Månadsarkiv: november 2011

SKRIVKRÄMPOR 8

Usch, varför påbörjade jag denna långa redogörelse för begynnelsen av mitt skrivarliv? Leker jag Min kamp?

Men okej, tärningen är kastad, så här kommer fortsättningen på förra posten om mina skrivkrämpor:

Fiasko, ja. Min roll som föredragshållare på diverse konserthus i Sverige tillsammans med namnkunniga komiker, publicister, hälsoguruer o d inleddes med ett magplask. Jag befann mig på bokmässan i Göteborg med den missnöjda arrangören i luren och fick helt enkelt ta tjuren vid hornen. Eller ”kuken i vacker mun”.

När jag återvände till Stockholm ringde jag därför upp de damer som uttryckt sitt ogillande via fax (ja, det var FAX man använde) till anordnaren.

Det visade sig vara något av det bästa jag gjort. Damerna i fråga var vänliga och förklarade vad de ansåg otillfredsställande med mitt anförande. Det var då jag bestämde mig för att en gång för alla strunta i manus och istället bara tala fritt ur hjärtat. Denna färdighet kom inte automatiskt, även det krävde övning. Men det blev åtminstone bättre.

Så var det hindret övervunnet. Men min roman, Regnbågens tid, detta sorgebarn som min förre förläggare förutspått vara fördärvligt för min karriär, låg nu ute på den s k marknaden.

Medieintresset var inte lika stort som vid mina två tidigare boksläpp, vilket troligen berodde på att den inte gick att härröra till mitt eget liv. Jag hade således inga mumsiga detaljer ur mina privata skrymslen att förse journalisterna med. Romanen fick stå för sig själv. Men Andra sidan Alex åkte upp som en raket på bokhimlen och när jag sedermera kuskade runt och talade om mitt författarskap på diverse bokaftnar, bibliotek och kulturella tillställningar hade jag ändå blivit en känd svensk författare.

Under tiden som följde kände jag mig däremot SKAMSEN över den stackars Regnbågens tid. Den hade väl inte gått jättedåligt, jag minns att den faktiskt åkte upp på pockettoppen en tur. Men ändå – jag fick inget riktigt grepp om vad läsarna tyckte.

Varenda gång jag mötte publiken räckte dock en i klungan, vanligtvis en ung tjej, upp handen och frågade varför jag inte talade om just Regnbågens tid. Förvånat frågade jag om hon hade läst den. Ja, det hade hon, och hon älskade den!

Detta inträffade regelbundet och så småningom publicerades en lyrisk artikel på Sydvenska Dagbladets kultursida om boken. Det var en docent i litteraturvetenskap, Inger Littberger, som skrivit artikeln och hon kallade boken ”omvändelseroman”. Denna litteraturvetare kontaktade mig senare och sa att hon höll på med en avhandling där Regnbågens tid skulle få en framträdande plats.

Vilket också skedde. Avhandlingen blev en bok, och på något sätt fick så även min första missförstådda roman en plats. Min första missförstådda roman, ja.

Det skulle nämligen komma ännu en, långt senare. Men det är en annan historia. Efter Regnbågens tid gav jag ut Heroine och man kan säga att jag var back on track. I det läget hände dessvärre något i mitt privata liv som lämnar mycket i övrigt att önska.

Men också det är en annan historia.

Summan av kardemumman är, att när jag valde att mot välmenta råd och alla odds ge ut Regnbågens tid, lämnade jag den trygga vägen. Och därefter har jag nog aldrig låtit tryggheten vara min ledstjärna.

Regnbågens tid avgjorde mitt öde. Den kom till mig som en passion. Ni som känner mig rätt vet vad mitt förhållande till passion är: Jag har inte en chans.

ALEX SCHULMAN VIFTAR MED SIN SOLFJÄDER OCH LÅTSAS VARA FIN DAM

Jag yttrade mig negativt i en kvällstidning om Ranelids medverkan i Melodifestivalen vilket väckte ont blod hos några av hans tillskyndare, däribland Alex Schulman, som twittrade följande:

”Så märkligt att unni Drougge – mästerpajasen numero uno, urmodern av pajasar – kallar Ranelid för pajas för att han ska vara med i schlagern”

Denna tweet följdes av en annan:

”Drougge är inte bara obegåvad, vilket man får vara. Hon har äcklig hållning i det allra mesta. Allt hon tycker och är – jag är motsatsen.”

Och sedan denna:

”Jag ska aldrig mer nämna namnet Unni Drougge, i tal eller skrift. Det är ett löfte! Jag känner mig åderlåten varje gång det händer. Nu: nog.”

Så bra – då kan Alex återgå till sin vanliga syssla: att smöra för män i underhållningsindustrin. Det gör han ju så bra, för det kräver ingen intellektuell förmåga. Det kräver bara ett utvecklat luktsinne som leder honom fram till det för tillfället rätta rövhålet att slicka.

