ANGELS IN AMERICA I SNYGG RAPACEFÖRPACKNING

ola-rapace-web1_54907777Kombinationen av superhunken Ola Rapace och det ödesdigra bögtemat kändes nästan lite misstänkt klockrent när jag såg genrepet av Tony Kushners Angels in America (del 1) på Stadsteatern i tisdags. Det var en visning för bloggare anordnad av Skugge & Co med engagerande invigningstal av Benny Fredriksson. Säkert förväntas det av mig att jag ska blogga om pjäsen.

Och det gör jag. Men detta är ingen recension. Jag är nämligen ingen teaterkritiker, och jag har respekt för det skrået.

Hur som helst: När jag går på teater tänker jag under själva föreställningen mest på hur små medel som används, bortskämd som jag är med film och teveserier. Att det är snyggt och stiliserat uppskattar jag, men teatern har ett annat formspråk som det tar tid att tränga in i. Exempelvis bestod fonden av ett otal trenchcoats i två våningar, upphängda på galgar. Rockarna omringade hela scenen. Vad betydde det? Var rockarna ett uttryck för en ogenomtränglig likgiltighet? En anonym massa runt det hjärtskärande dramat om svek, desperation, korruption, skuld, sjukdom och döendets kyla? Fråga mig inte, men snyggt var det.

Konstigt nog har jag å andra sidan aldrig sett en teaterpjäs på scen som inte etsar sig fast. Den dyker upp i tankarna under flera dagar efteråt. Vissa bilder fastnar för evigt. En av de bilder som envisas med att återkomma efter att ha sett Angels in America är den då Prior, den aidssjuke bögen, får föras till sjukhus efter att hans kallingar blivit blodiga i baken. Ja, han skiter blod. Det är en av dessa ohyggligt närgångna scener som nog bara kan åskådliggöras just på teatern. Och förutom själva livekänslan är nog detta teaterns styrka. Modet att visa mänsklig sårbarhet så omedelbart att man som åskådare inte kan värja sig.

Så kommer vi då till Ola Rapace. Så oklanderligt snygg. Aningen för vältränad för att spela en tärd aidsdrabbad kille. Och hans muskeltrimmade kropp fick publiken sannerligen sitt lystmäte av. Rapace kändes nästan som motsvarigheten till den obligatoriska plutmunnade bystblondinen i varje b-film. En omslagstjej. Lite för mycket Rapace, lite för lite döende dandy.

Då var det betydligt mer krut och inlevelse i den underbara fjollan, en ganska liten roll spelad av Peter Gardiner. Den karaktären var den mest sympatiska i hela pjäsen. Slaven på vagnen.

En sån fjolla vill jag ha. Leve fjollan!

23 reaktioner på ”ANGELS IN AMERICA I SNYGG RAPACEFÖRPACKNING

  1. Såg ett kort inslag på Kulturnyheterna och såg just den scenen med blodet och ryckte till. Kläderna som hängde likt en ram runt scenen fick mig att tänka på sjukhusmiljö. Kul att kunna se ett genrep!

  2. Jag tänkte se pjäsen framöver, den låter rätt spännande.
    Och visst är Ola Rapace snygg att titta på, problemet börjar väl egentligen inte förrän han öppnar munnen och pratar utan manus.

  3. ABC: Ola får gärna prata utan manus, han är skärpt som få andra skådisar.
    Unni: Nöjesbloggen kommer att titta på denna pjäs tack vare dig. Precis som Tom tänker du alltid skeptiskt till allt, därför är du Nöjesbloggens favvoblogg.
    En vältränad aidssjuk? Ja, det låter lite overkligt. Man tänker sig tärda, smala, svaga, personer, inte Olas kropp.
    Men ja ja, det är ju teater.
    Som säger sig spegla verkligheten?
    Kram/Tom Lilywhite

