Månadsarkiv: maj 2012

KOM POST

Jag tillåter mig vara en aning självcentrerad och publicerar därför stolt ett mejl jag fick som illustrerar en snedvriden men tyvärr ganska utbredd syn på mig. Det fina med mejlet är att personen ifråga valde att bilda sig en egen uppfattning.

Hej!
Laddade ner en bok av Dig. Efter ett tag blev jag lite fundersam. Googlade på Dig!  Kunde tro det en snorunge och Stureplans tjej som tror att hon kan skriva böcker.
Raderade boken! Visst är jag en 70 år gammal gubbe men har inte trott att jag är fördomsfull.
Kom på att jag i unga år ofta var på Sture hov.Regeln var att man måste äta en macka för att få lite starkt i sig. Det blev brist på böcker så jag gjorde ett nytt försök och laddade ner 2 av Dina böcker.
Jag skämdes verkligen! Du har verkligen prickat rätt på läget. Intelligent, kunnigt, enkelt och rakt. Jag sträcklyssnade på båda böckerna.
Jag önskar Dig all lycka och hoppas Du förlåter min trångsynthet.
Nu skall jag gå till Din bidragssida och göra rätt för mig.

Med vänliga hälsningar
//X

Ps. Gillar det Du skrivit om Internet. Äntligen har folket fått ett verktyg att påverka 

KULTURELITEN OCH VERKLIGHETENS FOLK

Skugge & Co anordnade den sista kulturaftonen för säsongen på Teater Brunnsgatan 4, med ämnet Kultureliten och Verklighetens folk – vad är egentligen bra kultur?

De prominenta gästerna var Göran Hägglund, Åsa Linderborg, Johan Lundberg och – tadaa – The Kristina Lugn. Debatten leddes som vanligt av Martina Montelius och Marie Söderqvist.

Den här gången slapp vi höra studentikosa stönanden från Timbrofolket (som under pompösa åthävor pyntat själva kalaset). Tack för det.

Istället utbröt ett munvigt käftslängande mellan Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Johan Lundberg (Axess) som väckte allt större muntrationer när högerprofilen Lundberg kallade Linderborg för leninist varpå Linderborg kontrade med att kalla Lundberg för stalinist. Lät lite som på bokstavsvänsterns tid.

Stötestenen var den länge debatterade frågan om huruvida det som står på kultursidorna angår ”vanligt folk”. Givetvis kom Makode Lindes könsstympningstårta upp som ett exempel på hur kulturdebatten visst kan nå ut och engagera Göran Hägglunds skötebarn – verklighetens folk.

Men så klev Kristina Lugn in i samtalet och sopade hem biffen. Först och främst, sa hon, så skulle hon vara jätteglad om hon överhuvudtaget visste vad ”verkligheten” är. Därefter påpekade hon att kulturens möjlighet att nå ut idag helt bygger på mediernas lust att föra den vidare, och enligt medielogiken krävs då av kulturfenomenen att de är tillräckligt spektakulära, men därmed måste de inte vara bra.

Lugn hävdade också att det vore på sin plats att vår kulturminister stod upp för det bildningsideal som borgerligheten en gång i tiden värnade om, istället för den populism som Adelsohn Liljeroth ger uttryck för. Varför skulle inte kulturen få vara elitistisk?

Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras? Ungefär så.

Idag kan vi informeras om blockbusters som Hungerspelen och True Blood både på nyhetsplats, i nöjesbevakningen OCH i de trånga kulturkanalerna. Varför? Har kulturkoftorna så risigt självförtroende att de inte längre vågar företräda den goda smaken (vad DEN nu är, men det är en annan diskussion)? Masspubliken till försäljningssuccéer behöver väl ingen ytterligare information om det som vräker fram på alla andra platser, inklusive annonsutrymmet. Frågan är om masspubliken (”verklighetens folk”) överhuvudtaget läser kultursidor/ser på Kobra/lyssnar på Kulturnytt etc.

Som Kristina Lugn sa: Hur ska vanligt folk kunna ta del av Karl Vennberg om de inte ens känner till hans namn? Man kan ju inte googla på annat än det man fått reda på.