Och vad passar då inte bättre än att insjukna lagom till den Parisresa under vilken hon tänkte återuppliva sina sentimentala drömmar om kulturkatastrofen Oscar Wilde? Hon ansåg medandraord att hon kunde känna exakt hur hennes husgud måste ha lidit medan han låg döende på ett skabbigt hotellrum i den mondäna staden. Hennes klagan skulle säkerligen ha fått Wilde att önska att han vore död om han hade levat och hört henne.

När vi åkt förbi sju tunnelbanehållplatser och klivit av vid Père Lachaise insåg jag snabbt att det skulle behövas ett tåg även inom kyrkogårdsområdet, som var lika omfattande som en normal småstad. Min mor traskade surt efter mig i snålregnet med den blå rosen hon inhandlat och grinade över all mossa som växte på de bombastiska gravmonumenten. Jag hävdade att mossigheten passade väl in som dödens egen patina, men min mor tyckte bara att det var ofräscht och ett tecken på försurning. Därefter blev hon grälsjuk, den vanligaste yttringen av den influensa som härjade hennes kropp. Hon beskyllde mig för att leda henne fel och inte ta vederbörlig hänsyn till hennes tillstånd.

Vore vi gifta skulle jag velat skilja mig. Nu fick jag bara lust att knuffa ner henne i någon av de mossbelupna gravarna. Till sist nådde vi äntligen Wildes gravplats, översållad med kyssmärken, och jag kände stark sympati med de stackare som faktiskt hade en anhörig att sörja på den här patetiska platsen.

image217

Mamma kysste inte stensphinxen, hon nöjde sig med att posera framför den med den artificiellt blå rosen i ett andäktigt grepp, och jag tog ett par bilder på hennes begäran.

Efteråt försäkrade jag henne att jag skulle se till att hon fick en gravplats i Hässleholm, men då blev hon alldeles förskräckt och muttrade argt att hon inte ville bli begravd i Sverige överhuvudtaget. Norge då, sa jag. Jag kanske kan begrava dig i Norge. Då skrek hon rakt ut över gravarna och jag fann för gott att tiga tills vi lämnat kyrkogården och jag avlevererat henne på metron.

Därefter sökte jag upp de sevärdheter jag själv föredrog medan jag fantiserade om att ha ha en läkarväska i min ägo med olika sprutor jag kunde ge min mor när hon blev besvärlig. Framförallt en som jag kunde söva ner henne med. Det skulle säkert många av er också ha gillat.

Hälsningar Gogge"