Månadsarkiv: mars 2012

KÖPT ELLER FRI?

Så var det kulturafton igen på Teater Brunnsgatan 4, ett samarbete mellan teatern, Skugge & Co och tankesmedjan Timbro. Liksom förra gången var trycket på dörren hårdare än på den hetaste nattklubb en fredagskväll vid midnatt.

Bara det är ganska anmärkningsvärt – att folk öht masar sig ut en vanlig tisdag kl 18.30 för att bänka sig framför en paneldiskussion i en källare. I regel krävs det alla möjliga sorters mutor och clowner om människor ska orka ta på sig ytterkläderna. Men här hade stora delar av kultureliten mangrant ställt sig på led.

Temat var Vem är köpt och vem är fri? Och det kan man verkligen fråga sig.

De i mina öron intressantaste synpunkterna kom från Stina Oscarsson (chef för Radioteatern), Annelie Telford (VD för Debaser) samt PM Nilsson (Newsmill).

Stina Oscarsson svarade på en insinuant fråga från Timbros egen kulturknutte Lars Anders Johansson, som löd ungefär: ”Jaha, så du vill ha pengar från systemet för att kunna kritisera systemet?” Stina svarade blixtsnabbt (ungefär): ”I en riktig demokrati måste det finnas ett inbyggt immunförsvar mot antidemokratiska tendenser, ja.”

Annelie Telford förklarade krasst och nyktert att Debasers verksamhet inte behöver kulturstöd eftersom ägarna haft turen att få ägna sig åt något de tycker är roligt samtidigt som musik i sig är en så populär kulturyttring att publikunderlaget gör rörelsen lönsam. Hade hon varit en gubbe tror jag nog att hon grandiost hade slagit sig för bröstet och hävdat att det var enbart tack vare oerhörda ansträngningar som verksamheten gick så bra.

PM Nilsson var också osentimental när han beskrev hur pass beroende och styrda tidningar och andra fria medier är av annonsmarknaden. Och han sa att ”borgarna” har dåligt självförtroende i kulturella sammanhang, som länge dominerats av vänstern, medan kulturvänstern har dåligt självförtroende för att de ofta lider brist på pengar. Och så skulle två grupper med dåligt självförtroende mötas i en debatt – inte de bästa förutsättningar.

Då och då bröt sig histrionen Ulf Brunnberg in med grymtande och publikfriande utläggningar som möjligen var roliga för stunden men hans stora kagge är det enda jag riktigt minns. Martina Montelius, Brunnsgatans teaterchef, är en röd eld som tack och lov inte går att släcka.

Men det riktiga irritationsmomentet var de studentikosa och störande hojtningarna från dem i publiken som jag förmodar kom från Timbrosällskapet. När en kvinna ur ”vänsterfalangen” reste sig upp och protesterade mot något som uttrycktes på scenen, något som var felaktigt, då bullrades det burdust från Timbrochefen om och om igen: Hejdå! Hejdå! Hejdå! …

Skärp er, Timbro! Bara för att ni sponsrar själva eventet har ni fan ingen rätt att försöka sätta er på dem som har en annan politisk åskådning. Då illustrerar ni ju bara exakt det som frågan var: Köpt eller fri. Tycker Timbro att den vänsterorienterade delen av publiken och panelen är köpta och att de därför ska finna sig i att bli kränkta? Är det så det blir om kulturlivet ska finansieras med hjälp av det privata näringslivet?

I så fall är det verkligen dags att kraftigt höja statsanslagen för kultursektorn.

UNNI DROUGGE FÄLLD I GRANSKNINGSNÄMNDEN

När jag fick veta att ett program jag sände i Radio 1 fälldes av Granskningsnämnden trodde jag naturligtvis först att fällningen gällde något av mina blasfemiska och strängt partiska uttalanden. Döm då om min förvåning när fällningen konstaterade att jag ”otillbörligen gynnat kommersiella intressen”.

Ni som följt mig känner säkert till min inställning vad gäller kommersiella intressen. Här kan ni läsa min kommentar som publicerats på Second Opinion.