  4. Kom att tänka på att jag känner leda. Skäms för det. Vet inte om det beror på att jag är för ytlig eller för att jag lever i ett ytligt samhälle. Det här med utseende har en enorm vikt. Och nog för att det kan vara trevligt med människor som ser bra ut men så viktigt är det inte. Det som är inuti en människa är fortfarande det viktigaste, även om det yttre kan återspegla en del av det som finns inuti. Men ett yttre skal som är vackert och ett tomt innehåll är som det är, ganska trist. Det vore intressant med en diskussion om åldrande. Hur man tacklar det egentligen. Vi blir ju äldre och äldre i vårt land, med vad fyller man dessa eventuella år mellan 40 och 50, 50 och 60, 60 och 70, 70 och 80, ifall man får vara frisk och leva så länge. Resa är säkert trevligt ifall man har råd, men utöver det. När barnen är utflugna, vad ska man göra egentligen? Jag skulle gärna träffa andra människor och ha kul bara, men alla verkar så inkapslade i sina skal eller vad det nu är. Ja ja. Den som lever får se.

  5. UD: Jojo, det är ju viktigast men det måste finnas något annat också känner jag. Som kvinna kämpar man väldigt ensam för sina barn. Samhället är inte något stöd, andra kvinnor har fullt upp med sin och sina barns egen överlevnad. Män lever kvar i barndomen, i sin självupptagna bubbla, de behöver aldrig växa upp.

    Det blir en väldigt naken känsla av 99 % ansvar och väldigt lite annat, man måste vara stark hela tiden.

  6. Resultatet för min del är en växande leda som kan vara mycket djup. Det är inte melankoli eller depression, utan just en extremt trälig leda. Jag tror det beror på att man alltför sällan blir positivt överraskad, det är något med det politiska klimatet också, den här fegheten som du pratade om i nästa inlägg om den här boken. Den fegheten är massivt tröttsam. Jag kan förstå när människor inte tar risker för att det finns hot mot deras liv etc, men den här krampaktiga orörligheten bland mindre utsatta människor är för tjatig och mesig kan jag tycka. Jag tror att det är det som får många att till slut ta helt obegripliga risker som då de uppenbaras gör att allting bara kraschar, för att de innerst inne inte stod ut med det här vardagstassande utan att de liksom nästan hypnotiskt skaffat sig hemliga dr Jekyll-and-Hyde-liv där deras omedvetna visat sig ta helt groteska risker, ungefär som att detta omedvetna bergtagit dem och de sömngångaraktigt blivit dess lydiga och lika omedvetna redskap. Ja, det blev svårt att förklara.

    1. Howling Woman, det där var förbannat intressant. Att samhällets försök att styra den breda massan in i konformism till sist leder till desperata och destruktiva utbrytningsförsök.

  7. UD: Precis. Jag har själv märkt tendenserna hos mig själv, eftersom jag tvingats leva ett extremt isolerat och begränsat liv på grund av de hot som jag är utsatt för. Man blir så trött på att leva så, fast man vet att det är nödvändigt att man till slut nästan inte bryr sig ifall man överlever bara man slipper ut från fängelset av försiktighet, isolering, tillbakadraget liv. Så jag tror folk kan göra helt vansinniga saker av ren leda, få spelmani, vara otrogna helt utan anledning, ja, eller blanda sig in i andra spänningsaktiviteter, för alla förväntar sig att de ska vara nöjda med det liv de har, de har ju allt varför är de då inte lyckliga. De kanske till och med blir trötta på själva lyckan. Ja, det kanske låter destruktivt, men det finns något sjukt i byggandet av ett medelklassliv; villan, de välartade barnen, den vackra, vältränade frun, bilen (bilen), datorerna, sommarstugan, thailandsresorna, gräsmattekanterna klippta med nagelsax. Men det kanske inte märks så mycket för det kräver så mycket att upprätthålla de här fasaderna så de flesta hinner nog inte med någon ”utbrytning” men det är en livsstil som uppmuntrar till farligt spänningssökande. Jag tror också det är något med monogamin som är jobbigt. Jag menar man tröttnar ganska fort på varandra. Så då blir det en massa sjuka grejer som swingers och sånt istället för att man bara inser att kärnfamiljskonceptet kanske inte är den optimala livsstilen, utan i själva verket ett fängelse, om än dyrt och kostsamt (vanliga fängelser är ju också ganska dyra).

