ADHD FÖR ALLA

Nu har äntligen ADHD i jämställdhetens namn också blivit en kvinnosjukdom.Fast kvinnor uppvisar andra symptom och motsvarar alltså inte den bild av bokstavskombinationsstörda som vi vant oss vid. Och naturligtvis kommer då kvinnan på skam inom ADHD-vården.

Efter vulgärtolkningen av borderline har vi nu tröttnat på den kvinnodiagnosen. Och fått ett nytt fack att placera besvärliga kvinnor inom. Eller förlåt, det gjordes ett snabbt hopp till bipolär personlighetsstörning, men även den har nötts ut.

Så, vänner – nu kan alla som mår dåligt gå och skylta med sin ADHD-etikett. Det är skönt, anser många, att äntligen få ett namn på sina sociala misslyckanden. Michel Foucault roterar säkert i graven. Han hade redan uppmärksammat hur vi ända sedan 1600-talet har ägnat oss åt diagnosticeringssjukan, hur vi kartlägger människors egenheter och sexuella avvikelser in i minsta detalj. Sätter namn på dem. Lyfter fram dem i ljuset.

Och jag ba’: Kan vi inte få vara i fred? I den strömlinjeformade kulturen ska alla uppträda anpassat, och de som är missanpassade ska få behandling, en alltmer kalibrerad behandling som gör att de raskt rättar sig i leden och utropar: Jag förstår nu varför jag var så jobbig! Jag har ju ADHD! Men nu när jag vet det behöver jag inte må dåligt längre av att min uppväxt sög och av att systemet stötte ut mig som en misfit. Jag är inget ufo – jag har bara ADHD!

Förstår ni where I’m at?

Haja en sak: Det finns, och har alltid funnits, knäppa människor. Vi kan kalla dem för allt möjligt. Men består inte det största problemet i att vi inte får lov att vara knäppa? Att systemets maskor är så fina att alla fastnar i dem?

Utvidgningen av beteckningar som ADHD är bara ett sätt att skaffa kontroll. Diagnosmanin är en av många metoder för att inordna människor i en … ja, i en sjuk samhällskropp. En del av övervakningssamhället.

När jag läser de nya diagnosticeringskriterierna för ADHD inser jag att jag säkert också ”har” ADHD. Så låt oss face it. Vi är knäppa hela bunten. Och de som inte är knäppa – vad är de? Var är de?

Jo, de väntar på en diagnos.

muskelDagens outfit: Spänd biceps.

20 reaktioner på ”ADHD FÖR ALLA

  1. Låt oss istället för en sekund titta lite på den normala människan. Vem är det? Som jag fattar det en som inte är allt det som beskrivs i de s k självhjälpsböckerna. Denna person är självsäker utan att vara högmodig, klagar aldrig över ensamheten, men är för den skulle ej heller asocial, är varken över- eller underviktig, motionerar, äter, sover, arbetar obehindrat under de flesta omständigheter, har alltid kontakt med sina känslor utan att för den skull bli sjukskriven eller på annat sätt ineffektiv, är omtyckt, gift, nöjd med sitt yrkesliv, sin kropp, varken prylfixerad eller asket, älskar matlagning och friluftsliv ja nånting åt det hållet.

    Det enda man då undrar över är varför självhjälpsböckerna säljer så fruktansvärt bra. För ska man istället utgå från det, så är den normala människan istället motsatsen – lider av ensamhet, sömnlöshet, höggradiga viktproblem, har ångest och ett extremt dåligt självförtroende, kan inte hantera konflikter, är hon kvinna är det inte helt otroligt att tänka sig att hon dessutom råkat ut för misshandel någon gång i sitt liv, hon kan vara hämndlysten (här finns ju otroligt många bestsellers – inte minst Stieg Larsson), vidare måste den normala människan vara mer eller mindre fixerad vid mat och våldsbrott med tanke på hur deckare och kokböcker säljer – ja vad finns det mer man skulle kunna säga?

