På påskmiddagen hos modern ville hon dryfta fildelningsdebatten. Givetvis har hon sällat sig till piratlägret för att fjärma sig från dem hon kallar stofiltöntarna. Hon tvingade mig också att se Lords of Dogtown, en film om de unga idioter som dessvärre skapade skateboardhysterin genom att det rådde torka på amerikanska västkusten under mitten av sjuttiotalet. Torkan förbjöd villaägarna att fylla sina pooler, och tråkigt nog upptäckte brädåkarna att det gick att utveckla den bullrande konsten på poolbottnarna.

Jag har väl inget principiellt mot unga människor, men jag föredrar de äldre, även om jag inte nödvändigtvis vill se dem utan kläder. Den ålderskategori jag konsekvent undviker är livspusslarna.

Men mor min, som lämnat livspusslet olagt, har gått i barndom och vi är inte ens jämnåriga längre. Jag är äldst, för att inte nämna klokast. Så, om ni ser min mor komma åkande på en bräda, var vänliga och ring polisen genast. Hon är för omogen för att hantera en skateboard och skulle således utgöra en allvarlig trafikfara.

Det är till och med bättre att hon twittrar med livspusslarna.

Själv läser jag en god bok, som det anstår en stofil.

Tack för mig / Gogge

Min moder frågade mig om jag inte tyckte om något hon gjorde. Det var när jag berättat om böckerna jag köpt på bokrean. Originalböcker, inte återutgivningar i billighetsupplagor. Inte Stieg Larsson, alltså. Mor anser däremot, rent parentetiskt, att Stieg Larsson håller världsklass. Jag berättade hur som helst om mina inköp, däribland en bok av Heidegger.

Det var då mamma frågade om jag inte tyckte om det hon gjorde. Jag svarade att jag ogillade hennes Napoleonkomplex och det som på danska betecknas som "føleri" – detta att bara vältra sig i känslor.

"Jamen det är ju det mina läsare uppskattar mest hos mig!" utbrast hon förtörnat. Ja, svarade jag. Men Heideggers läsare är av ett annat slag. "Du underskattar mina läsare", grinade hon. Det tror jag inte, sa jag. Men du lagar säkert bättre mat än Heidegger gjorde.

Då beskyllde min mor mig för att vara misogyn. Längre än så kommer man aldrig med henne.

/Eder Gogge

När jag igår besökte modern ville jag gärna berätta om Gustaf Mannerheims näringsrika levnadsöde som marskalk i Finland, men mor min ville bara låta sig skrämmas av finanskrisen.

Jag förordade då att hon bytte ut sina på tok för köpstarka raskatter mot en hund och en höna, de perfekta husdjuren i kristider. Kattkött lär inte smaka gott, och katter kan varken värpa ägg eller skydda sin husbonde.

Men med en höna och en hund klarar man sig långt. Skulle hunden dö går det bra att lägga kadavret över ett nät och täcka över det för att hindra stanken. Snart kommer likmaskarna att trilla ner som föda åt hönan.

Och kan mor min ömma för en vit siames med egendomliga läten går det säkert lika bra med en vit höna. Hon hamnar helt enkelt i gott sällskap.

//Er Gogge

Gogge här.

Än en gång hunsad, än en gång satt i arbete. Tillåt mig sucka så här dan före dopparedan. Litet julbord och nu detta enfaldiga underhållande av en meningslös blogg. Min yngsta lillasyster klagade på att hon inte kom ut på "Fejan". Jag förklarade lugnt för henne att när jag var liten klarade vi oss utmärkt både utan mobiltelefoni och Facebook. Då kallade min mor mig för "Kapten Stofil". Jag förbehåller mig dock rätten att vara något konservativ i galet sällskap.

Modern kunde inte vänta med att packa upp julklapparna vi barn skänkte henne. Av min äldste lillebror fick hon ett kuddvar som han ansåg klockrent matcha hennes humor:

Han var henne naturligtvis exakt på spåren. Hon skrattade högt. Särskilt åt "Pökarängen" och "Danderyds kukhus". Men sedan tyckte hon att "Pinkeby" borde hetat "Runkeby" istället. Hädanefter kommer hon aldrig att kunna säga annat än Skansknull om sin förra tunnelbanestation. Tur att hon flyttat.

Av mig fick hon en humorbox som överstiger hennes nivå, men som kanske kan bilda henne i den högre humorskolan:

Hon blev i alla fall glad åt även den presenten.

Efter kaffet följde hon mig en bit till "Knunnelbanan", som hon sa (lol), men vek in på närmsta dvd-butik där hon fick tag i det sista exemplaret av "Dark Knight" i Blu-ray-version. Det gjorde henne glad på nytt, ja riktigt upprymd eftersom både hon och butiksbiträdet korade denna skräpfilm till ett mästerverk.

