Månadsarkiv: juni 2012

JÄVLA FÖRFATTARLIV 5

Litteraturkritiker är, som jag nämnde i förra posten, både kunniga och intresserade, men styrs precis som alla andra av inlärda normer.

Jag brukar roa mig med att föreställa mig en Strindberg av idag – hur skulle hen tas emot av kritikerkåren? Förmodligen på samma sätt som då Strindberg levde. Piskan ven runt honom och många kritiker avfärdade hans prosa som skrikig och rentav undermålig. Idag är han upphöjd till norm. Och en kritikerfälla är just denna, att betrakta litteratur med bakåtblickar. De författare som förvaltar äldre traditioner och skriver efter de premisser som litteraturvetenskapen omhuldar anses vara goda författare.

En annan norm som uppstått är hänsynen till vilket förlag som ger ut en bok. Det finns en tydlig rangordning mellan förlagen. Än idag anses Albert Bonniers förlag vara det förnämaste, tätt följt av Norstedts. Bonniers övriga stora förlag, Wahlström & Widstrand och Forum har en flytande ställning men anses ändå vara av vikt. Natur & Kultur ligger i samma liga. Så har vi mindre men anrika förlag med hög status, däribland Ordfront och Brombergs. Uppstickaren Weyler förlag räknas också som fint (inte så konstigt eftersom Svante Weyler en gång var Norstedts förlagschef). Modernista har med den äran klarat av konststycket att vara kritikergunstlingar, men dras ständigt med ekonomiska bekymmer och det är allmänt känt att Modernistas utgivning ytterst sällan kan nå höga upplagor. (Det kostar pengar och kräver en stark företagsorganisation att tränga sig fram till hårdexponeringens altarplats.)

Ponera då att ett svenskt litterärt mästerverk av en händelse ges ut på ett förlag utan detta höga anseende hos kritikeretablissemanget, exempelvis Damm. Jag kan nästan lova att verket skulle förbigås med tystnad eller avfärdas med avmätt kritik. Man utgår från att förlagen med lägre status får hålla till godo med böcker som de ”fina” förkastat.

Av samma skäl som många kritiker kan missförstå ett manus som avviker från normen kan de starka förlagens lektörer göra det och verket ifråga ges då istället ut av ett mindre ansett förlag. Men hur skulle kritikerna kunna läsa en sådan bok utan att färgas av förlagets sämre ställning i den goda smakens eller succékänningarnas hierarkiska system?

I ett litet språkområde som Sverige finns också andra fällor. Den kulturella ankdammen är reserverad åt en liten klick som hålls samman med band som inte enbart är professionella utan även har inslag av erotik, släktskap eller vänskap. Antingen är du inne eller också ute. I denna enhetliga grupp pågår ett ständigt ömsesidigt bekräftande av gemensamma normer, och outtalade överenskommelser om vad som är flavour of the month. Författare, kritiker, redaktörer, kulturchefer, förlagsfolk och medieprofiler sitter vid samma bord, går på samma mingel, sitter i samma priskommittéer etc.

Det här gäller såklart inte bara bokbranschen, alla branscher påverkas av kamaraderier och vänskapskorruption. Men vore det egentligen inte rättvisare om man mörkade avsändarnamnen – såväl förlaget som upphovsmannen – på samtliga manus under perioden innan boken når marknaden? Tänk vilken osäkerhet som skulle uppstå. Tänk vidare, om även återförsäljare och distributörer endast fick utgå från de kommersiella och/eller konstnärliga kvaliteterna hos en bok när de gör sina beställningar. Då skulle vi kanske få se en helt annan bokmarknad än den vi har idag.

Fast då skulle förmodligen de internationella bästsäljarna ta över hela marknaden, för dem går ju inte att hemlighålla. Synd. Livet är orättvist.

Visste ni förresten att George Bernard Shaw fick sina fem första romaner refuserade? Sedan, när han blivit gammal, tilldelades han både Nobelpriset och en Oscar.

JÄVLA FÖRFATTARLIV 4

Professionella kritiker är för det mesta både bildade och pålästa och har ett brinnande intresse för kultur.

Men majoriteten av dem är låsta vid konvention och tradition. Dessutom vill de tillhöra flocken och försäkrar sig ständigt om en grundläggande samstämmighet i vad som utgör god smak.

Den goda smaken omfattar även stil och attityder hos personerna bakom verken de ska bedöma. De vill gärna känna att konstnären är ”en av dem”. Undantagen utgörs som regel av manliga skitstövlar – den sortens oborstade typer som Thorsten Flinck kan sägas representera. Dessa män blir exotiserade och uppburna. Samma utsvävande liv och asfaltdoftande appearance godtas inte lika lätt när det gäller kvinnor.