    Med tanke på hur mycket antidepressiva som skrivs ut måste även den normala människan i osedvanligt hög utsträckning lida av depression.

    Den normala människan äter också enormt mycket godis. Mest pengar i övrigt tror jag det var las på boende och mat – så den normala människan är matglad och värnar om sitt hem, dricker också stora mängder alkohol.

  2. Vidare sexintresserad (åtminstone på internet), inte sällan mobbad, lätt för att drabbas av manier, låsningar och handikappande beroenden av en mängd olika slag, trendkänslig och vidskeplig med enorma behov av bekräftelse, spelar mycket på tips, lotto och trav, byter sällan eller aldrig jobb, flyttar inte ofta, har få vänner och har inte så mycket kontakt med släkt och familj.

  3. Jag är både med dig och inte.
    Som förälder till en flicka med ADHD så vet jag hur jobbigt det är för alla inblandade innan någon diagnos ställts. Hur man som förälder tjatar och gnatar och försöker få ungen att uppföra sig som folk och utföra enkla uppgifter som de flesta andra människor klarar. om förälder går man nästan under med ett ett ADHD-barn och något eget utrymme finns inte. Att det är en flicka som uppför sig illa ses inte heller med blida ögon i skola och övriga samhället för flickor förväntas vara tysta och fina och inte ta lika stor plats som pojkarna.
    Man blir som förälder misstänkliggjord och ansedd som en dålig förälder.
    Ungen mår skit! Hon märker att hon har svårt att behålla vänner och det är en smärre katastrof i en tonårings liv. Min flicka undrade vad det var för fel på henne och vad svara man på sånt? Självklart är det inget fel dig! samtidigt som man märker att hon inte riktigt passar in i systemets normer.
    Som förälder blir man otroligt ledsen för sitt barns skull när men ser hur andra drar sig undan ungen och inte ens släkten tycker om henne på grund av hennes handikapp.
    Ibland kändes det som det bara vara jag som älskade henne och troligen var det så också.

    Idag när jag vet vad som låg bakom hennes uppträdande så blir jag mest förbannad för att man ställde andra krav på henne än på pojkarna. Hon var stökig som en stökig grabb men det tolererades sämre. Som flicka antogs hennes ibland dåliga uppförande enbart vara en uppfostringsfråga och någon hjälp fick jag aldrig. Grabbar som uppträder illa ursäktas ofta med att ”sådär är ju grabbar”.

    Men visst överdiagnosticerar vi och begränsar utrymmet för olikheter!
    Känslor är t ex något som man vill se som patologiskt och gråter du bör du snarast sättas in på antidepressiva. Benämningen på känslor och tolkningen av dem har fått andra värden, är du förbannad på något så kallas du ”bitter” som är en helt annan känsla. Bitterhet är för övrigt nästa känsla som gubbarna i USA som hittar på diagnoserna i DSM har som ambition att sjukförklara.

    Alltihop ser jag som en utveckling av det psykopatiska samhälle som vi lever i. Psykopatiska värden håller på att förvandlas till norm.

  4. Till ABC – Så bra du gjort det! Mammor får inte mycket stöd. Och flickor skall vara skötsamma annars jävlar. Det måste ha varit mycket tungt för dig och jag känner med dig verkligen. Samhället måste inse hur värdefulla mammor är för ofta är de de enda som bryr sig om barnen. Det är min erfarenhet. En mamma är det viktigaste som finns i livet. De som inte har någon som fungerar får det mycket svårt i livet. Mammor behöver också stärkas för ofta stöds de inte utan motarbetas hela tiden. När de är oroliga så är de hysteriska när de inte är det är de likgiltiga när de som du ställer sig på sitt barns sida i ett sådant läge så kan de inte sätta gränser – kort sagt – de är alltid fel vad de än gör. En mammas känslor är ofta rätt men det är ingen som tar dem på allvar, allra minst mamman själv för hon har lärt sig att hon inte räknas.

