Månadsarkiv: december 2011

JULESPRIT

Så föll det på min lott att skildra julaftonsfirandet hos moderkakan. Plikttrogen som jag är kommer således mitt utlåtande här.

För att vi inte skulle bli sena hade mödernet krävt vår inställelse redan klockan tolv, vilket gav såväl mig som mina syskon onödig ångest. Med andan i halsen infann vi oss mellan 12.30 och 13.00. Då var mor inte färdig med jullunchen – hon hade räknat med att vi (i vanlig ordning, som hon sa) skulle komma två timmar efter utsatt tid.

Efter inmundigandet av den sedvanliga buffén, till vilken jag beordrats laga rödkål och min äldsta lillasyster den inlagda sillen, vankades allehanda sötsaker som modern påstod var hemlagade men som vi snart förstod var inhandlade på Lidl. Förutom lussebullarna som vi själva bakat.

Att mor varken pyntat med julhyacinter eller annan växtlighet som hör julen till, exempelvis julgran, skyllde hon enkom på de två ömtåliga ”kattkräk” som numera ingår i hennes hushåll. Inte heller nötter gick an att bjuda på, eftersom julens stämningsförhöjande inslag tycks vara livsfarliga för just katter. Vi fick hålla till godo med doftoljor vars aromer skulle föreställa gran och hyacint.

Under Kalle Anka talade alla i munnen på varandra och mamma utbrast för tjugonde året i rad exakt samma fraser vid exakt samma tidpunkt. Min förmodligen blivande svåger försökte koncentrera sig så gott det gick på det som utspelade sig i teverutan. Det gick tills det var hans tur att prova mammas plastbågade glasögon för att min syster skulle se om även han såg ut som en reklamare i dem. Det gjorde han.

Därefter var vi ambitiösa nog att spela ett sällskapsspel, närmare bestämt en frågesport på tonårsnivå. Det hindrade inte min mor från att tro att staden Paderborn var ett kloster men ändå utropa skadeglada tjut när andra svarade fel på mer avancerade frågor. Jag behöver väl knappast nämna att jag vann.

Så blev jag tillsagd att vakta renarna för mor hade fått telepatisk kontakt med tomten, sa hon (blink, blink). Tomten kom med svart sopsäck och mormors röda täckjacka. Han blev bjuden på stärkande Jägermeister i gammal god tradition.

Efter tomtens sorti utbyttes presentminer, somliga ärliga. Sedan försjönk syskonen i djupläsning av de tidskrifter som min äldsta lillasyster skänkt oss i julklapp. Det var Galago, Grazia, Bang, Veckans Nu och Filter. Gissa vilken tidning alla slogs om. Rätt: Veckans Nu. Systern klagade över att hemmafrutrenden diskuterades även i Storbritannien. Vår oömma moder fräste då tillbaka att alla trending topics är importerade från de anglosaxiska språkområdena.

Själv stal min mor en av de noveller från Novellix som jag fått i present av henne och lät sig uppslukas av en socialpornografisk historia signerad Jens Lapidus. Jag sa att hon kunde behålla den, jag hade först trott att Jens i fråga var den litteräre Jens som skriver i Dagens Nyheter.

Den lugna timmen avbröts av att min förmodligen blivande svägerska kom med polsk vodka och lika polska saltgurkor och salami. Det gav stämningen en annan karaktär, inte helt ovälkommen dock.

På det såg vi Sällskapsresan, varvid min mor hånskrattande kallade mig bitter då jag påpekade att jag som barn aldrig fått uppleva en enda charterresa, bara fått vistas på en naturiststrand på Österlen, med kottar som förströelseobjekt.

Vid midnatt försvann min äldste lillebror med min förmodligen blivande svägerska till en katolsk midnattsmässa, min yngste lillebror satte på Sin City och julaftonen var till ända.

God fortsättning, som man säger.

 

Hälsningar från Gogge

VÅR KULTURS UNDERGÅNG

Eftersom moderskapet är så nonchalant med denna blogg ser jag mig nödgad att ingripa för att redovisa årets lussebak.

Vi infann oss samtliga trots mors hot om att inställa begivenheten då vi, som hon uttryckte det, var så slöa med att osa. Men hon borde ju vid det här laget veta att vi sällan missar denna snart enda kvarvarande familjetradition innan några i skaran byter namn (modern har redan hotat med detta), bildar ny familj eller flyttar utomlands (även detta har min oömma moder hotat med).

Degen var spänstig och blank som sig bör och vi satte raskt igång med våra formationer. Snart klagade emellertid modern på att vi inte längre skapade ideologiska symboler. Plikttroget åstadkom min mor en penis i vanlig ordning, vilket en av mina systrar genast efterhärmade.

Min förmodligen blivande svåger, systerns pojkvän, formade då en mutta.

Min syster klagade på skapelsen, sa att den var för smal och trång, vilket kanske avspeglade det utbredda manliga önsketänkandet.

När den gräddats kunde emellertid min moder med sin plumpa humor överräcka den åt sin förmodligen blivande svärson och erbjuda honom en – ja, vad tror ni?

Rätt: en bullfitta!

Men inte ville jag göra modern besviken. Hon har ju ältat den ekonomiska krisen hela det gångna året, varför jag gav henne svaret. Ideologierna är visserligen döda, men Mittens rike kvarstår.

Jag bakade alltså dess symbol.

Min äldsta lillasyster svarade genast med att baka Håkan Juholt. Det är bäst att jag nämner det, för porträttet blev inte likt. Vi dividerade ett tag om huruvida Juholt verkligen bär glasögon, det hävdade systern bestämt.

 

Jag undrar jag, om vår Juholt bär glasögon, men om man inte noterat dessa kan det ju bero på annat i hans ansikte som ter sig desto mer skrymmande.

Det tycks som om allt var bättre förr, även Juholt och socialdemokratin, så jag skapade ett Kizz-emblem, men efter gräddning hade det svällt och blivit lika oformligt och vulgärt som återuppståndna band och annan nostalgi.

Ja, det mesta blir bajs med tiden.

Och som för att betona slutet av den väg som såväl vi som vårt tarminnehåll går mot satte min förmodligen blivande svägerska punkt genom att forma en hängsnara.

Märk väl hur gallret ligger som ett hån mot vår fångenskap i en kultur som är dömd att gå under.

Tack för mig! / Eder Gogge