Månadsarkiv: juli 2012

DECKARDÖDEN

I tunnelbanan möts jag av en stortavlekampanj med en blond kvinna som skrivit en ny kriminalroman vars titel är Mercurion eller nåt liknande. Har aldrig hört talas om henne.

På en tågresa till Skåne läste samtliga i min vagn Mari Jungstedts senaste, en av de titlar man omöjligen kan missa, ens om man bor under en sten.

Åsa Linderborg tog nyligen upp hela Aftonbladets kulturdel med en analys av Camilla Läckbergs författarskap och blottlade hennes scheman och teman. Igenkänningen handlar tydligen inte bara om de vanliga, hyggliga huvudpersonerna, utan även om upplägget, samhällssynen och mördarnas snarlika motiv.

Förlagen prånglar frenetiskt ut sina deckare, folk grabbar en bok i flykten och vet precis vad de får med sig i hängmattan, samtidigt som allt fler krimförfattare trängs på marknadsytorna. Det är som att bre en klick smör på en allt större macka, men så länge det finns smör kan man nog skrapa ut det på ännu en liten del.

I många år har bokbranschens blöta fingertoppar anat att vinden kan vara på väg att vända, men så länge ingen annan bubbla syns i horisonten pumpar de enträget in luft i den gigantiska deckarballongen. Och nu stiger ett rosa moln upp på läshimlen. En svärm av amorpilar viner ner som små blixtar och hotar att spräcka deckarbubblan.

Ah! utbrister branschen. Vi har sett bokens framtid, och den heter Romance! Romanen 50 Shades of Grey har sålt i 15 miljoner redan, så här gäller det att fånga Cupido och snabbt ersätta brutala mord med ångande knull.

Därför ger jag tips på den ultimata övergångsromanen: Deckardöden!

I Deckardöden kan vi låta två undersköna gestalter – mannen mystisk och mörk, kvinnan oskuldsfull och blond – besöka Gotland, Fjällbacka, Öland, Linköping, Ystad och alla andra avskilda platser där svenska deckare utspelar sig. På varje ställe blir en känd deckarförfattare obotligt förälskad i en av de två romantiska figurerna, och så smäktande är deras kärlek att författarna inte ser nån annan utväg än att i tur och ordning ta sig av daga.

Skulle inte det bli en dödligt romantisk roman? Bokförlag – se hit! Ge mig ett astronomiskt förskott, så skriver jag den!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 6

Kan du inte skriva en sån där vanlig deckare?

Detta och liknande förslag har haglat över mig under årens lopp. Tipsen har varit välmenta och alltid haft underbetydelsen: Skriv en skitbok och bli rik!

Svaret är att jag inte kan. Nu må det vara hänt att det finns folk som anser att jag redan skriver skitböcker, men se det skiter jag i. Jag anser inte själv att det är skit jag skriver. Och jag hävdar, liksom Oscar Wilde, att det är konstnärens plikt att vara högdragen. Men till saken.

Det tycks finnas en allmän uppfattning om att vem som helst kan sätta sig och med vänsterhanden hamra fram en medioker krimroman eller romantisk blajbok. Och att en seriös författare kan göra detsamma för att få ett tillfälligt uppsving i kassan. Jag har haft den diskussionen med några författarvänner, somliga har t o m försökt, men efter några sidor är det stopp. Man tittar tillbaka och vill spy på det strömlinjeformade språket, som bara är transportsträckor mellan händelserna a, b och c. Och man tappar lusten.

Dealen med själva skrivandet är ju formuleringskonsten – att välja exakt det rätta sättet att återskapa en situation/person bland hundra möjliga. Det kan ibland kräva dagars grubbel, eller så steppar man över tangenterna som i trans. Men det kräver alltid att man är INNE i texten, så inne att den är det enda verkliga i tillvaron. Annars blir det ju bara ett kneg att skriva. Detta är på samma gång det mest frustrerande och det mest lustfyllda med författargärningen – detta att den värld man diktar upp är större än livet och viktigast i världen, åtminstone under skrivandets gång.

Jag vill gärna tro att de författare som skriver dåliga böcker inte är särskilt förtjusta i att skriva, men att de gör det på samma sätt som de skulle utföra ett annat slentrianjobb. De sätter upp post it-lappar och skisser och går schematiskt tillväga, de använder logik snarare än fantasi, som om de brukade en åker. De är arbetsamma och enträgna och de beskriver utan att gestalta. Inget lämnas åt slumpen.

