Månadsarkiv: januari 2012

TYCKA TURIST TRIST

Kom i samspråk med ett tyskt par i äldre medelåldern som bor högst upp i huset på bilden. De är trevliga, jag brukar se dem vid frullen och vi har gnällt lite tillsammans över den sugiga uppkopplingen som lägger av typ varannan minut.

Men idag bjöd paret mig att slå mig ner vid deras bord. Och strax kom en strid ström av klagomål över detta land som är en av parets anhalter under deras halvårslånga resa kring klotets varmare trakter.

Thailändarna var lata. De städade inte rummet – eller gjorde nåt annat heller för den delen – om de inte blev tillsagda. De slängde inte sopor. Och de skjörtade upp en när man skulle åka taxi. Ett hundra bath per skalle hade de krävt när paret ville åka till Lonely Beach (nästan hela öns längd). Ånej, då fick det vara. Själv betalade jag gladeligen 150 bath för att få färdas dit igår och tyckte det var billigt.

Men nej, det tyska paret skulle inte kunna tänka sig att stanna här en längre tid, beroende på ”kulturen här”.

Jag inflikade att de kanske såg ner på oss, som bara kommer hit och kräver billig service, men fick inget gehör alls. Det tyska paret traggade vidare om hur dyrt allting var. Attityden överlag bland västerlänningar som förlustar sig kungligt med sin hårdvaluta har en märklig frånvaro av självkritik.

Och jag undrar. Tänker de inte på hur thailändarna uppfattar oss? Ju längre tid som går, desto mer växer mitt självförakt. Här ligger feta, fula, tatuerade vitingar i drivor, dricker billig thailändsk öl, får massage och frossar i allt som vita stränder, turkost hav och tropisk värme erbjuder för en ringa slant.

Ibland kommer en ölkaggad gubbe med en näpen, knappt byxmyndig, thailändsk flicka i handen. (Och ändå är detta en ö ganska fri från den prostitution som annars är legio.)

Jag tycker inte att thailändarna här är så vänliga och öppna som många har sagt att de är. Och det gläder mig. I can’t blame them!

På flygplatsen i Bangkok träffade jag en thailändsk kvinna 40+ som rest hit för att träffa sina barn. När hennes man dött för många herrans år sen träffade hon en svensk man som tog hem henne till en stad i Sverige. Nu är han 76 år och handikappad och hjälplös. Kvinnan vill lämna honom men har inte hjärta att ta steget. Hennes händer är förstörda av att hon åker runt på marknader i Sverige och gör små flätor i håret på barn. Med de inkomster hon får av den sysslan försörjer hon gubben.

Det var vad en thailändsk kvinna fick ut av vår västerländska ”kultur”.

HIPPIEHÄLSNINGAR

Egentligen är jag alldeles för varm och sandig och harmonisk för att sitta här på en träaltan i det bästa rummet av alla bästa ställen här på Koh Chang och blogga samtidigt som solen sänker sig över havshorisonten rakt framför mig.

Men here’s the news: Jag är en hippie!

För er som eventuellt blir besvikna över mitt peacefulla sinnestillstånd kan jag ju upplysa om twitterbråket bland SEO-konsulter som uppstått medan jag varit här, efter min senaste krönika i Computer Sweden.

Dock känns det väldigt långt borta. Jag reste alltså till Thailand för första gången i mitt liv och upptäckte, också det för första gången i mitt liv, att lyxresorts är sååå ute, så tacky.

Insikten beror på att jag fick tips om ett ställe av en svensk som bor här. Det var svårt att ta sig dit (som i The Beach), det gick inte att förhandsboka, det såg ut som ett brokigt hippieparadis och – ve och fasa – det var FULLT! Tillbaka på det låtsasfina hotellet triggade min vinnarskalle igång. Aha! Shabby chic! Posh är ute!

Detta har jag ju som boende på surdegssöder länge känt till. Make it simple! Back to the roots! Så jag fortsatte leta och fråga runt. Jag VAR Leonardo Capriciosa, det var knepigt att hitta sin oas, men jag gav mig inte. Vilket äventyr!

Vandrande längs stranden kom jag allt längre bort från solstolarna och de själlösa inkvarteringarna i betongfundament med namn som The Beach ;) , The Bamboo, The Siam Resort osv. Tills jag fick vada en bit i vattnet.