    Sverige är nog det mest mammafientliga land som finns. Det är ett sånt kvinnohat.

  5. Tack Howling! Nej mammor förutsätts klara allting själva och gärna motarbetas lite också. Precis som du skriver så är man och gör man alltid fel. På något sätt är det alltid fel. Men sådant får man ju inte säga, då gör man sig till offer och det är fel det också.
    Det är ju alltid kvinnor som är mammor så det är förstås ett utslag av kvinnohatet. Vi ska helst inte känna oss tillräckligt bra i något läge, då blir vi lättare att hantera och vi utgör inget hot utan vår självkänsla. Precis som i en destruktiv relation med en psykopatjävel.
    När man upplevt det tillräckligt mycket så blir man bara trött på skiten och deprimerad av att se hur det ser ut utan att kunna göra något åt det.
    Det är inte konstigt att medelålders kvinnor är sjuka i högre omfattning än gubbarna, det behövs inga utredningar för att begripa det sambandet!
    Och troligen har man några år kvar att uthärda…

  6. ABC – Du ska känna dig nöjd. Det vill jag verkligen förmedla till dig. Var inte självkritisk. Det här samhällets värderingar är inte gjort för människor – det tar knäcken på folk. För det är alltigenom manlig egoism som styr och den egoismen bryr sig inte om andra, ser inte andra, uppmärksammar inte andra – bara motarbetar, är avundsjuk, hatisk, våldsam, aggressiv och vill ha allt själv och inte dela med sig av någonting alls. Det är inte ens djungelns lag utan bara privilegier till de som inte gjort sig förtjänta av dem – för de har inga krav på sig. Det räcker att tillhöra rätt kön.

  7. Vad xx än gör som kommer ur eget huvud eller som inte passar in i förryckets manliga normvärld så är det fel. Håll käften kärring, tig i församlingen, lilla Lotta är för livlig… Och vem görs till ansvarig: modern och moderskapsdiskursen. Finns argument för allt från ett psykopatiskt samhällssystem gjord för xy för xy under pseudonymen ( för jämlikhetens och rättvisans skull) MODER SVEA- ha ha vilken paradox, men om konstruktionen moder Svea börjar tala om att allt bara är skenheligt då förvandlad hon snart till Bitterfittan Svea… av skaparen som är xy. Antingen eller, vitt eller svart, Madonna eller hora

  8. jag börjar sakteliga förstå vidden av det här, samt vilka de verkligt engagerade personerna i detta samhälle är ang. Xy makt o. våld mot kvinnor o barn – nämligen de som med alla medel tystas ned och ska brännas på bål, men som ändå  trots allt motstånd vägrar att ”go with the flow” eller bara försvarar o vill bygga på sina egna personliga varumärken. Marklund, Schyman och fler. Låt dessa dansa vidare i deras pseudofeminism och rumpa sig inför hela svenska folket. Pratade med en engagerad journalist som tillåts att endast skriva om ytligheter såsom stackars tiger Woods hemlängtan från sexklinik etc! En dag kommer sanningen fram.
    (organiserade Pappagrupper t ex i Norge har t o m betalat anlitat  militärer från forna jugoslavien att hitta mödrar som efter helt sjuka domar flytt med sina barn o gömmer sig i Europa) en ny dom: 4 barn alla utsatta för sexuella övergrepp av pappan – han får vårdnaden. Fall nr 5 på 1,5 veckor…förväntningar på moderskapsdiskursen o klassisk mother-blaiming. Barnens bästa enligt svenskt rättsväsende: förövaren. Barnen hörs inte de ska hålla käften. Media skriver inte de håller käften. Politikerna inte intresserade – trots valår. Vem ska då sprida info vidare?

  9. Kvinna, 38 år med ADHD diagnos. Som alltid haft ett bra liv. Aldrig tråkigt, händer saker hela tiden, jag har aldrig mått dåligt över att jag inte hunnit ’städatvättabakalagamatförhelaveckan’ förrän jag började äta medicin som ett ’test’.