Ni kanske förstår att mor är obildbar. Men hon bad mig hälsa er God jul, så nu gör jag det.

– God Kuk!

(Nej, mamma, det där var inte roligt: God jul skulle det stå.)

Suck / Gogge

Vet ni varför min mor ser ut så här på alla bilder?

1 För att hon ofta är glad nuförtiden.

2 För att hon bara fotograferas när hon bevistar en fest.

3 För att hon bara låter sig fotograferas av någon som tycker om henne.

4 För att hon vill jävlas.

5 För att hon inte har något bättre för sig.

6 För att hon vill bli ihågkommen på det sättet.

7 För att hon är självbelåten.

8 För att hon vill spela självbelåten.

9 För att hon planerar ett illdåd.

10 Välj själva.

Den som svarar mest rätt får en kosmisk kram från Gud.

//Gogge

Jaha, så var man åter manad att redovisa nyheter från modersfronten.
Det var dags för årets lussebullbak. Degrumpan var blank men full av celluliter. När vi piskade den slätades celluliterna ut, men då sa mamma att vi skulle akta oss så att inte hemorroiderna kom fram istället. En av mina yngre bröder slutade genast slå.
Julskivan sattes på och numera klämmer alla i med George Michael i "Döööözn’t surprise me". Stjärnorna i Band Aid sålde sannerligen in sin särart. Mamma berättade att Boy Georges bror är mördare, vi trodde att hon sa mördad, men det spelade ingen egentlig roll, fast därefter gled samtalet in på deckarlitteratur, eller rättare: yrkesmänniskor som plötsligt vill skriva en bok, detvillsäga deckare, för det är väldigt praktiskt. Då kan man nämligen skriva väldigt många böcker som väldigt många kan läsa eftersom de aldrig utsätts för några obehagliga överraskningar. I kriminallitteraturen är ju dödsfall inte särskilt obehagliga, bara ett nödvändigt ont ungefär som fossila bränslen.
Saffran i lussebullar.

Min yngsta syster bakade det här året endast hammaren och skäran. Hon skulle nämligen ha sovjetisk fest senare på kvällen och sprang mellan bullbaket och symaskinen där hon sydde en Sovjetfana. Hennes pojkvän hade kosackmundering. Jag invände att det hade passat bättre med skrubbade illasittande denimbyxor eller en fejk-Niketräningsoverall, om han nu ville se sovjetisk ut, men han lyssnade inte på det örat, så jag fick i god gammal tradition se till att baka mina hakkors.

Mamma krävde då en Davidsstjärna för varke swastika.

Min yngsta bror bakade Homer Simpson, i färdigt skick mer lik en dödskalle.

Mor min bakade i vanlig ordning penisar.

Efter tre plåtar fyllda med våra traditionsenliga kreationer hann vi nätt och jämnt proppa i oss en tre, fyra bullar innan vi till tonerna av balalaikamusik blev bortsjasade av min yngsta lillasyster som spände upp sovjetfanan över bokhyllan.
Jag följde min mor till en lesbisk fest och avlevererade henne vid porten till de kvinnliga djuriska lustarna så att hon inte skulle irra bort sig i Stockholmsnatten bland männens djuriska laster.

Därefter tog jag mig en nattlig promenad med mina medhavda bullar som tröst inför det faktum att myten om den tystlåtne hämmade svensken inte är sann. Överallt drog horder av ohämmade svenskar omkring, högljudda och otäckt utåtriktade.
Men mamma har förbjudit mig att slå dem.

Peace, fan!

//Gogge

Modern har nu tvångskommenderat mig att inte bara skriva om henne – vilket alltid är ett krav för att få den stora äran att fylla hennes bloggutrymme – nej, den här gången har hon dessutom beordrat mig att skriva om ett visst ämne.

Så, damer och herrar, låt mig presentera ämnet: Den självförbrännande kvinnan.
Jag ryser vid blotta tanken. Ta exempelvis Britney Spears. Kate Moss. Naomi Campbell. Marilyn Monroe. Carolina Rosing. Anna Nicole. Eller Victoria Benedictsson. Avskräckande typer.

Men tro inte att detta räcker för att göra mor min nöjd. Nej, hon vill att jag ska problematisera. Att jag ska analysera varför folk tycks så besatta av dessa damer. Jag kan tala om att jag själv inte är det minsta besatt, Inte ens intresserad. Eftersom de säljer lösnummer, eller föralldel i vissa fall väcker litteraturhistorikers vurm, torde dock ett allmänintresse föreligga.

Och det borde vara enkelt att förklara. Knarkande, försupna och sexgalna kvinnor som dessutom är kärlekskranka skrämmer oss som föredrar att dö en naturlig död. Framförallt skrämmer de oss som önskar ha en mor som dör en naturlig död. Vi vill inte att kvinnor ska bränna sitt ljus i bägge ändarna, för då finns det bara vörme kvar i mitten – åt dem själva.