Men jag tror att jag har fel. Jag tror att de som skriver dessa platta historier jobbar på toppen av sin förmåga. De kan inte bättre än så. De måste inte vara kalla och beräknande. Ofta får jag höra den här typen av skribenter tala om sitt skrivande som om de faktiskt ägnade sig åt stor konst. Ja, somliga av dem tror faktiskt att deras alster är viktiga för allmänheten, att de gör djupa avtryck i läsarens världsbild.

Och snart kanske läsaren inte längre kan avgöra skillnaden mellan skönlitteratur och en illa skriven berättelse. Dessa tankar är inte nyttiga för mitt författarskap. De kan smyga sig in medan jag skriver. De kan viska åt mig: Nej, det är ingen idé att fördjupa sig, inte lönt att gå in på längre resonemang, läsaren uppskattar ändå inte överkurs …

Så vem vet? Innan jag ens märkte hur det gick till kanske jag sitter och skriver skit.

(Denna post är speciellt riktad åt Sara Brännholm som skriver så uppfriskande i kommentarsfältet i frågan om det jävla författarlivet.)

PETER OCH VARGEN

Om ni verkligen vill tappa hakan över svenskt rättsväsende och få inblick i en av vår tids stora rättsskandaler, då ska ni läsa historien om Peter Sundes nådeansökan. Sunde var talesman för The Pirate Bay och dömdes med buller och bång till både fängelse och ett hisnande bötesbelopp som nu gjort honom skyldig staten 100 miljoner kronor.

Bland annat får vi veta att Thomas Bodström ägnade sig åt hemligstämplad USA-korrespondens, och att flera inblandade i rättsprocessen (däribland domaren) varit knutna till den amerikanska underhållningsindustrin och dess välgödda lobbyorganisationer. Allt för att spänna musklerna och visa upp en elefantdans som skulle kunna vara parodisk om den inte varit verklig.

Amerikansk nöjesindustri har alltså känt sig så hotad av en svensk fildelningssajt att den tagit Sverige i örat med rena utpressningsmetoder. Sverige skulle nämligen riskera att utsättas för handelssanktioner om inte rättsväsendet lydde. Vilka intressen är det då som är så viktiga att den amerikanska upphovsrättsindustrin lyckades sätta vår svenska rättsskipning ur spel?

Är det rädslan att ett fritt kulturutbud kan underminera världens mest inflytelserika indoktrineringsapparat? Är bolagen oroliga för att vi ska sluta låta våra tankar, vanor och behov styras av den amerikanska drömfabriken?

I så fall kan ju nöjesindustrin ta en titt på de största torrentsajterna och andas ut. Det som där seedas mest är samma skit som ligger och trycker på topplistorna. Predatorkapitalismens mäktiga ideologiska överbyggnad är således tryggad.

Är det pengar? Ja, givetvis handlar det om pengar. Men inte heller i det avseendet tycks finnas nån större anledning till oro. Musikscenen frodas väl, mycket tack vare spridningen via internet. Biobesöken ökar. Varje månad släpper Hollywood en bunt usla romcoms, thrillers och action. Kommersen lever prima liv, med andra ord.

Kan någon vänlig själ därför upplysa mig om varför skräcken för en svensk fildelningssajt varit så stor att den behövt korrumpera svenskt rättsväsende?

Kan jag också få svar på varför medierna tycks likgiltiga inför allt detta? Ifrågasätts någonsin den envisa myten från upphovsrättslobbyn om att det är den fattige kulturskaparen som får lida av fri spridning av kultur?

Det har varit Almedalsvecka. Talades det överhuvudtaget om att Peter Sunde blivit ett offer för rättsröta i Sverige och att han efter sitt fängelsestraff måste leva resten av sitt liv som ekonomisk flykting? Eller känns det bekvämare att endast förfasa sig över vidriga afrikanska regimer som begår övergrepp mot det fria ordets utövare?

Är det någon i vårt fantastiskt fria kulturliv som vågar tänka tanken att Peter Sunde straffats av politiska skäl och att processen mot Pirate Bay-killarna består av till lika delar ansvarslös okunnighet, brutala påtryckningsmetoder och skandalösa rättsövergrepp?

I en framtid när vi löst frågan om hur kultur kan spridas demokratiskt, kommer Sunde med största sannolikhet att gå till historien. Men det har han knappast någon glädje av idag.

Update: Läs gärna också i Opassande om fler kalla fakta i fildelningsfrågan.