Jaha, så var man åter manad att redovisa nyheter från modersfronten.
Det var dags för årets lussebullbak. Degrumpan var blank men full av celluliter. När vi piskade den slätades celluliterna ut, men då sa mamma att vi skulle akta oss så att inte hemorroiderna kom fram istället. En av mina yngre bröder slutade genast slå.
Julskivan sattes på och numera klämmer alla i med George Michael i "Döööözn’t surprise me". Stjärnorna i Band Aid sålde sannerligen in sin särart. Mamma berättade att Boy Georges bror är mördare, vi trodde att hon sa mördad, men det spelade ingen egentlig roll, fast därefter gled samtalet in på deckarlitteratur, eller rättare: yrkesmänniskor som plötsligt vill skriva en bok, detvillsäga deckare, för det är väldigt praktiskt. Då kan man nämligen skriva väldigt många böcker som väldigt många kan läsa eftersom de aldrig utsätts för några obehagliga överraskningar. I kriminallitteraturen är ju dödsfall inte särskilt obehagliga, bara ett nödvändigt ont ungefär som fossila bränslen.
Saffran i lussebullar.
Min yngsta syster bakade det här året endast hammaren och skäran. Hon skulle nämligen ha sovjetisk fest senare på kvällen och sprang mellan bullbaket och symaskinen där hon sydde en Sovjetfana. Hennes pojkvän hade kosackmundering. Jag invände att det hade passat bättre med skrubbade illasittande denimbyxor eller en fejk-Niketräningsoverall, om han nu ville se sovjetisk ut, men han lyssnade inte på det örat, så jag fick i god gammal tradition se till att baka mina hakkors.

Mamma krävde då en Davidsstjärna för varke swastika.

Min yngsta bror bakade Homer Simpson, i färdigt skick mer lik en dödskalle.

Mor min bakade i vanlig ordning penisar.

Efter tre plåtar fyllda med våra traditionsenliga kreationer hann vi nätt och jämnt proppa i oss en tre, fyra bullar innan vi till tonerna av balalaikamusik blev bortsjasade av min yngsta lillasyster som spände upp sovjetfanan över bokhyllan.
Jag följde min mor till en lesbisk fest och avlevererade henne vid porten till de kvinnliga djuriska lustarna så att hon inte skulle irra bort sig i Stockholmsnatten bland männens djuriska laster.
Därefter tog jag mig en nattlig promenad med mina medhavda bullar som tröst inför det faktum att myten om den tystlåtne hämmade svensken inte är sann. Överallt drog horder av ohämmade svenskar omkring, högljudda och otäckt utåtriktade.
Men mamma har förbjudit mig att slå dem.
Peace, fan!
//Gogge