Kan en kvinna vara mer egoistisk? Och eftersom alla kvinnor är potentiella mödrar borde det väl inte vara så svårt för min egen mor att begripa, att en sådan mor vill ingen ha.

Kan det vara enklare?

Er icke självförbrännande Gogge

Min oömma moder är som vanligt ute på nya upptåg, vilka jag helst vill veta så lite som möjligt om. Det räckte med att bevista hennes fest i lördags. En av mina systrar drack av bålen, med mammas goda minne och blandad med ansenliga mängder hobbydricka. Därefter kallade syrran vår mor för en o-mamma, jag vet inte om spriten gav henne den klarsynen eller om den bara lossade tungans band.

De övriga gästerna rörde inte bålen, vilket kanske var tur för mamma, för då hade de ju kunnat kalla henne för o-vän. Däremot rörde de allehanda sorters förfriskningar, inte minst den flaska importerad absint som högtidligen skulle öppnas och inmundigas i köket. Brinnande.

Så här såg modern ut innan absinten tömts:

Och så här tog hon sig ut efteråt:

Ändå klagade hon på absintens utlovade men uteblivna hallucinogena effekter.
Inte ens svampgrytan hon lagat skapade den sortens sinnesförvrängning som hon uppenbarligen hoppades på. Hon hade kanske glömt ha i den vita flugsvampen.

Men nog passade halloweenhögtiden henne som det anstår en häxa.

Tack för mig!

Er stackars Gogge

Så var det dags igen för mig, den hunsade sonen, att vikariera på min mors enfrågeblogg. Och endast av den anledningen fogade jag mig. Bloggens behov av omväxling är minst sagt alarmerande, snart kan den flytta in i en hylla för genusvetenskap, vilket iofs vore skönt, för då skulle den snabbt damma igen och jag skulle slippa straffkommenderas på detta sätt.

Skälet till att min moder för tillfället inte har tid att ombesörja sitt åtagande som språkrör för landets alla förfördelade kvinnor är i mitt tycke ogiltigt: Hon är så oerhört upptagen med att springa på mingel! Till sitt försvar hävdar hon att hon är en fattig bohem som tacksamt får ta emot de glas dyr, torr och gratis champagne som står till buds. Jag invände då att om hon nu är en bohem borde hon åtminstone hålla sig till rödtjut. Men det gör hon när hon är bortbjuden på middag, sa hon. Då köper hon sitt älsklingsvin i present till värden. Därefter dricker hon upp det själv.

Mamma förnekar sig inte, om nu någon trodde det. Sist hon bjöd på middag blev det vegetariskt; endast katterna får riktig sovel. Och nu har hon bestämt sig för att flytta till en annan lägenhet så att jag ska bryta ryggen av att kånka kartonger. Utöver det har hon planer på att bosätta sig i NY i flera månader. Jag bara undrar: vem ska då laga middag åt mig?
Alla blir ju inte mätta på dyr, torr och gratis champagne.

Suck / Gogge

Udda egenskaper? Vem? Jag?

"Hrrrm! Jag, Gogge, har blivit ålagd att än en gång påkalla er ansträngda uppmärksamhet. Min föga blygsamma moder har nämligen fått ett uppdrag från en bloggbekant som hon inte anser sig vara i stånd att själv fullfölja. Uppdraget går ut på att lista sex underliga personliga egenskaper. Eller ska man säga egenheter?

I skydd av Oscar Wildes devis: Endast den ytlige känner sig själv, påtvingade min mor mig, som följaktligen känner henne bättre, att utföra denna rannsakan.

Jag tvingas då att vända på steken. Ty min ärade mor äger inte sex udda egenheter. Hon äger alla egenheter som överhuvudtaget existerar, hon skulle bli betydligt rikare på att avyttra märkliga personlighetsdrag än på att sälja böcker. Rik i den bemärkelsen att hennes underligheter begraver de sex normala och rentav sympatiska egenskaper hon besitter.

Så låt mig lista hennes vanligheter istället:

1. Hon kan laga mat.
2. Hon stiger upp på morgonen
3. Hon går och lägger sig på kvällen.
4. Hon talar samma språk som vi andra.
5. Hon försörjer sig.
6. Hon tar väl hand om sina husdjur (märk väl: husdjur).

Låt dock inte denna skenbara normalitet förblinda er. För, som jag nämnt, är ovannämnda det enda min mor kan uppvisa som kopplar samman henne med den övriga mänskligheten.

Det var meningen att övningen skulle vidarebefordras till andra bloggare, men där går gränsen. Principiellt deltar jag inte i kedjebrev eller stafetter. Kännen någon sig hågad att ta upp pinnen går det bra att anmäla detta i kommentarsfältet.

Tack för mig.

I all ödmjukhet,

Gogge"