Kvinnliga konstnärer bör helt enkelt bekräfta kritikernas norm – de får visserligen beskriva utanförskap, ångest och bedrövelser, men inte leva ut dem på samma sätt som män. Inte bråka och slåss, knarka, supa och missbruka sex. Helst ska de inte heller ha sex appeal.

Kritiker är som sagt konventionella. Och hur ska de då kunna upptäcka och uppskatta det som faktiskt är nydanande?

Mer om detta i nästa post.

So long!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 3

Var var vi? Jo, jag nämnde i förra posten det här med att person och verk inte kan skiljas åt.

I längden skymmer det sikten. Vilket märks tydligast i de fall av kommersiell litteratur där författarnamnet täcker minst halva omslaget. Men även i finrummet kan upphovsmannen ikoniseras så pass mycket att kritikerna blir blinda inför själva verket.

På samma sätt låser man fast negativa uppfattningar vid personen bakom alstret. Då spelar det nästan ingen roll vad författaren i fråga åstadkommer. Kritiker och läsare har redan bestämt sig för vad de tycker utan att ens behöva öppna en bok.

Jag vet inte om det inträffat, men det vore ett intressant experiment att sätta ett enormt respekterat författarnamn på en roman skriven av en utskälld författare. Hur skulle kritiker och läsare då uppfatta innehållet?

I nästa post ska jag ta upp några av de fällor som många kritiker fastnar i.

Hej svejs!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 2

Det är oundvikligt att intressera sig för människan bakom ett verk man gillar. I vissa fall kan rentav en konstnärs levnadsöde framstå som ett konstverk i sig, som i fallet Arthur Rimbaud eller Oscar Wilde. Wilde ville göra ett verk av sitt liv, sa han, och skildringar av hans sorgliga öde har blivit minst lika mycket lästa som hans alster.

I efterhand är denna grekiska tragedi, som Wildes liv kom att förvandlas till, kantad av romantiska föreställningar. Lika himlastormande var inte verkligheten. Vem vill egentligen byta med honom? Visst har han blivit odödlig, men var det värt det?

Det finns en utpräglad idioti hos många konstnärer, som föreställer sig just denna eviga hågkomst men lever som råttor – ja, som kanske just därför lever som råttor. Konsten blir större än livet. Idag är denna övertygelse mindre vanlig. De flesta författare vill leva det goda livet och anpassar sitt skapande därefter. De aktar sig för att provocera och trampa på fel tår och som belöning får de antingen stora rikedomar eller också får de sola sig i kritikernas gunst, vilket så småningom även det brukar leda till ekonomisk välgång.

Men även när det gäller samtida framgångar brukar dessa vara avhängiga personen bakom verken. Hur det hänger ihop ska jag skriva om i nästa post.

Vi hörs vidare.

JÄVLA FÖRFATTARLIV

Tänkte bara knattra ner lite lösa tankar från dag till dag och se hur det funkar. Och jag uppehåller mig kring kärnan i mitt liv – mitt författarskap, som jag sen länge varit gift med.

Idag kan jag också blicka tillbaka och göra små utvärderingar utan den blindhet som kallas nuet. Men det är inte bara bakåt jag kikar. Nuet är ju i regel väldigt påträngande.

Jag studerar i vanlig ordning min husgud Oscar Wilde i alla hans vinklar och vrår. Och häpnar över hur fattig han som regel var. Jag läser också om de sågningar hans första diktsamling fick i pressen. Han beskrevs som ”icke nydanande” och omoralisk. I mångas ögon var han en laughing stock vars livsstil, uttalanden och utseende frekvent parodierades.

Det känns på nåt sätt trösterikt, för i mina mörka stunder tycker jag att jag själv blivit väldigt nedsättande behandlad. Finns det egentligen nån betydelsefull konstnär som kramats av samtidens legitimerade smakdomare?

Strindberg, som vi ständigt hyllar och lyfter fram, även han levde långa perioder i armod, gav upphov till avsmak och förklarades bort med en fnysning. Det sades att han inte var ”en riktig författare”, att hans böcker var ”tråkiga” etc – klassiska härskartekniker.

Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas fick heller inget gott mottagande av kritikerkåren. Och så där fortsätter det.

Varför har kritiker så svårt för att upptäcka, eller rättare sagt bejaka det som bryter mot normen? En evig fråga som jag kanske återkommer till.

Hopp!