Sen dök Amsterdam upp. Eller Christiania. Och överallt var det fullt! Förstår ni hur hett det är att vara hippie!

Men jag envisades. Jag gick och gick. Hit kunde ingen taxi ta mig, för vägen hade för längesen virat sig upp runt berget.

Och jag föll utmattad ihop i receptionen på Rock Sand. Jo, de hade alldeles precis fått ett ledigt rum. Fast utan toa och dusch. Sånt fick man sköta i allmänna utrymmen.

Make it simple, sa jag ba. Och när jag kom in i rummet med skrubbat plankgolv, en säng, bara en säng, och en balkong mitt ute i havet höll jag på: Ååååhh, åååhhh, åååhh i en halvtimme eller så.

Jag är framme i flashpackparadiset. Jag är en hippie!

Hippy hippy shake – kan ni höra the Byrds? Och förstår ni varför jag var tvungen att tanka hem The Beach (ja, här finns snabb Wifi) och se om den? Och måste jag verkligen åka hem?

 

KONFORMISMENS DIKTATUR

(Personerna på bilden har inget med texten att göra)

Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm tå och risken finns att du aldrig blir förlåten. Ja, risken är faktiskt stor att du blir utfrusen ur den sfär där den kritiserade hämtar sin världsbild.

Därmed har opinionsbildaren egentligen redan bevisat sin osjälvständighet. För att återställa ordningen, dvs den självbild som säger till smak- eller åsiktsdomaren att hen är en fritt tänkande individ som minsann står utanför grupptrycket, måste störande element (de som hävdar motsatsen) rensas ut ur gemenskapen.

För att legitimera denna utstötning behöver man omdefiniera den misshagliga sanningssägaren och även själv tro på denna definition. Den som kritiserat opinionsbildaren blir då inte bara en som kritiserat en opinionsbildare/makthavare. Personen ifråga beskrivs som ”bråkig”, ”konstig”, ”korkad”, ”paranoid”, ”missanpassad” – en som sabbar den goda stämningen.

På så vis upprätthålls den egna åsiktshegemonin och opinionsbildarna kan fortsätta bekräfta den smak och de åsikter/värderingar som bildar ett sammanhållande kitt hos dem som äger tolkningsföreträdet.

För att ytterliga stärka den egna gruppens rättrådighet utses ofta en fiende som sägs utgöra ett hot mot de demokratiska ideal som den homogena och inflytelserika gruppen anser sig omfatta. En vi-och-dom-känsla har skapats.

Den egna och ”rättänkande” gruppen har nu lagt beslag på den ”goda moralen” och den ”goda smaken”. Men för att inte känna sig så maktfullkomliga som de faktiskt är måste de inbilla sig själva och varandra att de är vågade och rentav rebelliska, att det är DE som går mot strömmen.

Vi vill gärna inbilla oss att historiens misstag inte ska upprepas av oss och många säger sig befara ett naziåtertåg i o m de främlingsfientliga missnöjespartier som nu intar Europas parlament. De beskylls för att förenkla och spela på folks rädslor. Men vad gör de rättrådiga? Förenklar inte de när de tror att en ny fascism kommer intrampande med marschstövlar? Tänk om den nya fascismen smugit sig in i samtidens strukturer, i själva etablissemanget som så ihärdigt stöter bort de systemkritiska?

Ja, tänk om en ny diktatur kan komma att utgöras av mediernas sektliknande, konformistiska arbetsplatsanda, av deras egendomliga urvalskriterier när de lyfter fram sina nya stjärnämnen vars uppdrag endast tycks gå ut på att antingen leverera grava förenklingar eller spy ur sig simpla och illa underbyggda elakheter.

Jag måste nog säga att jag är mer rädd för Alex Schulman än för Jimmie Åkesson, även om båda gossarna är medieprodukter.

Det som inspirerade mig till att skriva detta inlägg var Lena Andersson, som alltid tänker ett varv längre. Här ett utdrag ur hennes DN-ledare:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Så: Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Update: Bengt Ohlsson skriver om något angränsande i DN, nämligen om att det som ofta kännetecknar makthavare är att de vägrar erkänna sin makt. Makten ligger alltid någon annanstans.