    Visst. Jag har haft problem med att avsluta påbörjade saker, minnas var jag lagt bilnycklarna, förstå varför i helvete människor tvingar sig till jobbet när dom har feber istället för att stanna hemma, fixa skolgången med ’super’betyg…osv.

    Medicinen gav mig insikt i att det som ’förväntas’ av mig i samhället är sååååååå trist. Var finns impulsiviteten, kreativiteten, glädjen, skratten, varför tar kraven på den perfekta tillvaron över allt annat?

    Läste i Må Bra tidningen om Pippi Långstrump effekten. Lär dig vara mer lik Pippi så mår du bättre sa en ’coach’ av något slag. Tänk utanför ramarna, sänk kraven, lätta på måstena så mår du bättre och slipper bli utbränd var budskapet.

    Det hade räckt med. Lev lite mer i nuet. Lev lite som någon med ADHD!

    Visst. Det finns negativa aspekter av ADHD också. Som med allt annat. Men att vara ’normal’ är fan inte en dans på rosor det heller.

  10. Äntligen kan man säga, men guud så seeg resan har varit.

    -Spermint, Menthål å Pepparmymta och så mycket det ändå tuggats men ändå hänt så lite. Vi vet att flickor och kvinnor med ADHD och ADD får en sämre vård än det andra könet. Men ändå händer inte mycket för den sociala förljugenheten spelar bara sin ordinära folkhemsdiskriminering.

    Det skulle ju vara ett epidemiologiskt mirakel om Socialstyrelsen inte förstår de stora skillnaderna mellan hur flickor och pojkars behandling. Något som den bara lättsamt intresserade kunnat utläsa ur förskrivnings statistik redan för 10 år sedan. Att man sedan låtsas förvånad över något som varit oerhört lätt att inse redan för flera år sedan kan väl inte tolkas som mycket annat än ett tecken med vilken lättsamhet situationen bedöms. Att ett län dessutom kan ha en 7 gånger högre diagnostisering än ett annat kanske snarare påvisar med vilken låg grad av vetenskaplighet och hög grad av godtycke hälsan bedöms och åtgärdas i dagens socialmedicinska apartheidsystem.Detta mina damer och herrar är knappast ett statistiskt mirakel, det är nonchalansens epidemiologiska folkdräkt.

    Samma kära folkdräkt som visar att kvaliteten på den vård du får beror på vart du bor och vilket kön du har. Hur skulle annars statistiken kunna förklaras? Hur många dekader har den nu dansat runt? Hur många dekader ska den fortsätta dansa runt en stång som inte finns och aldrig har funnits?

    Är det nätverksstångens Kuk Lux Lan?
    -En inbildad storhet som sprutar grodor måntro

  11. Jag har precis läst ”diagnosens makt” hallerstedt och ”social konstruktion av vad” hacking passande i denna dialog..

  12. Att få diagnosen adhd för mej var riktigt positivt. När jag som 20 åring fick den så sr det ganska jobbigt. Men jag lärde mej tack vare diagnosen att ”hålla ut” och tänka ett steg till. Ett exempel är att jag tröttnade på allt. Vad det än var så var det inte kul efter ett kort tag. Hålla många bollar i luften tyckte jag att jag gjorde. Men jag kastade bollarna och lät dem falla. Förhållanden höll i ca två v sen tröttnade jag.

    Efter diagnosen som sagt lärde jag mej att jag måste göra vissa saker även om det är jobbigt och måste lära mej avsluta saker. Och inte ge upp och fly så fort något gick fel.
    Så för mej var det positivt

    Nu däremot så kan jag inte mer än hålla med dej om att alla ska ha en diagnos på iaf något. Och just adhd nu känns mer som att det är en så nyligen uppmärksammas så det har mer eller mindre blivit populärt att sätts den diagnosen. Som en slags undanflykt för att hjälpa de personer som verkligen behöver hjälp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.