Alex kan nämligen inte förstå varför det av många uppfattas som tragiskt att Ranelid, en gång uppburen författare, rasat ner i det folkliga lättunderhållningsträsket. Den insikten kan man kanske inte begära av en kille som började sin bana med en skvallerblogg och sedan fortsatte synas i teveunderhållningens lågvattenmärken, exempelvis Paradise Hotel.

Här är en längre artikel där jag mer utförligt försökt redogöra för problematiken runt Ranelid.

Men jag har, nota bene, inget principiellt emot människor som livnär sig som nöjesjournalister, teveprogramledare etc. Problemet uppstår när en skvallerbloggare får hybris och tror att hans blajiga omdömen är värdefulla utsagor bara för att de når ut till många och bara för att han sällan blir emotsagd av det hov som svärmar kring honom eftersom han ligger med kungen.

Ligger med kungen?

Ja, just det. Alex Schulman går att likna vid Madame du Barry, en ung kvinna med stor social begåvning som arbetade sig upp från att vara sällskapsdam och biträde i en modebutik till att bli älskarinna åt diverse framgångsrika män, vilket mynnade ut i att hon blev Ludvig XV:s kurtisan. Kungen gjorde henne till sin mätress och hon fick sedermera stort inflytande.

Men även om Alex Schulman fått kungens gunst, viftar med sin solfjäder och låtsas vara fin dam är han egentligen en gatflicka.

Sedan är det förstås en annan diskussion om huruvida Madame du Barry förtjänade sin position. Mig veterligen var hon i alla fall inte en elak mobbare. Men det är Alex.

SKRIVKRÄMPOR 7

Ja, nu är väl spänningen olidlig, he he. Jag hade ju lovat att berätta hur det till slut blev med den där konstiga romanen som bara kom rasslande ner från universum.

Som jag betraktade som ett mästerverk.

Som mitt förlag refuserade.

Som ett annat förlag valde att ge ut.

Min nye förlagschef var en hygglig prick, en som man kunde festa med. Det gjorde vi. Vi festade en hel del, och förlaget bjöd in mig till begivenheter jag tidigare inte kände till existensen av. Det händer nämligen mycket bakom kulisserna i bokbranschen. Bokhandeln anordnar stora dragningar, lokaliserade på diverse hotell och värdshus runtom i landet. Dit bjuds de större förlagen att berätta om sin kommande utgivning. På kvällarna är det middag, fest och gamman. En sådan kväll drog Per Hagman, jag själv och några till runt i en liten håla för att hitta hålans hottaste klubb. Det blev en pizzeria med jukebox. Vi vande oss vid att i ett pyramidalt bakfullt skick hålla vårt lilla anförande om senaste romanen vi skrivit. Vid nästan alla sådana bokhandelsträffar var Björn Ranelid med. Redan då var han underhållande, särskilt i sitt sätt att dansa tryckare. Damerna åt ur hans händer. Minst.

Min söte förlagschef hade precis fått sidbrytningsprogrammet Quark Xpress. Han övade sig på min roman, som nu blivit betitlad Regnbågens tid. En ganska fjösig titel. Det hade nog varit bättre att kalla den Operation Lynx. Hur som helst (ni märker att jag är författare, va? kommer liksom aldrig till saken…) – min förlagschef typsatte och sidbröt boken på ett lite olyckligt sätt. Texten blev pytteliten. Inte så bra. Omslaget blev också skitfult. Men jag höll till godo, ännu darrig efter mitt förra förlags avvisande.

Så till sist kom då boken ut. Jag mådde aparsle. Jag hade gjort slut med killen jag trodde var mitt livs stora kärlek och gick ännu omkring med den där pilen i hjärtat. Jag hade blivit anlitad att delta i en föreläsningsturné, och första gången gjorde jag fiasko. Jo, det är sant: Fiasko. En hel rad i den stora konsertsalen reste sig och gick.

Hela jag var ett vandrande fiasko. Tyckte jag.

I nästa post får ni läsa mer om hur det blev.

SKRIVKRÄMPOR 6

Så var vi då framme vid detta märkliga som inträffade när det mesta såg ganska dystert ut. Samarbetet med exmodellen blev alltmer ansträngt av skäl som jag av hänsyn till henne inte vill redovisa här. Men ett av skälen var att jag blev hals över huvud tokförälskad i en snubbe som hängde på en ”hemlig klubb” som exmodellen tog med mig till för att jag bättre skulle förstå hennes omständigheter. Modellen varnade mig för att gå vidare med killen som fick mig att nästan förångas av köttets heta lustar. ”Vill du ha hål i huvudet”? frågade hon. ”För det är allt du kommer att få av honom.”

Jag kunde ändå inte motstå lockelsen. Men efter två galna sommarmånader stekte jag snubben, fastän jag fortfarande var upp över öronen kär. Det handlade nämligen om liv och död, och jag valde trots allt livet. Även relationen med den före detta supermodellen gick tobaksvägen. Just det kändes dock enbart som en lättnad.