Radio 1 hör under MTG (Modern Times Group) som är ett reklamfinansierat mediehus. Jag hoppade in under en säsong förra året och kritiserade konsekvent vårt genomkommersialiserade samhälle samt den politiska dumhet som kännetecknar ett ruttnande samhällssystem. Det hade jag lov till, jag fick s a s ta spaken i egna händer och ingen la sig i ämnena jag tog upp – en lyx för en missanpassad typ som jag.

Ingen av lyssnarna anmälde programmet till Granskningsnämnden, det var instansen själv som på eget iniativ beslutat att granska vissa sändningar.

Nu bryr jag mig inte så mycket om detta fall, GRN har gjort många anmärkningsvärda fällningar genom åren, och många är de ansvariga utgivare som anser att prövningar i nämnden är ungefär som att kasta tärning – utslagen tycks nästan slumpartade.

Men jag undrar hur det är ställt med de personer som är satta att granska utbudet i etermedierna. Inga av namnen bakom beslutet känner jag igen, men får känslan av att nämnden utgör en av alla dessa skyddade verkstäder som upprättats för tomtar som inte längre kan försörja sig i sin bransch och därför tilldelas diverse uppdrag i förbund, nämnder och styrelser mot en varierande ersättning.

Någon kanske borde ta och granska Granskningsnämnden?

Här är deras beslut för den som gitter läsa.

ÄR DET CP ATT SÄGA BONDE ELLER BONNIGT ATT SÄGA CP?

Frågeställningen om vad man får och inte får skämta om är nog lika gammal som humorn själv. En besläktad fråga handlar om vårt språkbruk, vilka ord som anses diskriminerande och nedsättande och därför bör ersättas av nya.

Men vårt språk förses också stadigt med uttryck vars betydelse har förskjutits från det ursprungliga. Och där börjar knepigheterna på allvar. De senaste dagarna har jag på twitter orsakat viss ilska sen jag använde mig av två såna uttryck.

Det ena var ”cp” som förstärkning, typ ”cp-ont”. Det andra var ordet ”bonde” i betydelsen ”tölp med nollkoll”.

Jag fick stränga förmaningar från diverse gravallvarliga typer som hävdade att uttrycken var kränkande och sårande för föräldrar med cp-skadade barn och för de jordbrukare som förser oss med vårt dagliga bröd.

Men när jag använder dessa uttryck tänker jag ju inte på cerebral pares eller på bönder som plöjer åkrar. När vi under 80-talet kallade unga människor som mot en obetydlig ersättning tvingades utföra enklare sysslor på arbetsplatserna för ”ungdomsnegrer”, då var uttrycket riktat som kritik av ett system som utnyttjar unga, precis som svarta slavar utnyttjades på plantager.

Idag skulle man inte kunna säga ungdomsneger – ”neger” har fått samma rasistiska klang som en gång ”nigger”. Men hur gör vi med ord som cp, pucko, miffo, mongo? De används ju inte i positiv betydelse. Å andra sidan hade det kanske varit konstigt att använda ord som i grunden innebär något negativt i en positiv överförd bemärkelse. Det är väl knappast en fördel att vara handikappad.

Fast om jag tänker efter har vi på senare år börjat använda oss av ”galet”, ”stört” och ”sjukt” även då vi vill beskriva nåt bra. Vi säger ”galet gott”, ”sjukt kul” osv, även om det inte är positivt att vara galen, sjuk eller störd.

Frågan är om vi inte alltid rejpat ord som innebär ett handikapp för att förstärka det vi säger: dum i huvet, dement, debil, dåre, idiot, knäpp etc. idag säger vi istället cp, mongo, miffo, psyko, dampig, efterbliven. Så vad är dealen?

Och var går gränsen? Får vi ett rättvisare och humanare samhälle i samma ögonblick som alla upphör säga cp, bonde, bög, hora, fitta, fetto, blatte, svenne (fyll i det som saknas) och bara talar godkänd kanslisvenska?

Jag ställer frågan, jag har inte svaret. Men när jag slog tån i en tröskel i morse ylade jag: FITTA! Behöver jag säga att jag inte hade mitt eget könsorgan i åtanke?

Så, okej, horor, vad tycker ni?

(Och btw – följ mig på twitter, för där hänger jag jämt https://twitter.com/#!/unnidrougge )