    1. Howling Woman – jag har sagt det förut och säger det igen: Du som är så filosofiskt lagd – varför skriver du inte en bok? Du skriver så bra, din ton är besk och kärv, men med humoristiskt strössel. Älskar det. Du skulle kunna skriva ett svenskt SCUM-manifest, med en twist. Bara detta citat är ju underbart:

      Jag menar man tröttnar ganska fort på varandra. Så då blir det en massa sjuka grejer som swingers och sånt istället för att man bara inser att kärnfamiljskonceptet kanske inte är den optimala livsstilen, utan i själva verket ett fängelse, om än dyrt och kostsamt (vanliga fängelser är ju också ganska dyra).

  8. Jag menar det är ju alla de här alldeles för många grejerna som förslavar dem, de blir ägodelarnas ägodel. De döda tingen kräver så mycket passning att det inte finns någon plats för livet. Och de är ju fångar eftersom världsekonomin är helt beroende av att de konsumerar en massa produkter som de inte behöver. Så det är verkligen ett fängelse. Det är klart att det är roligt att alla de här sakerna finns, men ska alla konsumera i jämn hög takt så blir det fängelseliknande krav på konsumtion.

  9. I relationer är det ju också ofta kvinnorna som går, de står helt enkelt inte ut. Mannen är nöjd med sin lilla position som han fått i ekorrhjulet, kvinnan ställer krav på kontakt, det blir för jobbigt för mannen, för honom räcker det med att stiga i graderna och lägga på hög. Denna kontaktlöshet och brist på kommunikation står inte kvinnan ut med utan begär skilsmässa. Mannen kan däremot stanna hur länge som helst i ett dåligt äktenskap, det viktiga är att han har sin dagliga passning och kan ägna sig åt att stiga några pinnhål och lönegrader, då är han nöjd. Det kan vara erbarmliga förhållanden i familjen som mannen helt och hållet bortser ifrån, ifall det är extremdåligt ägnar han sig åt smitbeteende, allt för att inte ta tag i problemen, det kan vara hans eller partnerns olycka eller missbruksbeteenden, att barnen mår extremdåligt av föräldrarnas usla förhållande, ja i stort sett hur djupa problem som helst, mannen går inte. Kvinnor begär mer. Så det blir hon som går. Och han stalkar.

  10. Du får ursäkta om jag strösslar ner ditt kommentarsfält för mycket (kanske irriterande, vad vet jag).

    SCUM-manifest, du kan väl inte önska mig så illa.

    Hon dog alldeles dödssjuk och sen sköt hon Andy Warhol.

    Jag tänkte att jag skulle få bli en lycklig pensionär, ja eller i alla fall pensionär.

    (men har lite svårt att kunna komma på vad man kan göra för något som inte tråkar ut en totalt)

    Min tristess beror på att jag måste leva ett så konstigt liv (det är liksom inte egentligen mitt liv jag lever utan ett beskuret som någon beslutat är det enda jag får ha annars . . . och det som kommer efter de tre punkterna kan jag inte kosta på mig att genomleva en gång till för man klarar det bara en gång). Ett mycket konstigt liv som sagt, svårt att vänja sig vid, för det är så olikt mig.

  11. Jag menar naturligtvis att hon sköt Andy Warhol och sen dog hon (annars blir det ju lite fel ordning punkt punkt punkt.)

    Ja, sådana misstag man kan göra.

    Nej, ja, jag fick liksom betala ett väldigt högt pris för min ”frihet” (som ändå är extremt beskuren). En mycket liten frihet fick jag, och den är jag så rädd om, för det är den enda jag har.

    1. HW: Jag menar inte att man måste bli så sjuk som Solanas för att skriva nåt bra. Hoppas du kommer ur det där nån gång:(

  12. Det är valet mellan att byta identitet (fast det har man liksom ändå redan gjort) eller leva skyddat, men leva skyddat är svårt.

  13. Tack för uppmuntran i alla fall. Det är roligt att bli sedd även om man måste leva som en osynlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.