Den kraschade kärleken gav mig emellertid idén till romanen Heroine, som jag fyllde hålet i huvudet med. Det var första gången jag upplevde skrivandet som en plåga. Jag grävde och grävde i ett sår som bara blev större, jag smakade på krutet för att omvandla smärtan till prosa. Jag hade en pil i mitt hjärta som inte gick att dra ut. Eller också ville jag ha den där för att ge autenticitet åt det skrivna, det där har jag aldrig riktigt kunnat reda ut, hur mitt skrivande fungerar. Ibland misstänker jag att jag ställt mig vid kanten på den vassa eggen, gått ut i krigszonen med flit för att sedan bli omplåstrad av orden som beskriver skadorna.

En tröst, om än klen, var att det nya förlagets marknadschef hade ett vidlyftigt konto med vilket hon utrustade mig med en exklusiv garderob. Plötsligt trippade jag omkring i Armaniskor, Guccikjol, Moschinokostym och en uppsjö svindyra plagg som min skrala kassa aldrig skulle ha tillåtit. Marknadschefen hade unnat sig själv samma lyxinköp, vilket innebar att jag inför varje evenemang fick checka med henne vilka persedlar hon ämnade ha på sig så att vi inte skulle bära identisk klädsel. (Hon fick sedermera sparken då hon förbrukat typ åtta årsbudgetar på ett halvår, men det är en annan historia.)

Men det började surra kring pocketutgåvan av Andra sidan Alex. Den hade legat ute ett tag och ingenting hade väl direkt hänt. Förrän det där hände som är så ovanligt att man får betrakta det som ett mirakel när det väl sker: word of mouth.

Alexboken spreds via mun mot mun-metoden. Jag tror knappast att det förra förlaget, eller pocketförlaget som ingick i samma koncern, hade räknat med denna gatans egen smakdemonstration. För boken fick ingen marknadsföring, det var läsarna själva som hittade den. Plötsligt låg den på tio-i-topp och blev snabbt slutsåld. Förlaget hade ingen beredskap, så det gapade tomt där boken skulle ligga. Sedan mötte de givetvis upp med nytryckta upplagor.

Det kan tyckas som en ödets ironi att förlaget som dissade min tredje roman inte riktigt hade väntat sig en succé med den föregående. Samtidigt hade de ju på sätt och vis rätt: Den inslagna vägen var en vinnarväg.

Men där stod jag, med en roman på väg ut som enligt expertisen stack av från vinnarvägen. Och hur det gick med den ska jag avslöja i nästa post.

SKRIVKRÄMPOR 5

Som jag skrev i förra posten hade alltså mina värsta farhågor besannats. Förlagets tystnad berodde på deras obeslutsamhet inför min tredje roman, den bok som hade givits mig som en kärleksförklaring från rymdens alla stjärnor. Och kärleken var inte besvarad!

Förläggaren motiverade beslutet med att den nya romanen skilde sig från de två föregående och det var den linjen de ansåg att jag skulle fortsätta med: renodlade relationsromaner. De föreslog att jag kastade den senaste och skrev en ny, kanske kunde jag använda mig av en av romangestalterna som de hade fastnat för: den godmodiga hemmafrun och mångbarnsmamman Kristin.

Men jag var förkrossad. Ungarna stönade om att jag genomgick en infernokris. Från självaste förlagschefen fick jag så ett brev. I det stod det, med vacker handstil, att jag var en mycket begåvad författare men att den tredje romanen skulle kunna fördärva min karriär. Det var av omtanke om den som de refuserat mig.

Kanske hade hon rätt i det hon skrev, den vänliga förlagschefen. Men jag kunde inte bara skrota den gudagåva som jag ansett att boken var. Så jag hoppades på ett annat förlag. Detta tilldrog sig dock på den tiden då det ännu var ett smärre tabu att byta förlag. Det var helt enkelt inte brukligt. Jag vände mig till min agent (att ha en agent var heller inte brukligt på den tiden). Han var mest angelägen om att jag skulle skriva en känd toppmodells levnadsberättelse. Modellen hade varit gift och hade barn med Quincy Jones. Hennes vilda liv bland världskändisar i Beverley Hills skulle kunna bli en bestseller, hon hade ju träffat både Frank Sinatra och John Lennon och alla däremellan. Som en bonus placerade agenten mitt nya romanmanus hos ett förlag som då var beläget i Höganäs. Det var samma förlag som hade kontrakterat exmodellen.

Behöver det sägas att intresset för toppmodellens självbiografi var större än det för min roman – hos såväl agenten som förlaget? Men boken skulle i alla fall komma ut och jag gladde mig åt det medan jag dagligen gick igenom den före detta toppmodellens anteckningar och hade långa möten med henne.

Fast i den vevan hände något. Och om det får ni läsa i nästa post. :)